Idun: 1890

1890 Och alla älfvor, ring vid ring, Där lyfte sig till dans. De sväfvade som fläktar kring I kedjor och i krans. De gungade i böljor hän TJtöfver ängens strå, De viftade mot skogens trän Med silkesslöjor blå. Och en, som allra ljufvast var Och som en drottning krönt, Hon såg på mig med blick så klar, Hon log så underskönt. Då ljöd ett hanegäll i byn, Då kom en vind så kall; Då — flög hon bort, då sjönk min syn I mörka vågors svall. C. V. Modin. Vår söndagseftermiddags^ klubb. (Med anledning af »Aves» artikel: »Sådana segrar göra vår ruin».) »Irffcär sitta vi nu åter kring ditt trefliga eH?® kaffebord, och i dag har du riktigt beredt oss en »extra förplägning» med brefven från vännerna i Stockholm. Jag säger nu också vännerna, ty, ehuru barnen helt beskedligt hållit mig inom hemkanterna, är jag dock, tack vare edra beskrifningar, lika god vän med dem som ni.» »Nu skall jag till på köpet visa er Pers häst och höna, som han i senaste bref tecknade åt mig.» »Åh, det hjälper ej, Mathilda, att d» söker skryta med Per. Elma håller nog ändå mera på Sven, som röjer så tidiga anlag för aritmetik, att han redan kan räkna tretton bär på stickelbärsbusken. » »Tvärtom borde jag ju då i honom frukta en konkurrent till mina små flickor, som ej heller hafva så dåliga anlag. Men, åpropos konkurrens ! Sågo ni, att en namne till mig för någon tid sedan i Idun uppmanade någon att bemöta Aves artikel: »Sådana segrar göra vår ruin». Jag måste medgifva, attjag verkligen, tack vare influensa och sjukdom, för öfrigt blott flyktigt ögnade igenom den; men nu borde vi verkligen ordentligt läsa igenom den.» »Nå, inte tycker jag att någon af oss precis har ordet i sin makt; men »hvar fågel sjunger efter sin näbb», och då vi ju alla äro varmt intresserade för saken, kunna vi kanske äfven draga ett litet strå till stacken». »Yi läsa således igenom hela artikeln och säga vår tanke om saken, öfverlemnande åt skickligare pennor att bemöta den bit för bit. Ave menar, att de mera lyckligt lottade arbetssökande kvinnorna borde göra front mot prejerisystemet. Men hvari består dessa sä kallade lyckligt lottades lycka. Kanske i att äga ett välburget hem eller rika släktingar. Ett välburget hem har hon visserligen, så länge föräldrarna lefva, men, då dessa dö, delas förmögenheten, och det kommer kanske ganska litet på hennes lott, åtminstone ej tillräckligt att lefva af på räntorna. Eller har välståndet berott af faderns goda lön ; då han fallit undan, är hon kanske för gatn-I DU N mal att söka sig en plats, och hon får den tunga lotten att lefva på andras bekostnad. Men att kvinnan ej ännu kan tänka på att taga upp konkurrensen med männen annat än genom mindre löneanspråk, är helt naturligt, ty ännu är det knappt nog andra än de helt unga kvinnorna, hvilka kunna tala om en så grundlig skolbildning som den, hvilken beståtts äfven den dummaste pojke från till och med ganska fattiga hem. Därför må det vara fullt berättigadt, att hon söker erhålla en plats äfven genom att fordra mindre lön, om ändamålet är att därigenom skaffa sig en oberoende existens. Annat är det, om hon tager en plats blott för att skaffa sig en sysselsättning, af nyck eller för att hafva litet mera nålpenningar. Äfven då ville jag ej säga det vore någonting orätt, men bättre och mänskligare vore då att ej taga arbetet för allt för liten lön. Dessa fall äro väl för öfrigt ganska sällsynta och verka ej nämnvärdt på det stora hela. Nedprutning af arbetslönerna beror, skulle jag vilja påstå, ej utaf att kvinnorna åtnöja sig med så litet, utan helt enkelt på en fruktansvärd arbetsbrist och en ojämn fördelning af arbetslönerna på olika arbetsfält. Så till exempel är kroppsarbetet oproportionerligt litet lönadt, jämfördt med arbetet på andliga områden. » »Men, Gerda, visst måste du medgifva, att lönerna betydligt nedtryckts, sedan kvinnorna erhållit tillfälle att bestrida åtskilliga tjänster!» »Visserligen, men hvarigenom hafva lönerna förut kunnat hållas högre. Jo! på kvinnans bekostnad! Dessa hafva hittills hållits ifrån arbetsfältet och fått åtnöja sig med den mest sorgliga existens som nådehjon eller med det usla uppehälle, arbetet med nålen (äfven detta svårt hotadt af maskinerna) kunnat skaffa dem. Då nu äfven kvinnorna få tillträde på flere arbetsområden, ökas