Idun: 1890

220 I DU N 1890 tig herkulesvilja, beredd att bruka »sin stora makt» för deras förverkligande, griper han själf beslutsamt om regeringstyglarne och ställer sin egen person i förgrunden. Dristigt griper han sig an med försöket att lösa tidens mest brännande fråga, inför hvilken statsmännen hittills stått oroliga och tveksamma, och han synes ej frukta den splitets brand, den lidelsernas storm, som däraf månde uppväckas. Huru skall detta sluta? Skall han, såsom den ungdomsvarme Eros i den helleniska skapelsemyten, lyckas försona de jäsande och mot hvarandra stridande krafterna i detta kaos? Eller skall han komma att likna mytens Faëton, hvilken med ungdomlig dristighet tog sig för att köra solens vagn, men ej utförde uppdraget bättre, än att världen sattes i brand och äfven han själf därvid gick under? Endast framtiden kan gifva svaret på dessa frågor, och det svaret måste denna gång med stort intressa afbidas; ty den rörelse, som nu utgår från Tyskland, kommer, hurudan utgång den än får, med sina verkningar att genomgå hela Europa. Ja, väl mer än Europa; ty arbetarerörelsen är »internationel» i så vidsträckt betydelse, att den sträcker sig äfventill de öfrigavärldsdelarne, så långt europeisk kultur utsträckt sitt herradöme. Till den stora arbetaredemonstrationen, hvilken skall börja den 1 maj, och hvilken, då detta nummer af Idun utkommer, utförts eller kanske ytterligare fortsättes, hafva under april månad vidtomfattande förberedelser gjorts i Europas och Amerikas skilda länder, ja, äfven i Australien. Med mer eller mindre ängslan hafva regeringarne i olika länder vidtagit sina försiktighetsmått för att förebygga reformrörelsens urartande i revolutionsyra. I främsta rummet kommer att framställas yrkande om 8 timmars normalarbetsdag; därtill komma emellertid att ansluta sig en mängd andra yrkanden, olika i olika länder. I alla händelser kommer den 1 maj 1890 att blifva en världshistorisk bemärkelsedag. I synnerhet har denna arbetaredemonstration med stor oro motsetts i Österrike, där upphetsningen i arbetarelagret är så intensiv, att oroligheter redan förefallit och än ytterligare afvaktas. Denna rörelse började i Böhmen och Mähren samt inleddes med en stor arbetarestrejk, som utbröt den 16 april. Sedermera har rörelsen utbredt sig till Galizien och andra landskap. Vid sidan af kejsar Wilhelm och den sociala frågan ådraga sig fortfarande Stanley och Emin pascha den civiliserade världens uppmärksamhet. Den rivalitet, som mer och mer yppat sig mellan dem båda, innebär i själfva verket en rivalitet mellan England och Tyskland som afrikanska kolonialmakter. Ur sådan synpunkt har i Tyskland intresset för Emin stigit nästan till kokpunkten. Där har utrustats en expedition, som under ledning af Emin och major Wissman i slutet af april dragit in i det inre Afrika. Det talas om att denna expedition ämnar sig till stranden af Victoria Nyansa, hvilken stora sjö tyskarne synas vilja draga inom området af sin »intressesfer», samt därifrån ännu djupare in i landet. Sultanen af Zansibar lär vara ombetrodd att medla fred mellan tyskarne och höfdingen Bana Heri, hvilken senare skulle förmås ställa sig under tyskt beskydd. Synbarligen vilja tyskarne bilägga alla tvister på kustområdet för att med full kraft kunna fullfölja sina stora planer i det inre. Det är naturligt, att dessa planer från Englands sida ses med oro och misstroende; England ger lugnande försäkringar, men söker ändå vara på sin vakt. I vårt land samlar sig ännu det politiska intresset kring riksdagens förhandlingar. Biskop Billings anlopp mot statsanslaget till Stockholms arbetarinstitut berörde på sätt och vis den stora sociala frågan och blef, till stor del ur sådan synpunkt, flitigt debatteradt i prässen. Vid den slutliga omröstningen blef detta anlopp tillbakaslaget. Af mer genomgripande art är den under april månad af vederbörande utskott förberedda läroverksreformen, hvars afgörande förestår. De åt försvarsväsendet, isynnerhet det maritima, beviljade stora anslagen höra äfven till denna riksdags minuesvärdheter. Otto Sjögren. Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta! Marja Tsehebrikowa. -mm Denhittills okända ryska skriftställarinnans namn flög med ens öfver världen! Marja Tsehebrikowa blef hjältinnan för dagen öfver allt, där ännu ett hjärta klappar varmt för de förtryckta. Hvem var hon då? Hvad gjorde hon? Marja Tsehebrikowa, hustru till en rysk embetsman, sedan länge bekant som en anspråkslös skriftställarinna, vågade för Rysslands tsar, själfherskaren, blotta en smula af allt det elände, hon såg. Från Paris sände hon honom ett öppet bref, hvari hon i glödande ordalag skildrade de orättvisor, som i tsarens namn, men säkert utan hans vetskap, öfvas af den ryska »tschin» och sprida olyckor öfver hela det heliga riket. Det var djärft, trotsigt, men hon visste, att bakom henne stod allt hvad