Idun: 1890

150 I D U N 1890 klädd i blekgrön skrud af späda blad, och de violetta blomklasarnas knoppar svällde i solljuset, som vore de i hvarje ögonblick färdiga att brista och sända ut sin narkotiska ånga — den unga sommarens berusande andedräkt... Sonja skyndade med snabba steg uppför den träsnidade trappan, som under takets långa skärmutsprång på snedden efter ena gafvelsidan ledde upp till den öfre våningen. 1 den lilla förstusvalen knackade hon lätt på en af dörrarna och steg in, utan att ens vänta på svar, som en gammal och kär gäst pä stället. En genomträngande ljum doft af kryddor slog henne till mötes genast i dörrgläntan, och när hon hastigt stängt dörren bakom sig, att icke ens en pust af drag skulle hinna smyga sig in om hennes kjortelfåll, stannade hon ett ögonblick på tröskeln för att hinna vänja sina ögon, bländade af det klara solljuset där utanför, vid skymningen i det lilla rummet. Det var en egendomlig interiör, som öppnade sig här inne, och väl egnad att första gången väcka den besökandes förundran. För Sonja var nu allt gammalt och välbekant se’n späda barndomsdagar, då gumman Bergs »laboratorium», som den gamla själf älskade att kalla det, utgjorde ett ständigt mål för hennes barnsliga intresse och lifliga fantasi. Men likafullt, för hvarje gång hon på nytt steg öfver dess tröskel, genomträngdes hon af samma egendomliga känsla af mystisk andakt som inför det halft öfvernaturliga och obekanta ; och nu, när hennes ögon så småningom började genomtränga den gröna skymning, som orsakades af de evigt tillskjutna täta persiennerna för fönstret, stego alla de gamla märkvärdiga möblerna och tingen, hvaraf det lilla rummet var belamradt, fram för henne som de kära figurerna i någon ofta hörd, men likväl alltid ny saga af Hauff. Rundt om väggarna reste sig svartnande höga hyllor och fack, belamrade med burkar i alla storlekar och färger, glasretorter, mortlar nf sten och malm, väl tillbundna linnepåsar, ordnade i rader, och staplar af små kasetter af träd, alla föremål försedda med ordentligt numrerade etiketter i olika kulörer. Längs efter taklisten stodo på en smal hylla en mängd uppstoppade fåglar, tydligen af utländsk extraktion, hvilkas ursprung-Igien lysande färger nu endast svagt glimmade fram under lager af dam. Jättestora torkade pum por och främmande frukter af egendomlig form gåfvo här och hvar omvexling, och sväfvande på järntrådar under taket grinade tre stora fjälliga ödlor med tjocka bukar och taggiga svansar mellan tvänne sköldpaddsharnesk, å hvilka voro insnidade inskriptioner i kinesisk skrift. Nu hördes en svag, melodisk kvinnoröst från det bortersta hörnet af rummet fråga: »Hvem där? Är det du, Sven?» »Ack nej, fru Berg: det är Sonja — Sonja Stjärne. Jag sökte just er son, direktörn. Och så ville jag naturligtvis helsa på er också och höra, huru det står,till. Vi kommo i går kväll, pappa och jag.» »Åh, är det Sonja — förlåt mig, fröken Sonja får jag väl nu säga. Hur vänligt att komma ihåg den gamla gumman! Kom närmare och sätt er här, att jag riktigt får se mig mätt på er. Jag ser ej tvärs öfver rummet nu ens mera; mina ögon bli allt svagare och svagare.» Sonja gick öfver den tysta mattan, och den gamla hvithåriga damen sträckte sina magra, af ifver darrande händer emot henne ur hörnet af den stora skinnsoffan och drog henne ned bredvid sig. * * Det var ett själfullt, blek ansikte, som nu vände sina svarta, nästan hemskt svarta ögon emot Sonja; och ur de tusentals fina rynkor, som fårade det, vittnade ännu omisskännliga spår om en skönhet, som en gång fordom måste ha varit mindre vanlig. Det berättades bland folket å det stora godset, att den gamla fru Berg hade bakom sig ett lif fullt af sällsamma äfventyr och djupa sorger, men hvari dessa nu egentligen skulle ha bestått, därom visste ingen något med säkerhet, och ryktena och gissningarna voro de mest vexlande. Att hennes man, som varit sjökapten, redan sedan ett tjugutal af år varit borta och antogs förlist vid ett skeppsbrott i Kinesiska sjön, dåden gamla med sin ende son, trädgårdsdirektören, för ett tiotal år sedan från ett af de Stjärneska godsen i