Idun: 1890

218 I DU N 1890 Uppfostringsfrågan är för det moderna samhället en fråga om lif eller död, en fråga, på hvilken framtiden beror. JtÉNAN. vi därför ock nu ansett tillfället lämpligt att för svenska läsarinnor presentera bilden af författarinnan. * * * Anne Charlotte Leffler föddes den 1 oktober 1849 i Stockholm, dotter till rektorn vid Katarina elementarläroverk J. Ö. Leffler. Tvänne hennes bröder ha på vetenskapens fält, liksom hon på vitterhetens, förvärfvat sig anseende, nämligen Gösta Mittag-Leffler, den berömde matematikern vid Stockholms högskola, och L. F. Leffler, e. o. professor i svenska språket vid Upsala universitet. Redan tidigt röjdes arten hos det unga sinnet; och pensionsflickans kriaböcker fylldes ofta nog af vittra försök, hvilka lågo vida utom den Wallinska flickskolans pensa. En ung dam på 20 år, trädde hon första gången fram för allmänheten — dock under signaturens skyddande förklädnad. Bakom »Garlots» lilla novellsamling »Händelsevis» var det endast ett invigdt fåtal, som skönjde Anne Charlotte Lefflers drag. De tre småberättelser, hvaraf detta förstlingsarbete består, smaka visserligen starkt nog af den omogna fruktens kartighet, men röja ej dess mindre ett obestridligt författargry. Dock har författarinnan behöft många och långa läroår, innan hon lyckades förvärfva det herravälde öfver den yttre formen, som nu i hög grad utmärker henne, den enkla och klara stil, som åskådligt för läsarens andliga öga framställer allt, hvad hon vill måla. Som dramatisk författarinna debuterade Anne Charlotte Leffler med ett tvåaktsstycke, »Skådespelerskan-.s>, som anonymt uppfördes på Dramatiska teatern i slutet af år 1873 och rönte rätt stor framgång, ehuru ännu här vidlåder en svaghet i formgifningen, som i det hela var helt naturlig för en så ung och ännu sökande penna. Under sjuttiotalets lopp följde vid olika tider och under olika signaturer ytterligare tre dramatiska verk, af hvilket det senaste, »Alfvan», som 1880 gafs å dåvarande Nya teatern, utan gensägelse stod högst och mottogs med intresse och bifall af en teaterälskande allmänhet, som härigenom — visserligen helt oveten om att genom de olika märkenas alster ha följt en författareindividualitets utveckling — dock gaf en bekräftelse till, att denna utveckling verkligen varit ettjämnt framåtskridande mot målet: en harmonisk och på sina medel säker konst. * * $ Det var den år 1882 utkommande första samlingen af den novellserie, hvilken författarinnan benämnt » Ur lifvet», som med ens gjorde hennes namn berömdt. Hon kände med sig, att hennes långa lärotid nått sitt slut,- att hon numera var herre öfver sin framställningkonst, och så lät hon anonymiteten fara och framträdde i eget namn för allmänheten. Redan detta, att arbeta tyst och ihärdigt i tretton år och ej af någon falsk egenkärlek eller vunna framgångar låta förblinda sig att tro, det man nått mästerskapet, förr än man känner sig alldeles säker på sin sak, talar för gedigenheten hos hennes talang. Den första delen »Ur lifvet» vann genast stor popularitet; den utkom samma år i tvänne upplagor, hvilka ett par år senare följdes af en tredje. Största bifallet af dessa berättelser egnades »En bal i ’societeten’» med dess ypperligt tecknade flicktyper, Arla och Gurli, och författarinnan frestades häraf att gifva dessa omtyckta typer äf«en scenens lif. »En räddande engel» har ock blifvit ett ofta speladt repertoarstycke och specielt har den yrhättan Gurli med sin brådmogna lystnad efter det flärdfulla lif, som väntar att mottaga henne, då hon fått lägga bort den korta klädningen, i fruarna Hartmans och Oda Nielsens samt fröken Lina Sandells gestalter hänfört publiken i nordens förnämsta städer. Redan året därpå utkom berättelseseriens andra samling och första häftet af den tredje. Samma allmänna bifall, som kommit första samlingen till del, helsade emellertid ej dess fortsättning. Orsaken härtill ligger i öppen dag. I åtminstone