Idun: 1890

222 I DU N 1890 besvärade sig med att tro någonting alls om enkefru Lager och hennes son kontoristen. Dock var han nog förståndig att låta poeten sitta i en rock och skrifvaren i en annan. På slaget åtta om morgnarne, när han trädde in på kontoret och tog af sig sin borstade bonjour, lät han alla poetiska drömmar fara, på samma gång han kröp i den gamla blanknötta kontorsrocken, som alltid hängde tillreds bredvid pulpeten. Så arbetade han i ett kör till klockan två, då han hade middagsrast till fyra. Då var han att börja med alltid för hungrig och sedan aldeles för mätt att låta sina tankar lemna prosans hvardagstömmar. Och sedan började arbetet ånyo till åtta, half nio om kvällarne. Att han arbetade med lust, det kunde man väl ej just påstå, om man såg den trötta, likgiltiga minen, som hängde sig fast på det stora, barnsliga ansiktet, så snart han fick det tjocka korkpennskaftet mellan sina fingrar; men mot hans flit kunde intet anmärkas, och ej ens hrr Hippman kunde begära, att deras underlydande skulle känna sig intresserade af det magra innehållet i aviserna och de stora gröna registerböckerna. När kvällen kom, och Henrik inregistrerat sin sista fraktsedel, slagit ihop de tunga böckerna, staplat upp dem på sin plats i hyllan, omsorgsfullt torkat alla sina pennor, fått på sig bonjouren, släckt sin gaslåga och kommit ut i friska luften där utanför, stannade han ett ögonblick på stentrappan och drog en djup suck af lättnad. Nu först började hans dag på fullt allvar. Hej med hvilken fart det gick efter Skeppsbron, öfver Slussen, utmed Götgatan, venster om vid Tjärhofsgatan! Han visste icke ordet af, förr än han var framme, kastade i förbifarten en blick upp till gafvelfönstret i andra våningen, där moderns lampa lyste genom den randiga rullgardinen, sparkade af sig snön i portgången och ramlade af uppför trappan, så att hela den lilla träkåken gungade, och skomakaren på nedre botten, som också var husvärd, svor på, att den där fördömde bläcksuddarn skulle få betala reparation till nyårs. Han hade stora och klumpiga fotter, det är sannt, men han hade också ett stort, barnsligt hjärta, och när han ryckte upp dörren till moderns kammare och den lilla gumman sprang upp från sin söm för att välkomna sin stora pojke, så kysste Henrik henne med sådan ömhet och sådant eftertryck, som om de varit skilda i dagar och år i stället för i några timmar. Bordet med kvällsmaten stod redan dukadt framför fönstret, och den var snart nog expedierad. Sedan gick Henrik och satte sig i soffan och språkade, medan modern dukade af, diskade, torkade och satte allt till rätta på sin plats i skänken. Innanför fru Lagers kammare, som också var kök, låg ett ännu mindre krypin, som var Henriks rum. När alla de andra göromålen voro undanstökade, brukade modern taga lampan från bordet och sin sömnad i hand, nickade så med ett betydelsefullt småleende åt Henrik: »Nu, min pojke!» Och så gingo de dit in, hon före och han efter. * SS Man kunde genast se, att den lilla kammaren där innanför ansågs för familjens helgedom och stod under husfruns aldeles speciella vård, så pyntadt och fint var där alltid. Blommor i fönstret under den hvita gardinen, där framför Henriks skrifbord med de många papperslapparne och böckerna så ordentligt hopplockade och uppstaplade. Så fanns hans säng, som alltid stod bäddad, då han ju jämt var borta om dagarne, en liten byrå och ett par rottingsstolar. Och därmed var det lilla rummet så fullt, att då Henrik tagit plats i korgstolen framför skrifbordet, kunde gumman mor nätt och jämt klämma sig förbi sängen till stolen i hörnet på andra sidan. Det var här inne, som man riktigt kunde träffa på Henrik svärmaren, Henrik poeten. När han väl sjunkit ned i sin bekväma skrifstol, burrat upp det ljusa håret, så att det stod som en sky om det stora hederliga, skägglösa ansiktet, ur hvilket ett par ljusblåa, nu helt drömmande, ögon tittade fram, satt fru Lager så tyst, så tyst vid sin söm. Hon vågade knappast andas, att icke störa sin gosses tankar i deras poetiska flykt. Denna flykt blef ibland så häftig, att Henrik omedvetet helt högt deklamerade långa stycken. Då lät modern arbetet sjunka ned i knäet, lyssnade med spänd uppmärksamhet, och