Idun: 1890

232 I DU N 1890 med glädje i botten, begärde ocb erböll ännu ett, bvarefter lian kände sig något svag i benen, satte sig på en hög af nät, som låg i ett hörn, sjönk ihop och — somnade. Det var en god dosis Roséns bröstdroppar han fått, och Trumfen sof godt till påföljande dag, insvept i ett lakan och en filt, på en madrass på golfvet, dit han utan svårighet vältades ned från näthögen. Han var betydligt »skamsen», när han sedan fick veta' sina bedrifter och lofvade bot och bättring, hvilket löfte han samvetsgrannt höll i — fjorton dagar. Pastorn, som, ehuru icke absolutist — sådana hade man på den tiden ej hört talas om, och hade någon talat därom, skulle man helt enkelt ha skrattat däråt — och utan minsta tanke på nykterhetssträfvande, dock afskydde superiet, var märkvärdigt mild i sina omdömen om Trumfen ; han snarare beklagade än bestraffade honom, hvilket mycket retade pastorskan, i hvars ögon det icke fanns något uslare djur än en drucken människa. Pastorn sade alltid helt saktmodigt: »man vet ju icke, huru han blifvit sådan, den stackarn!» Men hans fru, som var litet häftig af sig, menade alltid, att det icke fanns någon ursäkt för en drinkare. Kanske fanns det dock. En stormig höstdag lade »stora slupen» från fästningen till vid broarmen midtför prestgården, och snart kom en artillerist stöflande uppför »smedbacken» med ett bref i handen. »Se så», fräste den lilla vackra frun, »hvad är det nu för upptåger igen? Skall du kanske ut till fästningen i detta Herrans väder?» »Lugna dig, mor lilla», sade pastorn, »åtminstone tills vi få se, hvad det är fråga om! Sedan kan du ju ...» Men frun väntade ej, tills han afslutade meningen, utan snodde ut i köket, hvarifrån snart en ljuflig doft förkunnade, att någon varm frukost ställdes i ordning. Ty skall han dit, sade frun, så skall han ge sig af strax, så att artilleristerna inte hinna upp till gästgifvaregården och supa först. Jo, pastorn måste resa till fästningen. Trumfen låg på sitt yttersta och ville hafva nattvarden, och så var det något, som han ville tala med pastorn om. Naturligtvis måste han resa genast. Men hans fru blidkades icke af detta. Låg Trumfen på sitt yttersta? Åb, visst inte! Ondt krut förgås inte så lätt! Det dröjer nog inte många veckor, förrän han är »i land» igen och super lika duktigt som vanligt! Och för ett infall af en sådan skulle nu presten kanske våga sitt lif! Pastorn, som tillbad sin förtjusande hustru och vanligen tyckte, att allt, livad hon sade och företog, klädde henne lika väl, såg dock nu litet allvarsam ut, då han sade: »Icke för ett infall af någon människa och ej heller på någon människas bud vågar jag mitt lif, om det nu kommer i fråga, utan på min Herres bud och för att fylla min plikt». Det behöfdes ej mera. Hon föll konom om halsen och grät, förstås, och lofvade att vara lugn och var det också — till dess hans rest. Tinnie, som för det mesta var, där föräldrarne voro, när hon inte låg framstupa öfver någon stor bok, som hon ej orkade hålla uti, såg och hörde det lilla uppträdet, och hennes barnabjärta blef så varmt, och tårar kommo i hennes ögon ; hvarför visste hon ej. Men fadrens ord stannade kvar i hennes sinne, och otaliga gånger under pröfningar och frestelser hafva de ljudit i hennes öron : »icke på någon människas bud, utan på min Herres bud och för att fylla min plikt skall jag gå». Stormen tilltog alltmer, och mer och mer ängsliga voro de anleten, som i prestgårdens fönster spejade efter den gröna båten med de hvita årorna. Men slutligen kom den dock. Eärden hade gått lyckligt, men det långa dröjsmålet hade förorsakats däraf, att presten icke velat lemna den döende, som så innerligen bedt honom stanna, »tills det blef slut». Och det gjorde han. Med pastorns hand i sin utandades nummer trettioåtta, Triumf, sin sista suck, och pastorn tillslöt hans ögon. »Men hvad var det, han ville säga dig?» frågade prestfrun. »Ja, nu kan det gärna talas om. I hans kista låg på botten ett litet försegladt paket, som han bad mig bryta och gifva honom innehållet. » »Och det var?» »En plånbok med ett litet broderi inuti och ett gulnadt papper, hvarpå stod skrifvet: »Till juris studiosus Eberhard v. Quarmardt, från Amélie,» och så ett datum-—jag tror det var 1808 — och därunder med annan stil: »Nummer 38 Triumf, 1818.» Det ligger en hel historia i dessa få rader». »Som du kanske kände förut?» »Till en del gissade; jag såg hans