Idun: 1890

1890 I DU N 219 2)u Cet Aom v en CtjcUicç 2tom oefi- CoAet jfcfauA üiaut, l BCtclten, j?uütfgf «eß- oeft- om, ät oåfcgfanA gguten ut. — ©eft meSan- jkrtf 3i/tt (tat 3u got, gag öjmefc 3ma »ß/iiC3tot Attot ctt tegn aj; anemonet. Joh. £ Kléen. m TiHkännagifvande. Undertecknad år bortrest från och med den 4 dennes, och förestås redaktionen under min bortovaro afhr Johan Nordling samt expeditionen och ekonomien af hr Alexander Hellberg. Skrifvelser, som innehålla bidrag till tidningen eller på något sätt röra tidningens innehåll, böra adresseras till Iduns Redaktion, rekvisitioner, penningförsändelser och dylikt till Iduns Expedition, Stockholm. Stockholm den 1 maj 1890. Frithiof Hellberg. Om en »enkel och huslig» uppfostran. En tidsbild af F. v. Biilow. »fsglm en fattig flicka af god familj träffar tillsamman med en förmögen karl, som upptäckt henne i den tillbakadragenhet, hvari de små tillgångarna höllo henne, om han kommer under fund med hennes inre fördelar under det enkla omhöljet och därför erbjuder henne hjärta och hand, kan hon sägas ha dragit den stora lotten på lyckans lotteri. Men en sådan lott tillfaller icke en bland hundra. I de nio och nittio fallen ser sig den obemedlade flickan efter föräldrarnes död hänvisad till att försörja sig genom egen kraft, och jag beklagar de stackars flickor, som föräldrarne ej uppfostrat därtill. Betänk detta, min kära fru generalska, och låt Maria och Matilda i tid lära sig något ordentligt. En grundlig bildning är ju ändå det enda kapital, mindre bemedlade föräldrar kunna skänka sina barn för den kommande kampen för tillvaron.» Det var doktor Brunner, den gamle vördige husläkaren, som yttrade dessa ord till generalskan von Stålsköld, hvars aflidne man varit hans intime vän. »Jag tror inte,» svarade hon mildt, men bestämdt, »att jag skulle göra mina döttrar någon tjänst, om jag uppfostrade dem till emanciperade, vittra damer. Jag skulle därmed endast göra dem odugliga till kvinnans egentliga kallelse som maka och mor. En enkelt och husligt uppfostrad flicka skall däremot alltid säkrare göra sin man lycklig.» »Men om hon aldrig finner denne man?» Generalskan hade god lust att helt och hållet bestrida denna möjlighet, men inför det faktum, att bland kretsen af hennes bekanta funnos åtskilliga »enkelt och husligt» uppfostrade flickor, som ändå fått stanna på den öfverblifna kartan, kunde hon inte gärna göra det. Hon svarade därför efter en stunds betänkande: »En enkelt och husligt uppfostrad flicka finner alltid någon plats.» Doktorn skrattade hånfullt. »En plats? Ja! Men hvad för slags plats! Jag skulle inte önska min värste ovän den existens, som väntar en flicka, hvilken utgått från ett solvarmt, af kärlek genomandadt hem och måste slå sig fram bland främlingar, som förstå att draga nytta af henne, medan hon med bästa vilja ej kan uträtta andra tjänster än som ett slags finare husjungfru. Om jag hade döttrar och måste förutse för dem ett sådant öde, tror jag, att jag hellre i tid skulle blanda gift i deras morgonkaffe.» »Bevars, hvilka paradoxer, min bäste doktor.» »Man behöfver inte göra sina döttrar till några lärdomsljus för att skapa dem en själfständig existens. Alla gossar ha inte fallenhet för studier och ännu mindre alla flickor. Om ni inte mot talang och böjelse vill göra edra döttrar till målarinnor, virtuoser eller läkare, finner jag det endast lofvärdt. Låt ni dem gärna för min skull lära sig konsten att sy, den högre bokforingskonsten eller den mest komplicerade af de kvinliga fackvetenskaperna: att i stor stil sköta ett hushåll. livad spelar en mycket liten roll, men huru en så mycket större. Nöj er bara inte med den olycksaliga dilettantismen, med det eländiga stympar- och fuskväsendet, som ty värr kännetecknar vår moderna kvinnobildning.» »Det var också några idéer!» tänkte generalskan, sedan den gamle herrn lemnat henne. »Vi ha förut inte vetat något af allt det där och ändå varit lyckliga.» Maria och Matilda växte sålunda upp såsom andra flickor af deras stånd och sysslade med hvad andra syssla med : litet musik, litet handarbete, litet målning, litet hushållsbestyr — af mycket något litet, af intet något helt. Generalskans döttrar voro smakfullt klädda, älskvärda och comme il faut, och deras bekanta kallade dem »ett par älskliga flickor». Matilda, den vackraste af systrarna, gjorde på en bal bekantskap med en ung ämbetsman, till hvilken hon förlorade sitt hjärta. Han föredrog henne på ett i ögonen fallande sätt och