Idun: 1890

200 I DU N im Sök för din ålderdom att tidigt omsorg draga, Det är en sviksam grund att människor behaga Din ungdom ljuflig är, men lita ej därpå. Och bäst i alla fall att på sin egen stå. Jj. f. pYLLENBORG. Fru Thora Kulle är född i Hästenslöf, en half mil från Lund Hon är af en gammal ansedd sydskånsk bondesläkt oeh har åtnjutit en efter tiden och förhållandena god uppfostran. De anlag, hvilka längre fram skulle blifva henne och så många andra till nytta och nöje, fingo tillfälle att utvecklas redan under barnaåren. Fröknarna — eller som det på den tiden ännu hette, mamsellerna — Darins skola i Lund fäste nämligen synnerligt stor vikt vid att utbilda lärjungarnes anlag för handarbeten. — Sedan 1873 är hon i äktenskap lörenad med slaktarmästaren Kulle i Lund och eger i detta äktenskap fem barn. Det har med fru Thora Kulles verksamhet förhållit sig på samma sätt som med så mången annan — den ena talangen har måst komplettera den andra. Utan den arbetsfördelning, som egt rum mellan svåger oeh svägerska, hade vi antagligen icke fått tillfälle att skrifva dessa rader. Och då de äro afsedda att lemna några kortfattade upplysningar om den nyaste skånska textilindustriens tillkomst som yrkesmässig konstslöjd, äro några ord om detta samarbete här på sin plats. Allt sedan början på 7o-talet hade Thora och Jakob Kulle på den sydskånska landsbygden studerat alla dessa olikartade väfnadsprodukter med delvis underliga namn: sängtäcken, »åkedynor», »stolajönue», »bänkadrätter», »bänkapös», »drättadukar» etc. etc., samt alster af de åtta olika väfnadssätten : rosengång, munkabälte, skälblad eller käppaklä (opphemta), dukagångsnår, krabbasnår, rödlakan, flamsk och flossa, hvilka redan då sparsamt om ock ännu oftare än numera blifvit fallet, prydde de skånska böndernas hem. I sin egenskap af konstnär hade svågern kännt sig tilltalad af mönstrens originalitet och den okonstlade friskheten i färgsammansättningarna. Sedan intresset en gång blifvit väckt, nöjde de sig icke med att studera och afteckna mönstren utan studerade äfven och lärde sig praktiskt de olika arbetssätten. Och då fru Thora Kulle på våren 1881 i Lund började ain verksamhet, egde hon till sitt förfogande som en frukt af detta förarbete inemot ett tusental teckningar jämte sin praktiska erfarenhet och sina konstnärliga insikter. Naturligtvis voro dessa senare af största vikt för bibehållande af stilens renhet. Det anspråkslösa företaget rönte redan från början stor uppmuntran, och beställningar ingingo från alla delar af landet — egendomligt i sanning, ty ingen eller obetydlig annonsering användes. Något egentlig kompaniskap hade ej ingåtts mellan Thora och Jakob Kulle. Detta skedde först 1886, då däremot en filial allt sedan 1883 funnits i Stockholm. Ända till 1886 bidrog Jakob Kulle med sina mönster och sin konstnärliga erfarenhet endast af intresse för saken. Det var emellertid ej endast Thora Kulle, som fått röna nytta af hans erfarenhet. Ända till 1881 hade han nämligen utveklat mycken flit inom Handarbetets Vänner, inöfvat denna förenings väfverskor och lagt grundstenen till det lifliga intresse för hemväfveriet, hvilket på senare åren kunnat iakttagas i hufvudstaden och som bland annat tagit sig uttryck i inrättandet af ett ej obetydligt antal enskilda väfskolor. Den största svårighet som de bägge medarbetarne rönt har beträffat färgen. De gamla färgningssätten hade så småningom undanträngts af de moderna, i hvilka anilinen spelar en så framstående roll. Till all lycka hade de härvidlag ett godt handtag i sina minnen från barnaåren. I den enas föräldrahem hade nämligen funnits ett liemfärgeri. Och det Borgska färgeriet i Lund, ett bland de äldsta i Sverige, grundlagdt 1735, erinrade sig lyckligtvis