Idun: 1890

1890 i D U N 221 padt i vatten, som stått inne under natten. Emellertid måste man noga tillse, att de strax väl torkas och gnidas varma med ett torrt lakan samt sedan skyndsamt kläda sig. Däremot varnas för att låta en eller annan ömsint barnjungfru tvätta lillan med varmt eller åtminstone ljumt vatten, hvilket, mödrarna ovetande, icke så sällan torde inträffa. Ofvanstående korta anvisningar torde vara det viktigaste af det, som i allmänhet kan sägas i ämnet. Mycket, ja, kanske det mesta, får i alla fall bero af lokala och personliga förhållanden. Och det säkra är, att mamma själf, om hon allvarligt sträfvar att göra sin plikt, mycket bättre än någon annan förstår att träffa det rätta i fråga om hennes småttingars klädedräkt och deras helsa. Ln. ”Tjugonde århundradet”. Nyaste pariserchic. Kåseri af Richard Kaufmann. (Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) ® u har pariserdamen ej längre sin dag, utan blott »sina timmar», så vida hon nämligen är äregirig nog att vilja stå på höjden af god ton. Nederst på hennes visitkort i venstra hörnet, där förut endast dagen fanns angifven, måste nu stentryckaren bifoga ett inskränkande »de 5—7», Portiern erhåller sina uttryckliga order, och ingen slipper in annat än mellan dessa två klockslag. Och till och med då kan man prisa sig lycklig, om man verkligen träffar den man söker. Orsaken ligger kanske till en del däri, att den moderna parisiskan endast i detta enda stycke tydligen ännu ej lärt sig att vara »XX:me siècle». Liksom alla af hennes kön har hon en mycket bristfällig föreställning om, att klockan icke går långsammare, äfven om detta skulle konvenera Madame. Om hon åkt ut tidigt på eftermiddagen, kan det lätt hända, att hon så länge uppehälles hos sin skräddare eller sin modist, att hon till sin förskräckelse upptäcker,att visarne redan peka på sju, då hon ändtligen är färdig att fara hem till sina mottagningstimmar. Ett annat skäl är kanske äfven, att ju förnämare hon är, dess mera knappt tillmäter hon sin mottagningstid. Att mottaga hela året om skulle aldrig falla en parisiska med själfaktning in, ej ens om hennes Paris är henne så kärt, att hon så att säga i all hemlighet gör det till sin ständiga vistelseort. Förut ansåg hon sig likväl förpliktad att vid jultiden eller åtminstone strax på nyåret låta sin salong anlägga mottagningstoalett. Sedan man blifvit »vingtième siècle», lyder lösen: »mellan påsk och pingst». Att under sex veckor å rad stå till hela världens disposition är sannerligen mer än nog. En ersättning finns likväl för de sparsamt tillmätta timmar, Madame kan offra åt sina vänner; de äro korta, men »splendides». Vill man vara »XX:ine siècle» kan man inte afspisa sina gäster med ett leende och en liten tårta. Det steg, hvars nödvändighet redan länge gjort sig kännbart, är ändtligen taget. Konversationen har ersatts af buffeten. Den står till reds, då dörrarna klockan fem öppnas, till och med om Madame icke skulle vara tillstädes, och likt det århundrade, den inviger, är den allt annat än eterisk. Man serveras tunna, med gåslefverpastej belagda brödskifvor, kaviarsmörgåsar, köttsylta eller kall roastbeef; men först och främst tronar tekitteln numera endast för syns skull på bordet. Om man är »XX:me siècle», har man aptit. Man äter, och man dricker vin. I strömmar låta tjänarne dess rubiner eller topaser flyta ur den med drifvet arbete prydda silfverkannan. Och därmed får man trösta sig, om Madame skulle glömma tiden och ej infinna sig till mottagningen. I alla. anordningar herrskar en större glans. Emedan allt utspelas vid ljus, kan man, innan gästerna komma, behörigen fördela ljuseffekterna, och i en modern parisersalong spela lamporna första rollen. Det är blott amerikamillionärerna, komna direkt från sina grufvor, som kunna vara plebejska nog att låta sin våning stråla i elektriskt ljus. Parisiskan, och till och med utländingar, som i viss mån betrakta sig som parisare, sky som pesten all annan belysning än medels de konservativa oljelamporna. Endast de vittna om, att man icke hör till uppkomlingarne. Med afseende på deras former har likväl det nymodiga uppfinningsgeniet det vidsträcktaste spelrum. Som brokiga solrosor sticka de fram mellan de exotiska väggdekorationerna eller höja sig i den atelierlika »halle», som nu nästan oafvisligt hör till en mottagning comme il faut, på en meterhög kolonnfot, nedsändande sitt sken under spetsskärmar, vida som Robinsontält. Ej en vrå i rummet ligger i skuggan; man sönderplockar ju också på det obarmhertigaste sätt nästans goda namn och rykte. Yore det möjligt att dölja blygselns rodnad på kinderna, skulle man döda hvarandra med skandalklubban. Hos några stjärnor inom stora världen börjar det bli brukligt att utfylla Madame’s »timmar» med på förhand arrangerade underhållningar. I viss mån eftersträfvar man det största »sans façon» i umgänget; en balinbjudning från ett chic-hus helt enkelt: ».Mr. et M:me seront chez eux» den och den dagen kl. half 10, hvarpå nedtill