prestbetyg. — Men hvad? Är någon där?» »Det är bara Tinnie. Gå ut och be Hedda sätta på tevatten — pappa behöfver väl en kopp te nu i höstkylan». Och Tinnie gick. Men hennes tankar voro där ute på den ödsliga skansen, där stormen och hafvet brusade och regnet piskade de gamla murarne, och där i ett af »logementen» låg en död man, med ett fridfullt leende öfver de stelnade läpparne och i kalla händer en liten broderad plånbok, som innehöll hela hans lifs historia. M Tillkännagifi/ande. Undertecknad är bortrest från och med den 4 dennes, och förestås redaktionen under min bortovaro afhr Johan Nordling samt expeditionen och ekonomien af hr Alexander Hellberg. Skrifoelser, som innehålla bidrag till tidningen eller på något sått röra tidningens innehåll, böra adresseras till Iduns Redaktion, rekvisitioner, penningförsändelser och dylikt till Iduns Expedition, Stockholm. Stockholm den 1 maj 1890. Frithiof Hellberg. På dödsbädden. Skiss af Wilma Lindhé. S ullgardinerna voro nedfällda för att utestänga dagsljuset, och föremålen i rummet framträdde endast otydligt ur dunklet. Längst in i alkoven stod en säng, och därifrån hördes flämtande ojämna andetag. Framme vid fönstret rasslade det af strumpstickor, och pendylen på den gammalmodiga messingsbeslagna byrån tickade och tickade oafbrutet, medan timmarne skredo framåt. »Drag upp gardinerna,» hviskade en matt stämma. Rasslet af strumpstickorna upphörde tvärt, och en fyllig, starkt utvecklad kvinnogestalt aftecknade sig mot den skumma halfdagern. Det var en lifskraftig stämma också, medveten om sin styrka och om omöjligheten att lägga sordin därpå, som svarade: »Men dina ögon?» »Jag kommer inte att behöfva dem.» »Säg inte så Lisen; du vet, att det plågar mig.» Det kom intet svar, men när Karin Kraft fått upp gardinerna, frapperades hon af det till hälften vemodsfulla, till hälften resignerade uttryck, som hvilade öfver Lisen Holms tärda drag. »Hurudant är vädret,» frågade denna och försökte lyfta på hufvudet. »Vackert! strålande!» En tung suck trängde öfver den sjukas läppar. »Rimfrost — glitter som af silfver på träd och buskar,» fortsatte Karin. »Ack! Res mig upp!» Karin gjorde så, men Lisen såg ingenting. Den starka dagern bländade hennes ljusskygga ögon, och hon sjönk tillbaka, slapp och likgiltig för allt. Efter en stund sade hon dock: »Jag ser alltsammans.» »Hvilket?» Karin hade — förnöjd öfver att kunna göra sig dagsljuset till godo — tagit fram en liten barnklädning, på hvilken hon flitigt sömmade, medan ett lyckligt leende spelade kring de röda läpparna. Skulle hon garnera den med spetsar eller snörmakeri? — Det är den stora frågan. »Hvilket?» upprepade hon mekaniskt. »Ingenting!» kom det trumpet borta från sängen. Karin tvingade sig att tiga, men kunde ej underlåta att göra en tyst jämförelse mellan den sjukas retlighet och sitt eget englalika tålamod. Hur många timmar hade hon ej tagit från sin goda sömn, från glädjen att vara tillsammans med man och barn och från arbetet sedan! Klädningen kunde varit färdig förra veckan redan — om inte! Det var verkligen en bra stor uppoffring att sitta instängd — helst i så vackert väder — när hon borde gått både hit och dit, uträttat både det ena och det andra. Hon behöfde ju också motion, den var rent af nödvändig för hennes starka, blodfulla fysik. Hon sträckte på sig, så att det knakade i stolen och den sjuka for upp ur sin halfslummer. Det blef nästan outhärdligt; men Lisen hade ingen annan, som stod henne nära, och hon höll af henne oaktadt hennes stillsamma, slutna väsen —- raka motsatsen till hennes eget. — Dessutom satt hon här inte för intet, kanske? Det var en stygg tanke, denna, och hon försökte jaga bort den, som så många gånger förut, men, bära sig åt hur hon ville, kom den igen i en annan form. Om? Om Lisen höll, hvad hon en gång lofvat? Hon hade aldrig talat om det sedan, och det var ingenting att lita på kanske. Men om? Ja, då skulle mycket bli annorlunda. Det skulle hon skaffa till hemmet och det och... Nej, hon ville ej tänka på det och började räkna stygnen, medan hon sydde med dubbel fart. — Så öfverraskade hon sig med att förvandla dem i blanka kronor, som skulle bli hennes, då ... Nu blef hon ond på sig själf, röck till sig en gammal tidning och försökte läsa. Solen steg allt högre och. kastade strålknippor af ljus in i rummet. Karin ställde en skärm framför sängen och återtog sitt arbete. Hon var en af dem, som