Idun: 1890

148 I DU N 1890 oskyldig till hela olyckan? Felet var de bada odygdiga pojkarnes, som tvistade, om hvilkens torn var det högsta. Då stötte Fritz omkull Ottos torn, så att de tunga byggnadsbitarne slogo omkull lampan, just som lilla Hermi sträckte sig öfver bordet för att taga en nål ur mammas sykorg. Den olyckligas tunna förkläde fattade genast eld, och olyckan hade händt. För den stackars modem äro hennes lilla flickas jämmer och gråt som en knif genom hennes inre. »Ack, hyllan, den olyckliga hyllan är skulden till alltsammans!» Hvarken mannen eller hustrun uthärda att se den längre, och den har för länge sedan försvunnit från salen. Men i barnkammaren hänger nu en stor vacker taklampa. Ack, om den blott för längesedan varit där! Moder och smak. Några iakttagelser af Helena Nyblom. (Slut från föreg. n:r.) f | Paris affektera många, — men i synnerhet !§, herrar — att kläda sig efter engelska moder. Också äro de butiker, där det endast säljes engelska varor, bland de dyraste och mest eftersökta i Paris. Stofferna äro alltid af bästa slag, och när en fransk dam sätter prägel på en engelsk modeartikel, blir den icke blott praktisk, utan också smakfull, och det finns ju ingen anledning, hvarför icke dessa två saker skulle kunna förenas. Både fransmän och tyskar karrikera i det oändliga de engelska damernas toaletter, men deras framställning af saken, såsom man ser det i deras skämttidningar och anekdotböcker, är i hög grad öfverdrifven. De framställa alltid de mest excentriska karrikatyrer af vissa resande engelskor, som uppträda med blåa glasögon, blå slöjor, stanleyhattar och herrkängor. Men de tyckas alldeles ha glömt de många vackra engelska unga flickor, som i sina enkla och ändamålsenliga dräkter besitta en egendomlig frisk och kraftig skönhet. För resten borde tyskarne minst af alla göra anmärkning på, hur andra kläda sig, ty om de tyska damerna kan man med rätta säga som Ehrensvärd sade öm deras konst: »Försynen har nekat nationen smak». Det har icke fallit på min lott att se en välklädd tysk dam, och dock har jag uppehållit mig i de största tyska städer. Yid en kortare vistelse kan ju något sådant vara en beklaglig tillfällighet, men man ser ju tyska damer öfverallt på resor, och man kan väl af tyska modetidningar och modeartiklar göra sig något begrepp om deras smak. Så godt som allt, hvad de handla med och alltså förmodligen köpa, utmärker sig för klumpighet och en obehaglig färgsammansättning. De tveka om att utpynta sina kläder och hattar med en massa småsaker; pärlor, band och blommor öfverallt, där de kunna få plats, och alla dessa saker se som oftast icke vidare fraicha ut. Det finns ju ingen regel utan undantag, och förmodligen existera tusentals tyska damer, som kläda sig bra och som, oaktadt de högt anropa Berlins namn, dock hemligen köpa sina kläder i Paris, men hufvudintrycket är dock, att tyskorna icke ha någon smak. Allt hvad de prestera för toaletten förefaller öfverdrifvet, skrytsamt och simpelt. Medan fransyskorna gå ut ifrån, att en dräkt först bör sitta väl och därnäst vara så litet i ögonen fallande som möjligt, — när man undantager dräkter för särskilda högtidliga tillfällen inomhus, — så tyckas de tyska damerna så mycket som möjligt vilja draga ögonen till sig. Deras toaletter riktigt anropa åskådaren: »Se bara på oss, hur vi se ut! » — Allra mest saknar man ett intryck af ordning och harmoni i deras toalett, dessa ting, som kunna göra den enklaste dräkt tilltalande. Om de danska damerna måste sägas det samma som om de tyska: de ha ingen förmåga att kläda sig. Det är mycket vanligt att i Danmark se en damtoalett, bestående af en praktfull och högst modern hatt, en tämligen illa medfaren klädning, som icke alls öfverensstämmer i färg, ett par mycket begagnade handskar och ett par omöjliga kängor. Oaktadt damerna där ofta visa smak i att arrangera sina hem, tycks deras öga för färgsammansättning och skönhet upphöra vid toaletten. Man kan se högst märkvärdiga saker i den komiska genren. — Under det svenskorna äro så svaga för det moderna, att de ängsligt se sig omkring, huruvida det är säkert, att de ha samma kläder som alla sina bekanta, är en dansk dam sällan rädd att uppträda i en hattkomposition, som kunde vara hennes mormors och en kappa, som ser ut att vara fem, sex år gammal. I det afseendet är det en alldeles märkvärdig skillnad på svenska och danska damer. De svenska äro mycket svaga för konvenansen, de danska bry sig icke det allra ringaste om, hvad modet för dagen är. (Jag ber att få påminna om, att jag icke tänker på undantagen, som finnas öfverallt, utan på flertalet.) Och när jag nu har kommit fram till de svenska damerna, måste jag säga dem sanningen, nämligen att de på ett allt för småaktigt sätt följa modets nycker. Yi, liksom alla andra äro dock alltid