bifogas ett kort »on dansera». Men stilfulla måste aftnarne i alla fall vara. Hos grefvinnan de Chambrun, den mest firade af muserna vid amatörteatern, uppför man monologer, och hos Madame Ratazzi, som slagit ned sina bopålar i det förut af M:me Adam bebodda hotellet vid Boulevard Poissonnière och där utgifver en ny »Nouvelle Revue», hållas regelbundna gymnastikfester för att fira de nyaste framstegen på den »kropppsliga utvecklingens» område. Kroppsliga kraftöfningar till och med som salongssport ha i Seinestaden blifvit högsta fashion. Äfven detta hör till fullblods-»vingtième siècle». Men trots den solida buffeten och all den prakt, som utvecklas vid de påbjudna underhållningarna, får den nya formen af sällskapslifvet ej utgöra någon outhärdlig börda. Madame kan med nöje skänka sina vänner och bekanta »Les heures», mellan påsk och pingst. Med hvilken strålgloria hon än vet att omgifva dem, ega de likväl rum endast sex gånger, är det likväl endast 12 timmar om året. Omkring åttatusensjuhundrafyratioåtta återstå henne sålunda till annan verksamhet, en verksamhet, som skall tydligt bevisa världen, att hon har fullgiltigt skäl att kalla sig »vingtième siècle». Bidrag : alla ämnen mottagas med tacksamhet. Teater och musik. Kungl. operan har återupptagit Mozarts odödliga opera »Figaros bröllop». Att dess sedan gammalt välkända och älskade melodier skulle slå synnerligen an, kunde man nu vänta. Utförandet var särskildt å fruntimmerssidan förträffligt. I synnerhet förtjäna fruarna Östberg och Edling det största erkännande för deras öfverdådigt präktiga återgifvande af grefvinnans och Susannas partier. Fröken Jungstedt var äfvenledes mycket bra som pagen Chérubin. Däremot räckte hvarken hr .Johanson eller hr Nygren till i sina resp. uppgifter som Almaviva och Figaro. Hr Johansons stämma är för svag, och han saknar den nobless i föredrag och spel, som detta parti betingar. Hr Nygren åter bör inlägga litet meja lif och glädtighet i utförandet af sitt parti. Öfriga medspelande fylde ganska godt sina platser. Den vid lördagens föreställning fullsatta salongen gaf flere gånger på det lifligaste sitt bifall till känna. Första Bötel-föreställningen gifves i dag fredag, då »Trubaduren» utföres med den ryktbare gästen i titelpartiet. K. dramatiska teatern gaf onsdagen den 28 april för första gången Gogols lustspel »Revisorn». Stycket, som spelar i ett ryskt småstadssamhälle, gisslar den allbekanta korruption, som ofta plägar vara rådande bland de styrande i ett dylikt samhälle. Blixtrande kvickt och roligt, erhåller det ock ett utförande, som är alltigenom godt, delvis ypperligt. I synnerhet utmärka sig hrr Bceckström och Personne som resp. borgmästaren och den förmodade revisorn, som aldrig var någon revisor, utan en glad bonvivant från Petersburg. Hr Thegerström är såväl till spel som maskering en förträfflig domare, hr Envall en lika karaktäristisk skolinspektör, hr Hedin en genomrolig postmästare samt hrr Hartman och Hamrin ett lustigt tvillingpar. Hr Rydgren gör af betjänten Osip en mycket god figur. A fruntimmerssidan böra särskildt framhållas fröken Ahlander som borgmästarens fru och fru Littmarck som underofficersenkan. Utförandet är med ett ord alltigenom förträffligt och stycket framkallar hvarje afton den muntraste stämning hos de talrika åskådarne. I morgon lördag börjar fru Betty Hennings, den framstående, äfven härstädes välkända danska skådespelerskan sitt gästspel å Dramatiska teatern som Nora i Ibsens »Ett dockhem». Vi äro öfvertygade om, att detta gästspel skall helsas med den största tillfredsställelse af hvarje älskare af god dramatisk konst. Musikföreningen gifver i morgon lördag sin sista konsert för säsongen, då Mozarts »Requiem »uppföres. Detta verk har ej gifvits härstädes på mer än 20 år. Konserten gifves i Musikaliska Akademien under hofkapellmästaren C.Nordqvists ledning. Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Kordling. VI. Poeten på vindskammaren. ^I(^cke var det någon öfvermåttan poetisk sysselsättning att som Henrik Lager sitta dag ut och dag in på hrr Hippmans Assurans-, Speditions- och Kommissions-kontor och bara §krifva, ideligen skrifva aviser och fraktsedlar på varor, som han aldrig sett, från folk, som han aldrig kännt, till människor, hvilkas tillvaro han aldrig ens anat. Icke var det just ägnadt att gifva tankarne någon svärmisk vändning att sitta där uppskrufvad på den höga kontorsstolen och ringa med benen under pulpeten i takt med penndragen, att höra, hur storstadens bullrande, rörliga lif sjöd och brusade på andra sidan de mattslipade rutorna ute på Skeppsbron och själf vara fastläst bland ett dussin andra liknande maskiner i dammet och skumrasket där inne, där tystnaden endast afbröts af den stora klockans tickande och rasslet af de tolf skrif-automaternas pennor. Och ändå var Henrik Lager både poet och svärmare. Det trodde åtminstone både mor och han själf, och det var vackert så, ty för öfrigt fanns där öfver hufvud ej en lefvande människa, som