intelligens är i det olyckliga landet. Förloppet är bekant. Resultatet däremot icke. En mängd, hvarandra motsägande uppgifter angående följderna af detta steg sägo dagen i den europeiska prässen. Enligt somliga af dessa hade brefvet kommit tsaren tillhanda, och han hade uttryckt sin önskan att inga rättsliga åtgärder skulle vidtagas mot författarinnan. Enligt andra blef hon genast häktad, och enligt sista underrättelsen skall hon för sitt modiga tilltag blifvit transporterad till en stad i östra Sibirien. Huru som helst. Hon har, liksom amerikanaren Kennan och säkert med större sakkännedom än han, för det förfärade Europa lyft en flik af det elände, som döljes inom Ryssland, och mot hvilket intet tyckes hjälpa, hvarken fanatismens dynamit och revolvrar eller den varma, ädla fosterlandskänslans öppna frimodighet. Klädedräkten och våra barns helsa. Prisbelönadt svar å frågan XVII. ånga personer mena det vara åtminstone till en viss grad en onyttig och fåfäng möda att söka skydda de små mot sjukdom. »Hvad gör en liten snufva eller liosta?» hör man så ofta sägas, och likaså i fråga om flere af de s. k. barnsjukdomarna: »mässling och skarlakansfeber skola de ju ändå ha en gång; därför är det ej lönt att hålla dem afstängda.» Men upprepad snufva eller hosta kan blifva kronisk eller grundlägga någon svårare sjukdom, som den vuxna flickan eller gossen har men af i hela sitt lif, och huru lätt kan icke en af de gängse smittosjukdomarna sänka hemmet i sorg? Visserligen är det godt, när barnen ha genomgått dem, men vi ha ingen rätt, vare sig i detta eller andra afseenden, att gå försynen i förväg. Åtskilliga mödrar lägga an på att »härda» sina barn. Ja, detta är nog en god sak, blott detta härdande ej går till öfverdrift, drifves såsom ett slags sport (förlåt uttrycket!) eller gränsar till vanvård. Ett lika svårt fel är att slå öfver till den mest öfverdrifna försiktighet, som icke tillåter lekar i fria luften, ej fördrar en vindfläkt o. s. v. Nej, barnen skola hvarken vara drifhusplantor eller vanskötta små telningar, utan vårt land behöfver friska, starka plantor, omsorgsfullt och noggrannt vårdade med hänsyn till våra klimatiska förhållanden. Låtom oss därför tillse, hvad som bör undvikas, och hvilka åtgärder som kunna vidtatagas till skyddande af våra barns helsa. Hvad gossars beklädnad angår, är den ju erkändt bättre och betydligt mera praktisk än flickornas, och följaktligen finnes ej heller på långt när så mycket att anmärka motden förra som mot den senare. Vanligen ha flickornas underkläder det felet att ieke räcka till ; af ärmar finnes knappt ett spår på det allra intimaste lilla plagget, och hals, bröst och rygg äro af samma plagg ej i minsta mån skylda, så snart nämligen flickan vuxit ifrån sin första, vida ändamålsenligare uppsättning af linne. Bär då den lilla allra innerst på kroppen ett stickadt yllelif, så äro i de flesta fall ärmarna på detta ännu knappare, och naturligtvis får det ej heller räcka högre upp kring halsen än den fina, spetsprydda eller broderade Chemisetten. Dock kan man våga antaga, att många mammor nu i våra dagar lärt att inse, huru fördärfligt ett sådant beklädningssätt är, och i stället skaffat sina döttrar linnen, som ha kvarterslånga ärmar, och som blott lemna halsen bar, men ej ryggen och bröstet, samt yllelif, hvars ärmar räcka till armbågen, och som kring halsen hållas skyddande tillsammans af en snodd. Dessa yllelif böra ej på något vilkor få läggas af förr än efter första kallbadet på sommaren. En andra hufvudregel är: laga att fotbeklädnaden är god! Under vintern böra såväl gossar som flickor ha högskaftade kängor eller stöflar. Samma skodon måste bibehållas så länge som möjligt; skor få ej ifrågakomma utomhus, förr än våren visat tydliga tendenser att på allvar stanna. De tjocka, varma ullstrumporna kunna under maj månad utbytas mot tunnare sådana, men dessa ej mot bomullsstrumpor förr än i juni. Hvad vinterytterplaggen beträffar, borde de om möjligt ej göras »tunga och oviga», utan så, att de tillåta barnen att äfven under vinterdagarne fritt leka och röra sig. Medgifvas kan dock, att de i alla händelser mot våren blifva både för tunga och för varma för att lämpa sig för lekarna ute. Skaffa då åt flickorna enkla, löst åtsittande vårkappor, som tåla sol och regn, och låt dem under dessa bära långa, stickade koftor, som gå högt upp i halsen och ha långa ärmar. När sedan maj kommer med soliga, varma dagar och stadig väderlek, blir det tillräckligt med ettdera af dessa plagg. En gosse är väl skyddad af en ej för lång, men väl tillsittande kavaj, som bör vara förfärdigad af starkt och varmt tyg, och som gifver honom frihet att röra sig. Klart och tydligt är, att våta kläder så väl som våta skodon genast måste ombytas. Det bästa af alla mot förkylning lämpliga skyddsmedel är att hvarje morgon gifva barnen en kall afrifning medels ett lakan, dop-