Idun: 1890

1890 I DU N 291 dra, högre plikter, gemensamma för både man och kvinna: att göra hemmet till en värdig plantskola för barnen, som där skola fostras för all framtid! Ingen tänker nog därpå, att det är den första riktningen, som är den bestämmande för barnens framtida utveckling. Se därför till, att den riktningen blir god, och att du själf får bestämma den, och öfverlåt den ej ät andra, som slumpen gör till barnens ledare. Ty barnen äro som svampar, de taga ät sig allting, ondt som godt. Man sätter ett blomskott för att skaffa sig en prydnad i sitt hem. Hur mycken omsorg slösar man icke på detta, hur vattnar man ej, skyddar för den ofta brännande solen, stöder och uppbinder den svaga plantan, och detta för ett lif som blommar en tid och sedan förvissnar; men sin evighetsblomma, den öfverlåter man till en ofta — i bästa fall — okunnig jungfru samt till kamraters lockelser, och äfven om man själf sysselsätter sig med barnen, d. v. s. låter dem leka omkring sig, söker man ej göra sig reda för bästa sättet att dana deras karaktärer. Ty glöm ej, att de små barnens hjärtan äro att likna vid en osådd åker, och om du ej själf besår den, så göra andra det. Ja, beså den! Nöj dig ej med att, som så ofta sker, blott söka bortrensa ogräset, som du ser skjuta upp, utan så ut af den goda säden! Sök att väcka goda, ädla föreställningar i deras mottagliga sinne, gif dem rena, ljusa bilder att fästa sina ögon vid, gif dem något innehåll, som de kunna smälta och omsätta i sitt eget lilla barnsliga lif. Glöm ej, att vår själ lika lätt kan vändas till det goda som till det onda, ty vi äro ämnade till ljusets barn. Visserligen hör man ofta människor tala om, att redan på barnet ser man, att det onda har en stor makt och det goda däremot så ringa. Hvarför? Jo, dels därför att man uraklåtit att först utså den goda säden, utan man låter barnen först växa upp några år, under hvilka man ej tänker på att barnen uppta och i sig omsätta allt, hvad de höra och se omkring sig; och dels därför att man ej framställer det goda nog tilldragande. Och sedan, när de redan fått sina föreställningar och intryck, då skall man omarbeta dem och söka få andra i stället, och då måste man oftast ge striden tapt. »Böj vidjan, medan hon är grön, så blir hon båd’ fager och skön», är ett sannt ordspråk. Sök att nedlägga som frö alla de goda egenskaper, du vill se spira upp hos ditt barn! Börja redan med det lilla barnet, att vänja det vid lydnad, som är det första vilkoret för all uppfostran! Låt ej den lille 1 à 2-åringen springa tvärt ifrån dig, när du ropar honom, låt honom ej taga en sak utan lof, och om han gjort det, så låt honom lägga den tillbaka, tills han bedt därom eller tackat därför! Du vill lära ditt barn att bli godt och gifmildt. Gif då ej barnet allt, hvad det vill hafva till sin njutning och nöje, utan lär barnet glädjen af att dela med sig af hvad det har åt dig själf eller andra, ty det att ge åt den, man älskar, och den, som man ser uppskatta gåfvan, är en större njutning än att själf få, och det tycker också barnet. Men felet är, att man ej kan sänka sig ned till barnets ståndpunkt och värdera en sak efter dess måttstock. Har du t. ex. gett ditt barn en frukt eller en kaka och sett, hur gladt det stuckit kakan till din mun, samt hur öfverraskad och litet misslynt det dragit sin lilla hand tillbaka, när du visserligen gladt, men likväl afböjande sagt: »Mamma näns inte, ät kakan själf du!» Och alltför snart har barnet öfvervunnit sin första impuls och vill gärna behålla för egen räkning allt, då du däremot genom att visa din glädje öfver gåfvan skulle låtit det erfara, att »bättre är gifva än taga», och ett litet frö med lifskraft uti sig hade blifvit nedlagdt i det späda hjärtat. Du vill hafva ditt barn arbetsamt och tjänstaktigt, och du börjar med att passa upp det, så det hvarken behöfver hjälpa sig själft eller någoii annan. Åter igen ett misstag! Så fort barnet är så pass försigkommet, att det kan gå, skicka det då efter saker åt dig, låt det hjälpa dig och tro, att det verkligen hjälper