tillgången på arbetssökande, och den naturliga följden blir att lönerna tryckas ned. Jag tror ej häller det hjälper, att där söka arbeta emot, utan måste det väl på naturlig väg småningom utjämnas genom att nya arbetsfält öppnas eller illa lönade arbeten betinga sig bättre lön. Att kvinnan har mindre lefnadsbehof är sannt, men det kunde, som »Elma» anmärker, ej skada, om äfven männen inskränkte sina. Och till en del beror det väl äfven på en sedan urminnes tider ärfd fördom. Hvarföre ej mannen likasåväl som kvinnan kan bädda sin säng, sopa sitt golf, sy en knapp i sin skjorta, kan jag ej fatta, och att han har andra drömmar än flickan, kommer väl äfven till stor del däraf, att han från vaggan blifvit annorlunda uppfostrad.» »Ja då! det kan jag intyga. Ehuru fast besluten att uppfostra våra gossar och flickor lika, ertappar jag mig mer än en gång med : »Evi är en liten flicka, inte skall hon springa med gossarna», och aldrig kom jag mig före att rusta ut ett ordentligt syskrin åt gossarna som åt Evi. För öfrigt tror jag nog, att äfven kvinnornas fordringar skola stiga med de större tillgångarna och med den trygghet, utsikten att kunna försörja sig själf gifver.» »Det tror jag äfven, så att nog utjämnar det sig så småningom, ehuru det nu i brytningstiden kan vara litet krångligt.» »Men det finnes ett annat långt giltigare skäl än det större lefnadsbehofvet, som gör att mannen måste betinga sig en högre lön, och det är det, att han måste tänka på att 231 försörja familj. Här utjämnas likväl äfven förhållandet något därigenom, att hustrun äfven kan skaffa sig något litet arbete, därtill hon nog har tid, så länge stoppning, lappning m. m. betalas så illa, att man med ett par timmars skrifarbete eller genom att gifva ett par lektioner kan hålla en sömmerska två dagar. För öfrigt beror väl hela konkurrensen här som i hela naturens rike på kampen för tillvaron, och här liksom öfverallt tränga de bäst utrustade sig fram och de andra gå under. Må vi därföre hvar och en inom sin lilla krets se till att hjälpa de svaga i kampen genom att så vidt möjligt rättvist betala hvarje arbete och lindra nöden så mycket och så grannlaga vi kunna.» »Men nu hafva vi pratat så mycket, att Idun ej har lust att taga in en så lång artikel.» »Nu blir det också på tiden att gå hem. Adjö! Adjö. Glöm ej de hjärtligaste hälsningar, då du skrifver till vännerna i Stockholm.» M. N. I forna dagar. Strödda blad ur minnets album, samlade af Mathilda Langtet. 5. Nummer trettioåtta, Triumf. (Ports, och slut fr. n:r 17.) Ä llt detta följdes af intresserade åskådare. Hedda hade funnit sig föranlåten att lemna bagarstugan och väfven, när Trumfen var i närheten, och nu stodo hon, Sjungar-Anna och båda småflickorna vid fönstret åt backen och följde med en viss ängslan den druckne karlens rörelser. Än vacklade han åt ena, än åt andra sidan, och stundom var han så nära kanten af berget, att det föreföll obegripligt, huru han kunde hålla sig kvar. Tinnie sprang efter sin mamma, som hon trodde om att råda bot på allt i världen, men hon, som bättre än de andra förstod faran, blott ökade deras ängslan. Slutligen fann Trumfen sig besvärad af äfven andra klädesplagg, han ref af sig västen och slängde den långt bort — någon rock hade han ej, så här i sommarvärmen — ännu några minuter och mössan gick samma väg, men när så Trumfen började göra ansatser att äfven vränga skjortan öfver hufvudet, då gick ett fasans skri öfver tre par läppar, och Hedda, som var en praktisk människa, for upp och ryckte bort öglan från spiken, så att gardinen i en blink rullade ned och dolde frispektaklet för de innevarandes blickar. Lyckligtvis kommo ungefär samtidigt pastorn och mästerlotsen hem, och som de båda två voro fyndiga och resolverade karlar, uppgjorde de i blinken sin plan. Lotsen gick in till sig efter glas och butelj, och pastorn uppsökte i »farstuskåpet» en liten flaska, hvarmed han skyndade öfver till lotsen. Denne gick nu ut på berget och visade Trumfen, huru han var rustad. Blott en blick på buteljen var nog. Barfotad och barhufvad med skjortan häDgande på ena armen skyndade Trumfen glädjestrålande honom till mötes. Lotsen bjöd honom in i sin »bod» och slog i en konjak, som han sade — brunt var det i alla fall och starkt var det också — och Trumfen tömde sitt glas