Skåne kommit tili Stjärneholm, hade man sig dock bekant. Den gamla fru Berg hade ett tillbakadraget och inåtvändt väsen, som förhindrade hvarje närmande från den nya omgifningen bland grannkvinnorna vid Stjärneholm, och efter några nyfikna och föga finkänsliga attacker, som gingo ut på att genomtränga hennes hemlighetsfullhet, men kallt mottogos och illa aflöpte, nöjde man sig med att skvallra sins emellan och hålla sig på ett visst, halft fruktande afstånd. Det var endast vid ett slags tillfällen, den gamla frun närmade sig människorna i den yttre världen kring sig, när nämligen något allvarsammare sjukdomsfall inträffade. Då kom hon genast till hjälp, så snart hon försport ryktet därom ; och man förtäljde om de underbaraste saker, som uträttats med de salfvor, dekokter och plåster, som hon själf tillredt af de år från år hopsamlade och torkade växterna och kryddorna i sitt »laboratorium». Visst är, att hennes anseende som rent af mäktig att göra underverk af omständigheternas spel styrkts i flere fall, där redan läkaren gifvit allt hopp ute. Den enda människa, som, utom sonen, kunde berömma sig af att ha vunnit en plats i den gamla undergörerskans hjärta, var Sonja. Redan vid hennes första besök som barn i den nye trädgårdsmästarens hem, hade hon dragits till den lilla gumman med de mörka, sorgsna ögonen och de hvita ringlande lockarne under tyllmössans veck. Sonja hade då nyss förlorat sin mor. Det var en barnahjärtats oemotståndliga instinkt, som genast fann det varmaste gensvar i den sjuttioårigas. Och den vänskap, som da stiftades, försvagades ej af flyende år. Otaliga gånger hade sedan vid hvarje besök a Stjärneholm den unga flickan följt den gamla åt på hennes årliga botaniseringsturer om somrarne; och sedan hade de hjälpts åt att uppe på »laboratoriet» ordna och sortera dessa läkegifvande örtblad, rötter och frön, med hvilka fru Berg vid makthöll sina starkt anlitade förråd. Om hvarje särskild blomma, om hvarje liten vissen stängel hade hon något intressant att förtälja, en sägeu, historien om en mystisk undergörande kraft. Och när de slutat sitt arbete för dagen, kunde hon taga Sonjas lilla hand i sin, draga henne ned bredvid sig på den kära platsen i soffan och till belöning för hennes hjälp berätta en af dessa underbara sagor, dem hon berättade som ingen, tyckte Sonja, hvilka hon aldrig, aldrig kunde tröttna att åter höra, och hvilka fyllde hennes barnsliga fantasi med trolskt ljufva bilder af outsägligt rik och skiftande skönhet. Grefven hade från början ingalunda varit nagon vän af den varma intimitet, som så hastigt uppstod mellan dottern och trädgårdsmästarens mor. Han till och med rent af sökte förbjuda hennes besök. . »Den gamla fjollan tokar bort dig med sina galenskaper, sina spökhistorier och öfvertro. Jag vet, hon tror på dem själf. Sån t där är inte helsosamt vid unga år.» Men ack — Sonja bad och bad, Sonja grät; fadershjärtat är svagt, och det fick bli vid det gamla. Han kunde för öfrigt verkligen trösta sig darmed, att det låg så mycken naturlig friskhet och käckhet i den unga flickans lynne, att hon ej tycktes taga något sjukligt intryck af denna egendomliga vänskap, som beredde henne ett sådant nöje. Tvärtom —- när han sökte vända hennes sinne utåt till friska förströelser och sunda lefvande intressen, var hon äfven då med, vig, spänstig och stark, glad och öppen, alltid beredd till ungdomliga dåd och yr leksamhet. På de senaste åren hade den gamla fru Berg drabbats af ett hårdt öde: hennes ben hade slagits af lamhet, och hon kunde numera ej själf lemna sin plats. Dessutom började hennes ögon bli allt svagare. Nu var det den ömt kärleksfulle sonen och Sonja, som om höstarne fingo styra om, att hon fick sina kryddpåsar, sina burkar och retorter fyllda; hon hade då dock något att syssla med under de långa, ensliga vinterdagarne, när Sonja var långt borta i hufvudstaden, och sonen upptagen af sitt ämbetes sysslor. Och nu sutto de på nytt vid hvarandras sida, och den gamla smekte i återseendets förtjusning åter och åter Sonjas händer med sina. »Ack, inte får ni sägafröken till mig, fru Berg», invände Sonja