en af novellerna, Aurore Bunge, hade Anne Charlotte Leffler upptagit ett verkligen ömtåligt ämne till behandling och djärft och rakt på sak utfört sin skildring. En annan af berättelserna i denna samling, I krig med samhället, väckte äfvenledes »blandade» känslor å ena sidan, medan man å den andra påstod, att här hade författarinnan skapat sin bästa novell. Det senare är dock bestämdt ieke fallet. Ännu ett arbete utgafs samma år: Sanna kvinnor, skådespel i tre akter. Af hennes arbeten för scenen är detta onekligen det förnämsta. »Tendensen» framträder väl hårdt och skarpt, men den är här så väl sammanväfd med handlingen, att intrycket ej grumlas för andra än dem, som ej vilja erkänna dess rättmätighet och giltighet i det hela. Ypperliga karaktärsbilder äro här framställda, och den sceniska byggnaden är fast och säker, äfvensom dialogen mönstergill. År 1885 framträdde Anne Charlotte Leffler med ett nytt skådespel, Hur man gör godt. Det gafs på hösten samma år på Nya teatern, efter att kort förut ha uppförts i Göteborg. Författarinnan har här helt och hållet öfvergifvit den objektiva hållning, hon merendels bemödar sig att intaga, och har i scenisk form gifvit oss en lidelsefull och allt för ensidig anklagelseskrift mot en del skriande missförhållanden i samhället. Tredje samlingen af »Ur lifvet» fick först förliden jul sin afslutning; redan år 1886 utkom under titel af samlingens fjärde band författarinnans hittills omfångsrikaste berättelse, En sommarsaga. I sin helhet måste denna öfver 400 sidor starka berättelse anses vara ett verkligen betydande arbete om det än ej markerar något framsteg utöfver den ståndpunkt, som hon tidigare uppnått. Under’ de senaste åren har Anne Charlotte Leffler nästan oafbrutet vistats på resor, och hennes skönliterära publikationer ha därunder inskränkts till en serie intressanta resebref, hvilka tid efter annan återfinnas i hufvudstadens tidningar, förnämligast Stockholms Dagalad. Helt visst har dock ej hennes penna hvilat från större verk; på dramatikens område fingo så senast våra grannar danskarne höra utaf henne, då hennes här ännu ouppförda lustspel, Den kärleken, nyligen gick öfven tiljan i hufvudstaden invid sundet. * * * Anne Charlotte Lefflers författareskap har visserligen, som redan nämnts, varit mycket olika bedömdt, på många håll måhända lika öfverdrifvet höjdt till skyarne som på andra neddraget. Att hon gjort sig skyldig till öfverdrifter, ämna vi minst af alla förneka; men att dessa skulle vara så genomgående och väsentliga, att därigenom hennes förtjänster förtagits, skall väl ingen rättvist medge. Tvärtom — de sista ha varit och äro beaktansvärdt stora. Med sina sedeskildringar har hon alltid ärligt velat verka det rätta; i sina alster af mindre tendentiös art har hon ofta bjudit oss pärlor af en lugn, beherskad berättarkonst och träffande karaktäristik. Och än större kunna de blifva. Det hoppas helt visst med oss alla svenska kvinnor, som i Anne Charlotte Leffler dock se den främsta kvinliga talangen inom pennans gebit, som deras fosterland för närvarande eger. En angenäm och rofull framtid skall säkerligen gifva hennes diktning den harmoni, som förklarande måste gjuta sitt skimmer öfver all sann konst, att den må fullt uppfylla sitt ändamål -—• alt höja och att förädla! J. N—g. Vårfest. neS t moaaana fena Sun. att Rotfa mgußt Sin RtnS, ^ aj; aofgföS aßaf^uet fugten ßtun, ocR fgum å/t oåtena ornS. — 3 gftttet atfaa Saftat net, ocß tuaSt omitting oaa anogfana fet a|? Rotta anemonet. S)u ßfuuSat ttj,6t mot fjua ocß ßfänß, men foa Sitt ßfonSa Råt, att Rting Som ett gij.Pfne atanß j;ofc aof ocR ßtta Set atåt! --- 8n StipReaj:eat j-acjp jtta otff, ett gfaSt iHjmpoAion teSa tiEf ßfanS Rotta anemonet. (9cR otn aßaff «ata ßj-otßena aajj Sat tiß Sen oaffet j?tam, Se n ßatßatgtfEet ßtutifa aj: ut genomßottaS atam. — 2Dtn fj.uafifå aßo jaoRafen at, aom tj mntg t tåaaS jtam jag ßät oeR pttj-SS meS anemonet.