litet efter vår tid. Kiktigt parisiskt moderna äro endast damerna i Paris, — men så snart moderna ha seglat norr ut, gripas de med ängsligt spejande blickar af de svenska damerna. De underkasta sig blindt, och då, som oftast, blott ett fåtal af de former, som parisermodet uppfinner, når till oss, följer däraf denna oändliga kopiering af samma modell, samma färger, samma prydnader, som pariserkartongerna förklara som det enda saliggörande. De svenska damerna ha mycken smak, och till de bäst klädda damer jag har sett, kan jag räkna flere svenskor, men för den stora mängden är dock det moderna det, som afgör deras toalett. Deras fasa och förskräckelse skulle vara att uppträda i något, som icke liknade, hvad alla andra uppträda i, och unga och gamla, tjocka och smala, vackra och — mindre vackra iföra sig samma kläder, samma hattar, samma öfverdrifter, blott de ordineras af modet. Och dock är modet väl till för att tjäna damerna, och icke damerna för att tjäna modet. Hvad man skulle lära af pariserdamerna vore just detta att kunna välja, att känna sitt eget utseende så mycket, att man lämpar sin dräkt därefter. Däraf följer icke, att man skulle kläda sig så afstickande eller besynnerligt, att man väckte uppseende. Om en renässansdräkt eller en japanesisk kostym vore aldrig så klädsam, skulle det väl därför icke vara önskligt, att en svensk dam uppträdde till hvardags däri. Konsten ligger just i, att ungefär se ut som alla andra och dock ej tvinga sin person till att bära något, som alldeles icke passar för den. Man bör, som en klok man en gång sade, »studera sin egen arkitektur». Om en modefärg användes aldrig så mycket, bör man icke bära den, om den missklär en. Det finns i så fall alltid fullt upp af andra färger att välja på, som icke skola stöta någon och bättre kläda en själf. Målet borde vara att se så bra ut som möjligt, utan att vara påfallande. De damer, hvilkas mål det just är att vara i ögonen fallande, som genom sin skönhet, rang och rikedom just önska att väcka uppseende, ja, på dem har man helt andra, större fordringar, deras studium för att kläda sig bör vara åtföljdt af en så genomgående smak, att vi också uppriktigt må kunna beundra resultatet, liksom man beundrar allt annat vackert och smakfullt. Om man nu frågar: »Men hvar finns då idealet?» måste man svara: »Idealet finns ingenstädes, åtminstone icke som regel.» Ett och annat undantag närmar sig idealet, men de äro alltid få, i klädseln liksom i allt annat. Skulle man göra en sammansättning af det engelska, praktiska sinnet, den franska elegansen och den italienska plastiska noblessen, skulle man dock endast uppnå, att det utmärkande för hvarje nations egendomligheter försvann, och intet helt uppnåddes; ungefär som om man ville sammansätta ett ansikte af de vackraste ögon, den mest regelbundna näsa och den behagligaste mun, man hade sett. Sådana kompositioner blifva alltid misslyckade. Man bör hvarken försöka likna den ena eller den andra, utan man måste försöka att, bland allt som bjudes, välja det, som bäst passar ens utseende, figur, ålder, stånd och penningpung. Emellertid kan jag icke underlåta att uttrycka den tanken, att de damer, som — af alla jag sett — motsvara hvad jag tycker, medelklassens damer böra sträfva efter, just äro sådana svenska damer, som icke pretendera att uppträda i toalett. Därtill höra hufvudsakligen de svenska damer, som äro bosatta på landet, alla dessa fruar och unga flickor från herregårdar, hvilka man ser under sommarresor på järnvägar och ångbåtar, eller i deras hem på landet. De äro för det mesta mycket enkelt klädda; bomullsklädningar och halmhattar och någon liten tröja eller krage, men jag har aldrig hos några andra unga damer funnit en sådan förmåga att se intagande ut med litet eller att gifva ett sådant intryck af genomgående renlighet, ordning och behag. Jag erinrar mig, då jag en gång kom söder ifrån och hade passerat Köbenhavn, att jag riktigt blef smått kär i två unga svenska flickor, som kommo in vid en station i Södermanland. Det var en sann tillfredsställelse att igen se en klädning, som satt så bra och var så bländande ren, så fina små fötter i passande skor, så nätta handskar, så väl kammadt hår, och allt utan den minsta pretention på att vara vare sig särskildt modernt eller »stiligt». Man såg först på dem själfva, sedan med en förnöjd blick på deras dräkt, där allt passade tillsamman, och där ingenting störde. När jag tänker mig typen for en svensk dam, ser jag den icke i de eleganta damer, som slafviskt följa modets nycker, utan i dessa två unga sörmlandsflickor, som sägo lika rena och friska ut som en svensk sommardag, icke för fina för att kunna företaga sig hvilket arbete som helst och icke för tarfliga för att kunna visa sig för hvem som helst. De förstodo tydligen att uppfatta sin