förebrående. »Sonja, säg Sonja som förr —jag kan inte höra det annorledes.» »Nej, nej, nej,» sade den gamla och skakade sitt gråa hufvud; »det passar sig inte, det passar sig inte. Ni fyller sjutton år i dag, och er gamla vän ber Gnd välsigna ert vika hjärta, välsigna det tusenfaldt. Hur glad är jag inte, att ni kom just i dag ! Jag har något, som jag just på denna dag hade beslutit säga er; jag har tvekat mycket, mycket, men nu har jag beslutit mig, ser ni, fröken Sonja. Ja, jag tror att det är det rätta, det enda rätta.» Så satt ^ hon tyst en stund och vaggade sakta fram och åter med hufvudet som i djupa tankar, allt under det hon ideligen smekte öfver Sonjas händer i sitt knä. Det kom en egendomligt högtidlig stämning äfven öfver Sonja, och hon kunde ej förmå sig att bryta tystnaden. Den gamla schwarzwalderkloekans knäppningar från skuggan i vrån mätte upp tiden till flere oändligt långa minuter, innan åter ett ord från den gamla kom Sonja att spritta till. »Och så har jag en gåfva jag skulle vilja gifva er,» sade hon sakta, »en anspråkslös liten gåfva utan värde, men den är dock ett stycke af mitt eget hjärta.» »Se där,» fortsatte hon, »vill ni hjälpa mig, min kära fröken! Där — bakom den stora korallen på min chiffonier — ja, ni vet väl — där slår mitt recepstchatull, vill ni gifva mig det.» Sonja reste sig och efterkom hennes önskan. Det var ett vackert gammalt schatull af päronträ med prydliga inläggningar och beslag, som Sonja från första stunden af deras bekantskap betraktat med en helig vördnad, då hon hört den gamla antyda, att hon därinom förvarade de mystiska källskrifterna till sin läkevisdom. Men aldrig hade det tillstadts henne att ens med den flyktigaste blick tränga in bland hemligheterna under dess sirade lock. Med darrande händer satte hon nu från sig det dyrbara klenodiet i gummans knä ; ett enda tryck från den rätta lilla nyckeln på hennes skramlande nyckelring, och med en knäppning sprang konstlåset upp! Locket lyftes. I andlös spänning böjer sig Sonja fram för att se; hennes stora bruna ögon brinna af en bäfvande nyfikenhets eld. Men ack; hon kände sig helt besviken! Hon hade väntat sig att få se------ja, head, det visste hon icke rätt själf, men något aldrig förr sedt, något obeskrifligt, mystiskt . .. Och så endast detta! Några tunna häften med tätskrifna blad, af ålder bleknade och gula, ett par buntar bref, väl ombundna med skära sidenband, några pressade blommor, som föllo ur ett öppet kuvert mellan gummans darrande fingrar, där hon plockade upp allt detta,, packe för packe och lade det bredvid sig på soffan. Till sist hade hon kommit till det lilla skrinets botten, utan att något synnerligen märkvärdigt kommit i dagen, tyckte Sonja; och nu fanns intet åter. Jo, ännu — ett hopvikt litet papper i ett af dess hörn! När den gamla frun söker veckla upp dess slitna veck, skälfva hennes händer så starkt af rörelse, att det glider ned ur hennes knä och på golfvet. Sonja tar upp det. Ett föremål faller därur och glimmar i hennes hand. Det är ett helt tunnt, starkt nött litet kors af silfver, hängande på en smal svart snodd; ett smycke, knappast ett smycke mera, hvars värde en guldsmed nätt upp skulle gitta beräkna. Men den gamla damen griper efter det med girig ifver och pressar det mot sina torra läppar, medan varma tårar stilla rinna ned öfver hennes kinder från de halfblinda stackars ögonen. »Ja, detta, detta Sonja är ett stycke af mitt eget hjärta. I dag skall jag fästa det om er hals, och ni skall lofva mig, hör ni, lofva mig att aldrig lemna det ifrån er!» Och när Sonja böjer sitt unga hufvud ner att kyssa den skrumpna handen, lägges den smala snodden öfver den yfviga flätan i hennes hvita nacke. »Aldrig! Hör ni det, lofvar ni mig det?» *Aldrig» — svarar Sonja. (Forts.) Det är orätt att anse kvinnorna föga lämpliga att sköta affärer. Tvärtom äro de däri oöfverträffliga, så snart de det ringaste egnat sig däråt eller däri förvärfvat minsta öfning. Fru de Gerardin. Hvad som ofta afhåller en kvinna från att vredgas öfver den kärlek, man visar benne, är att hon nästan alltid tror den vara ädlare, än den verkligen är. Fru Fee.