af det beundrande uttrycket i hennes ögon och hela hennes ansikte var då lätt att sluta sig till, att hon ansåg detta, just detta vara det skönaste, det härligaste, hon någonsin hört och någonsin mänsklig tanke skapat. Den käre Henrik hade författat i många Herrans år. Han hade en gång — det var, när han nyss hade fått sin plats hos hrr Hippman och ännn ej hunnit, som man säger bli riktigt varm i kläderna — suttit och halfdrömt på kontoret öfver böckerna, låtit sina tankar flyga vidt och bredt, allt under det han klottrade med pennan på baksidan af en gammal fraktsedel. Rätt som det var, började hans tankar taga bestämd form, de makade hop sig, rätade litet på sig, rimmade sig på slutet, och innan han rät visste, hur det gått till, hade han ett helt litet poem på papperet framför sig. Ett poem! Ett poem, som han hade skrifvit! Det var för lustigt! Aldrig förr hade han väl kunnat tänka sig, att han vore skald! Så satt han då där och läste igenom sina verser, om och om igen, slagen af förvåning öfver sig själf, öfver sin poesi och sin aldrig anade talang, då han med ens fick höra ett ilsket fnysande bakom sig. Förskräckt vände han sig om. Bakom honom stod hans principal och läste öfver hans axel hans förstlingsopus med en obeskriflig min af blandadt löje och harm. Lager rodnade ända upp under hårfästet, och herr Hippman ryckte till sig lappen och började med en gäll, hånande stämma helt högt deklamera den första strofen »Ack, hvarför fick jag icke vingar Att flyga fjärran härifrå’, Där lärkosången glädtigt klingar, Och sommarvinden fri sig svingar Mot himlapellens azurblå?» Det fanns icke ett par ögon på hela kontoret, som inte stirrade på Lager, under det hans storverk lästes upp, och när den sista versen förklingat mellan de gamla väggarne, som väl aldrig förr varit med om ett slikt uppträde, hven det som en stormil af fnissningar och halfkväfdt skratt förbi hans susande öron, och han kände sig, som om jorden gungat under hans vacklande fötter. »Jaså, herrn har inte några vingar att flyga bort härifrån med?» vidtog herr Hippman. Stackars herrn! Att inte få komma upp i det där azurblå, det är bra hårdt, kantänka», men så kunde han då slätt icke hålla sig längre, utan brast ut i ett skallande flatskratt. Nu var signalen gifven, och med tiodubbel styrka dånade de lössläppta skrattsalfvorna från hvarenda pulpet, hvarenda vrå i det gamla kontoret, så att rutorna skallrade, och folket utanför på gatan stannade, började skocka sig och lyssna, frågande och undrande, hvad i all världen man hade för sig i dag hos hrr Hippman, där allting annars brukade vara så högtidligt och affärsmmessigt. När hr Hippman ändtligen kunde få ljud igen, sade han med allvarsam och sträng ton: »Och så mycket herrn vet, vi tål inte under några förhållanden sådant där slarf och sudderi på vårt kontor. Kom ihåg det.» Han kastade det hopskrynklade aktstycket ifrån sig på Lagers pulpet och gick. Det var första och sista gången Henrik Lager skref vers på kontoret. Men när han gick hem den kvällen, tog han med sig sitt verk och läste upp det för modern. Först blef hon lika förvånad, som han varit det själf, med när hon hemtat sig något, omfamnade hon under tårar »sin långa, rara pojke, som var en så stor poet och nog skulle bli en berömd man med tiden». Ifrån den dagen arbetade Henrik med sin sångmö kväll efter kväll, långt i på nätterna. Han hade redan poesi skålpundvis på och i sitt skrifbord, men hade icke offentliggjort något annat än ett par småbitar i någon illustrerad tidning, som få hade läst och alla glömt, utom fru Lager, den fromma själen, som hade dem urklippta som märken i sin bibel och där grät glädjetårar öfver dem hvar kväll, innan hon somnade. Men nu höll han på med ett stort arbete, och det var snart färdigt; då skulle det tryckas och nog med ett skapa hans rykte, därom voro både han och mor öfverens. Det var en idyll i 12 sånger, »Rosen i Solhagen», en riktig idyll med kärlek, svärmeri, blommor, foglar och solsken, vår och gröna lunder i öfverflöd. Ännu satt fru Lager och stretade med sin söm, fastän det stora dalkarlsuret i köket där utanför redan längesedan slagit midnatt, och hennes ögon svedo, och lampan osade och brann matt, men Henrik