sina gamla traditioner, hvadan nu vägen ligger klar oeh den genomgående principen att hålla färgerna fullkomligt rena och fria från grannlåt ej stöter på några svårigheter. De färger, som användas, äro ej flere än sju: krapprödt, högrödt, mörkblått, ljusblått, grönt, gult och hvitt. Svart användes i regeln aldrig, ej heller grått, och brunt endast lokalt i sydöstra delen af Skåne. Anilin oeh alla andra giftiga färger äro bannlysta. Däremot hafva indigon och våra gammaldags färgstoff, som aldrig fälla, återigen kommit till sin rätt. 1887 öfvertogs den nuvarande utställningslokalen för skånska allmogeväfnader i statens hus, hörnet af Brunkebergs- och Drottninggatorna. Fru Thora Kulles stora betydelse lör den skånska •— och således äfven den svenska — textilindustrien ligger däri, att hon med energi, praktisk förmåga och god uppfattning af de konstnärliga teorierna förmått väcka till lif en renässans på det område, hvilket hon utsett till sitt arbetsfält. Bland utställningar, på hvilka Thora Kulles alster förekommit, böra nämnas en textilutställning, anordnad i Köpenhamns industripalats i september 1886 af Lunds kulturhistoriska förening, samt den stora Köpenhamnsutställningen 1888, på hvilken väfnaderna väckte stor uppmärksamhet och hugnades med första priset. Det goda i den tanke, som förkroppsligats af Thora och Jakob Kulle, består i den ofta och väl behöfliga erinran därom, att vi äfven i vårt nordliga och karga land kunna finna så mycket skönt att taga vara på, att vi först böra ransaka här hemma, innan vi kasta lystna blickar på utlandets grannlåt. Och detta gäller så mycket mera, som man på sista tiden börjat från utlandet införa rena kopior af de skånska allmogeväfnaderna, lika dyra som dessa, men utförda i tarfliga färger och shoddy. Karl Benzon. Æimabel Lee. Dikt af Edgar Allan Poe. ®ren ^a Såtf och åren gå, där en hafsvind drar förbi, se’n där fanns en flicka, hvars namn du kan få: hon hette Annabel Lee. Hon lefde blott, att vi skulle, vi två, få älska hvarandra, vi. Och jag var ett barn, och hon var ett barn, där en hafsvind drar förbi, som var mera un glöd, jag och min Annabel Lee. Ja, själfva himlen af afund greps, så älskade, älskade vi. Se, därför det var, som för länge sein, där en hafsvind drar förbi, en storm bröt ut ur en sky och slog ■min härliga Annabel Lee. Och hennes högborna släkt den kom; vi sldljdes vi båda, vi; de buro henne från mig till en graf, där en hafsvind drar förbi. Ty ingen ängel än varit har i himlen salig som vi. Ja, afanden grep dem; se det vet en livar, där en hafsvind clrar förbi; se därför till slut orkanen bröt ut, slog så och tog så min Annabel Lee. Vår kärlek var starkare dock än de, som voro långt äldre än vi, som visare voro än vi. Ty ingen himmel med änglars här, ej afgrund med djäflar uti lam vända min själ från hennes själ, mig skilja från Annabel Lee. Upp måne ej går, som med dröm mig ej slår om min fliclca, min Annabel Xee. Ej stjärna tänds mer, därur icke jag ser henne blicka, min Annabel Lee. Hvarje midnattstid, ja, jag ligger bredvid min älskling, min älskling, min brud och min frid, uti grafven med hafsvind förbi, under kulle med hafsvind förbi. Birger Mörner. Barnens plantskola. S let är en sak, som ofta förundrat mig: att man i allmänhet lägger så liten vikt uppå att barn skola uppfostras. Så som det nu går till, skulle jag vilja säga, att de uppfödas, ty det tillses nog, att de skötas väl till sina kroppar, men att barnen oek äro lefvande själar, som skola danas både för denna tiden och för evigheten, det förbiser man ofta. Det betonas alltid som en af kvinnans plikter, att hon skall förstå att göra mannens hem ordentligt och prydligt, så att han må väl trifvas där; men månne det ej finns anoch vi glödde i gläd,