Idun: 1890

230 I DU N 1890 Osynlig är den handen, som världen gjort: Och när du stilla sysslar vid gömda härden, Så verkar i det dolda allt godt och stort; Då är det kanske du som beherrskar världen. j^RITHIOF j^OLMGREN. komediens ingenuer — men småningom utvidgade hon i allt högre grad gränserna för sin repertoar, och för närvarande torde denna vara mer mångsidig än någon annan skådespelerskas i norden. Med tolkningen af Nora i Ibsens ryktbara dram — 1879 — höjde hon sig till en konstnärinna af första rang. Bland hennes bästa uppgifter från de senare åren räknas för öfrigt de för stockholmspubliken välbekanta prestationerna i »Vildänden», i »Sällskap där man har tråkigt», »I asylen» och »Det var en gång —» samt i »En fallit» (Signe), »En skandal» (Karen Wahl), »Strandbybor» (Gertrud), »Broder Bus» (Grete), »Låtom oss skiljas» (Cyprienne) och nu senast i »Kung Midas» (Anna Hjälm). Sedan 1877 är fru Hennings gift med hofmusikhandlaren Henrik Hennings i Köbenhavn. * * * Den egenskap, hvarmed fru Hennings först öfverraskade stockholmspubliken, var hennes mångsidighet. Ena kvällen spelade hon »En liten förmyndare» — den barnsliga yrhättan, som sluppit lös ur klosterpensionen — andra kvällen den 80-åriga gumman i asylen, en afton den taniga och bortkomna lilla Hedvig, lefvande i sin barnsliga drömvärld i sällskap med sin vildand, den andra den lefnadsglada och världsvana unga köpenhamnsfrun i bagatellen »En middagsbjudning», en kväll den obeskrifligt förnäma och nackstyfva prinsessdockan i Drachmans sagospel, andra kvällen Nora, sånglärkan som vet så foga om lifvet och så föga om sig själf . . . Men den egenskap hos fru Hennings, som vann stockholmspubliken, det var den stora förmåga af individualisering, hvarmed hon gaf dem lif, alla dessa sinsemellan så olika personer. Det var djupet i hennes konst, som lärde oss ej blott att skatta den högt, utan också att hålla af den. Fru Hennings prestationer hvila på omfattande och djupa studier. Det skulle ej falla henne in att lita på inspirationen, att spela — så att säga •— på Guds försyn. Hennes roller äro med ytterlig omsorg genomarbetade; hvarje detalj — om än aldrig så obetydlig — noggrant öfvertänkt och pröfvad. Framställningen i dess helhet och i dess enskildheter är aldrig ett utkast utan ett gediget och helt konstverk, ofta nog —1 exempelvis hos den 80-åriga gumman — till den grad gediget att där ej kan uppspåras ett drag för mycket eller för litet. * * * Konsten — har man sagt — måste alltid i viss mån verka genom öfverdrifter. För den sceniska konstnärens verk gäller detta i ännu högre grad än uti målarens eller skulptörens arbete. Skådespelaren gifver en kraftig bild af den person, han framställer, just genom att med full afsikt framhålla vissa drag i denna persons skaplynne och hålla undan andra, mindre väsentliga drag. Därigenom inskärper han hos åskädarne det, som han anser utgöra det centrala, det dominerande hos personen. Natur och osökt sanning måste finnas i skildringen, men för att nyttja ett literärt slagord måste denna natur vara »sedd genom ett temperament», uppfattad ej af fotografens själlösa objektiv, utan af den konstnärliga personlighetens egen individuella blick. Fru Hennings bar sin styrka just i den intensitet, hvarmed hon förstår att sammansmälta personens skaplynne med sitt eget — eller snarare öfverföra sitt eget temperament till de personer, hon tolkar — i den intelligens, med hvilken hon uppspårar och fasthåller det centrala hos personen och skarpt och konsekvent framhåller dess hufvuddrag, efter hvilka hon sedan rättar enskildheterna, så att de alla, hvar i sin mån, bidraga till totalintrycket, men aldrig störa detsamma. Hon karaktäriserar personens yttre med samma skärpa o.;h samma smidighet som hon använder på klargörandet af karaktären. Hennes figurer bli så utprägladt individualiserade, så att vi minnas dem — Hedvig, Nora, den 80-åriga asyldamen — som lifs lefvande människor, och därtill