hade ännu ej lemnat sin »Ros i Solhagen» ; han följde henne just nu på ett länge efterlängtadt kärleksmöte i lundens skygd, drömde med henne i sommarkvällens svalka, såg solen gå ned i purpur och guld bortom insjöviken, hörde taltrastens svärmande, djuptoniga sång och ekarnes suckar för den dunkla aftonvinden och grät med sin »ros» öfver honom, den grymme, som lofvade, men icke höll och dröjde, dröjde så länge. Hur kunde hon väl då störa honom! När hon icke längre kunde se att sköta nålen, satte hon sig att se på sin gosse ; hans kinder glödde, hans ögon lyste, hans stora, lurfviga hufvud gungade och vaggade under tankarnes svallvågor som ett skepp i sjögång, och handen och pennan gingo så fort öfver papperet, att det gnisslade. (Forts.) Förslag fill matordning för veckan 4—1 1 maj. Söndag: Nässelkol med frikadeller ; stekt gädda med kapris ; oxfilé med tnnga och grönsaker; vol au vent med champignoner ; sparris ; kyckling, salad ; glacepuddicg ; ost och kakes; frukt. Måndag: Ragu på tunga med makaroni; puré på höns. Tisdag: Gös, stekt i flottyr med persilja; soppa på Liebigs köttextrakt. Onsdag: Bräckt skinka med bruna bönor; pärlgrynsvälling. Torsdag: Frikassé på kalf med potatis ; grönsoppa 4. Fredag: Laxpudding; sagosoppa. Lördag; Enkel ragu; saftsoppa. Recept. Soppa på grönsaker 4 (för vegetarianer). Morötter skäras i tärningar, salad skäres i breda strimmor och båda delarne kokas med | af den mängd färska ärter man vill använda och litet smör, till dess allt är färdigkokt. Resten af ärterna kokas med litet lök, som förut brynts i smör, och drifves genom sikt ; litet smör och mjöl fräses, den genom sikt drifna pnrén tillsättes och spädes med kokande vatten till lagom tjocklek. De först kokta ärterna, morötterna och saladen tillläggas. Serveras. Enkel ragu. Stekt- eller kokt kött skäres i lagom stora stora stycken, två lökar hackas, brynas med smör och mjöl, spädas med buljong eller vatten och tillsättas med kryddor samt inlagda gurkor skurna i tunna skifvor, hvilka kokas däri, till dess de kännas mjuka, då köttet ilägges att sakta koka. Såsen bör vara ganska simmig. Man kan äfven tillreda den med en sked sirap eller päronmos. Anm. Användes stekt kött, får detta icke koka i såsen, ty därigenom blir det segt. Gös, stekt i flottyr (gös à la Soto major). Gösen fjällas, aftorkas, uppskäres i ryggen, inelfvorna borttagas, benen uttagas, dock få hufvud och stjärt sitta kvar hela. Fisken lägges i olja, tillsatt med en lök, | citron skuren i skifvor, salt och peppar, några timmar ; därpå borttagas kryddorna, fisken doppas i grädde och sedan i mjöl samt stekes i flottyr. Upplägges på linne eller papper, för att det feta må utdragas, serveras därpå, garnerad med stekt persilja, så het som möjligt med tjock champignonsås. O. II. I). Inläg-gningar. Dä den färska sillen just nu är af ypperlig beskaflanhet och säljes till lågt pris, vill jag härmed göra sparsamma husmödrar uppmärsamma på ett sätt att tillaga den läckert och förskaffa eder en billig rätt, som kommer att utmärkt förstärka edert smörgösbord och bör, serverad med varm potatis, utgöra en smaklig frukost för edra herrar. 8 st. inmatsill gälas (1 kr. 20 öre), lägges 12 timmar i ättika, inlägges sedan i lämpligt kärl med: 425 gram (1 "ffi) groft salt, 425 gram (1 ®) fint salt, 13 gram (3 ort) malen kryddpeppar, 13 gram (3 ort) kryddnejlikor, lika mycket salpeter och spansk humla samt 81/2 gram (2 ort) röd sandel (de två sistnämnda köpas å apotek). Sillen lägges jämn, ett lock med lindrig press pålägges. Den kan serveras efter en veckas tid, men blir riktigt färdig 3 veckor efter inläggningen. E. H. V. Efterrätter. Fruktkaka, kall. Häll först blancmange i en stor glasskål och låt det stanna sig, lägg sedan deruti bisquit och äpplekompott, därefter ett hvarf af citroncrbm, så bisquit, något sylt af päron, plommon, smultron, bigarå eller hallon, med ej mycket saft med, (något skuren succat mellan hvarje höjer smaken) och sist bisquit och blancmange. Ina. Läkareråd. Sjulding. Liggsår undvikas desto säkrare, ju omsorgsfullare man sköter den sjuke. Patienten bör hälst ligga på en (resort-)madrass; lakanen få aldrig ligga i veck, utan måste flere gånger dagligen slätas ut liksom den