gjorde henne sin kur en hel vinter. Det var en glad, en lycklig tid! All den uppmärksamhet, som mindre lyckliga väninnors afund väckte och sedan en ännu större lycka i perspektiv! Men den unge ämbetsmannen drog sig plötsligt tillbaka, sedan han fått närmare underrättelser om fröknarna Stålskölds förmögenhetsvilkor. Han var själf obemedlad och kunde inte gifta sig med en fattig flicka. Matilda sörjde däröfver, tills hon förlorade helsa och motståndskraft, ehuru modern sökte trösta henne med orden: »Blir det inte han, så blir det väl en annan.» Under dessa förhållanden hade de båda flickorna hunnit in pä midten af tjugutalet, då generalskan plötsligt sjuknade och dog. Därmed upphörde den höga enkepension, af hvilken familjen kunnat lefva enligt sitt stånd, och flickorna stodo där med två tomma händer. Under första tiden uppehöllo de sig som »gäster» hos en väninna till modern och började se sig om efter »anställningar». Det var ingen lätt sak! Till att undervisa hade de för bristfälliga kunskaper, till att göra »les honneurs» som värdinna fann man dem ännu för unga och oerfarna, för en kassörskebefattning, en föreståndarinneplats i en modeaffär eller dylikt saknade de alla kunskaper och för 'öfrigt all håg; att gifva sig till sjuksköterskor föreföll de lefnadslustiga, glada flickorna liktydigt med ett fängelselifmellan dystra klostermurar. Det återstod sålunda blott för dem att taga plats som finare »bonne» eller för att »gå frun tillhanda». Men de förödmjukelser och missräkningar, som oftast äro förenade med en underordnads ställning, kunde de i sorglöshet och ett behagligt hemlif uppväxta flickorna icke länge hålla ut med. Den vackra, bortskämda Matilda dukade under först. Sedan hon bakom systerns rygg haft flere hemliga möten, försvann hon en dag. »Jag står inte ut längre,» hade hon skrifvit till systern, »må nu bli af mig hvad som helst.» Eör svag att längre fortsätta den ojämna striden, föredrog hon ödet som »femme entretenue» framför att slafva och arbeta. Marie slöt sig nu i sin bitterhet helt och hållet inom sig själf och var döf för allt vänligt tilltal. Hon hade lärt att hata en mänsklighet, som dömde henne att kämpa för tillvaron, utan att ha gifvit henne vapen till denna strid. Emellertid fann hon slutligen den länge sökta anställningen som finare »bonne» i en köpmansfamilj, men emedan hon genom sitt sträfva, fåordiga väsen ej kunde vinna barnens kärlek, blef hon snart uppsagd. Nu började sökandet på nytt. Emedan hennes adliga namn var en stötesten vid underhandlingarna, antog hon ett vanligt borgerligt. Slutligen kom hon som hjälpreda åt frun i en penningdryg köpmansfamilj. Hennes matmor behandlade henne med en taktlös nedlåtenhet, hvilken hon besvarade med kallt hån, och följden blef, att hon åter såg sig utan plats. Efter nya underhandlingar hamnade hon i en barnrik lärarefamilj, där hon visserligen behandlades vänligt, men öfverhopades med det släpigaste arbete långt öfver sina krafter. Utmattad till kropp och själ uppgaf hon allt och sade nu äfven hon: »Jag står inte ut längre. » — De dagliga tidningarna i den stora staden hade att berätta om ett nytt själfmord. »Man fann hos den olyckliga, som trots den slitna dräkten tycks ha tillhört den s. k. bättre klassen, en tom portmonnä och en näsduk med initialerna M. v. S. Bekymmer för utkomsten tyckas ha varit orsaken till den beklagansvärda handlingen.» * * * »Ar det då verkligen sannt, att Marie von Stålsköld...?» frågade hviskande fru N. »Ack ja, tänk bara! Är det inte förskräckligt? !» »Men hvad har då blifvit af den vackra Matilda?» »Tst! — Eör all del! Denna varelses namn bör man ej nämna!» »Förskräckligt, kära fru professorska! Och ändå voro de ju så enkelt och husligt uppfostrade flibkor!» — 4^ Iduns månadsrevy. Den 1 april firade Bismarck, efter erhållet afsked, sin födelsedag i Friedrichsruh. Trots all honom vid det tillfället visad hyllning måtte den 75- årige ex-kanslern då hafva känt en missräkning, sådan man erfar, då man blifvit »narrad april»; ty att han under sådana omständigheter skulle 1890 fira sin födelsedag på Friedrichsruh hade han nog ej länge förut tänkt sig. Att han ej riktigt kunnat smälta förargelsen, antydes äfven af den polemik, som hamburgertidningar, antagligen af honom inspirerade, drifvit mot hans efterträdare. Otvifvelaktigt är kejsar Wilhelm II för närvarande den mest intressanta personligheten i den politiska världen. Med en ungdomlig håg, öppen för tidehvarfvets stora tankar, och med en kraf-