som olika människor, som ha föga eller intet gemensamt, annat än röstens smidighet och sympatiska timbre. Intelligensen är sålunda den dominerande egenskapen i Betty Hennings konstnärskap. Hon har tillräckligt af fantasi och inspiration, men fantasien hålles med strama tyglar af förståndet, af reflektionen, och tyglarna släppas aldrig. Det är just därför hennes konst är så stark, så fast, så säker på sig själf. Att hennes spelsätt är fritt från all uppstyltning, torde ej behöfva sägas. Det är modernt och nervöst, och fastän alltgenom beherskadt, likväl på samma gång bredt och hållet i stor stil, så som den danska traditionen vill ha det, och så som en stor scen och en stor salong fordrar. Må man ej missförstå mig, om jag äfven vågar nyttja det uttryck, att hennes spelsätt är gladlynt. Jag menar därmed, att det uppbäres af en uppenbar och genomskinlig konstnärsglädje —• glädje öfver att kunna gifva uttryck för skaldens tankar, för samtidens jäsande idéer, för brytningarna inom själslifvet. Denna konstnärsglädje har också fått sitt uttryck i de otaliga små präktigt belysande drag, hon skänker sina personer, små ljusglimtar öfver en eller annan del af personligheten, drag, som visa en sällsynt och för en scenisk konstnärinna oskattbar spänstighet, rörlighet, ungdomlighet i lynnet. Det är det djupaste allvar i Betty Hennings konst, men där är också så mycken lefnadsglädje, skalkaktighet, ungdom. * * * Det är denna uppfattning, stockholmspubliken fått af de roller, hvari den danska konstnärinnan hittills visat sig för oss. I sitt fädernesland är ingen profet, och den, som -— trots ordspråket -— lyckas komma därhän, får åtminstone ej hvar dag glädja sig åt sin gloria. Fru Hennings, i två årtionden köbenhavnarnes kälbarn, har i längden ej gått fri från den lott, som drabbar flertalet sceniska förmågor, då de år efter år uppträda för en och samma publik och därunder naturligtvis ofta tvingas att utföra roller af föga intresse och som föga stämma öfverens med deras individualitet. De komma in i ett manér, de börja upprepa sig själfva, hvarje ny figur i deras omfattande galleri blir ej på samma gång en ny lefvande personlighet — och så har publiken sitt omdöme färdigt — »hon är enformig, affekterad, hon jagar efter effekt» -— och så öfverflyttar man sitt intresse till de unga krafterna, som man ej ännu lärt sig utantill och hunnit tröttna på. Det är tidens gång. Det är ej länge sedan fru Hennings i Köbenhavn väckte stormande hänförelse genom det sätt, hvarpå hon utförde Anna Hjälms roll i »Kung Midas». Åskådarne funno knappt ord för sin förtjusning. Men så kom Didi Heiberg — en frisk fjällvind — och gaf samma roll, sedd genom ett helt annat temperament och förklarad med andra uttrycksmedel. Och då blåste flöjeln från vestan till ostan, då ref man ögonblickligen ned den gamla guden, hvars ärestod man själf rest. Dylikt tillhör opinionens vindkast, som äfven andra än scenens förmågor få uthärda. Det är i alla fall icke dagens vexlande tycke, som uttalar sista ordet i fråga om en människas verk och betydelse. Och det faller väl ej häller någon in att bestrida den stora insats, Betty Hennings gjort i nordens moderna konst. Hennes bästa framställningar tillhöra det bästa, som blifvit sedt på scenen. Georg Nordensvan. Ältfdansen. 'ug stod en kväll i barndomsdar Vid säfomkransad sjö, När månen, trolsk och underbar, Steg upp bak lummig ö. Som silfver glänste hvarje våg, Hvart strå som pärlemw, Och öfver ängens tufvor låg Ett stilla töckenflor. Bland näckrosblad vid djupets rand En kull af änder gled, Och tyst, så tyst var allt på land, Och kvällen led och led. Då sänkes sakta säfvens topp, Då sväller vattnets bryn, Och fagra älfvor dyka opp, Så luftiga som skyn. Kring bröst och skuldror håret flöt I långa lockars svall, Som, ringlande på vågen göt, En glans lik stjärnefall. Jag stod så tyst med fjättrad blick, Jag höll hvart andetag. Ett sus igenom säfven gick, Så ljuft som harposlag.