dig! Så småningom skall det kunna göra verklig nytta, men medan det är litet, kan en småsak, som att gifva mamma alla knappnålar det hittar, att skjuta fram en stol eller dylikt, vara nog att komma den lille att anse sig, i god bemärkelse, viktig. Och moderns tacksägelser för den visade hjälpen komma det lilla hjärtat att svälla af glädje och själfkänsla. Detta är nu blott ett par små exempel på, hur man bör börja genast från början med det lilla barnet. Några vissa regler för allt kunna ej gifvas och behöfvas ej, där det finnes god vilja att praktiskt försöka saken. Hvad denna lilla uppsats däremot afser, det är att, om möjligt, i en liten mån väcka upp alla slumrande mödrar till insikt om sakens vikt och komma dem att reflektera själfva och ej såsom så ofta nu slå sig i ro med den tanken: »man kan så litet göra, ty barnen komma ut i lifvet och bildas där, och de bli nog ej värre än andra». Ja, så har jag hört mer än en moder säga, när hon blifvit tillfrågad, hur hon söker uppfostra sina barn. Man kan så litet göra! Ja, med ett sådant ord slå sig alla till ro, som ej vilja göra något af en eller annan orsak; men det är blott de obotfärdigas förhinder. Antingen äro de för bekväma att göra sig besvär med att tänka ut eller söka fä reda på bästa sättet med barnen, eller ock upptaga några andra intressen så tid och tankar, att barnens uppfostran får gå på en slump. Ibland är det stora världens nöjen och sällskapslif, som uppta tid och intressen, ibland är det hushållet och sådana omsorger, som draga tiden och tankarne ifrån barnen. Det är svårt att dela sig, men det går i många fall. Men skulle du känna, att något af detta jag nämnt eller något annat, som jag ej kommit att påpeka, tager nästan hela din uppmärksamhet och tid och krafter i anspråk, så att du försummar att lefva ett verkligt gemenskapslif med dina barn, o, då vill jag bedja dig’ stanna! Tänk efter! Ej flyktigt, för ett ögonblick, utan ge dig-tid! Barnet är framtiden. Barnet skall genom din ledning, eller brist på ledning, blifva det de blir. Barnet kan utvecklas till alla möjligheter; till en god, ädel människa eller den störste brottsling. Barnet kan blifva lyckligt för tid och evighet, genom att ingifvas kärlek till det sanna, goda och sköna, eller det kan bli till sorg och plåga både för andra och sig själft, genom att det får växa upp i egoism och njutningslystnad, som slutligen ej vilja veta af några gränser. Hvilket är nu det mest maktpåliggande, det som mest är värdt att egna tid, krafter och intressen åt? Du pryder din kropp till flyktiga nöjen, ,och du glömmer att pryda ditt barns inre människa med smycken, som icke tiden fräter; du sköter ditt hus och söker ställa allt på bästa sätt, skurar och fejar, men den rost, som så lätt samlar sig på den lilla barnasjälen, den får ligga orörd, den ser du ej efter! Och så komma vi till det ordet : »bli som alla andra». Ja, är det nu någon fördel att bli som alla andra? Vår tid är visserligen sammanslutningens tid i viss mening, massornas sammanslutning, och det är nog on sanniug, att enighet ger styrka, men lika visst är också, att tron på sin saks sanning ger också styrka, stode man än ensam. Sök därför att ge ditt barn något att tro på, att bygga på, att bilda en karaktär utaf, det är bättre och säkrare än att bli och vara som alla andra, att kringföras af alla vindar! En moder. (Iduns skollofskoloni. Utrustningarna för Iduns skollofskoloni bedrifvas i dessa, dagar med all fart. Redaktionen har haft den stora lyckan att vid de praktiska anordningarna finna bistånd från ett håll, som i dessa saker tryggt kan anses vara det mest kompetenta, då fröken Agnes Lagerstedt, koloniidéens första och varmaste befrämjarinna här hemma och mångårig föreståndarinna för Östermalms skollofskolonier, ställt sin rika erfarenhet och sin offervilliga hjälp titt vår tjänst. Genom fröken Lagerstedts förmedling har Iduns skollofskoloni i lärarinnan vid Östermalms folkskola, enkefru Fredrika Falk, f. Hector, funnit en skicklig föreståndarinna, hvilken af blott nitälskan för den goda saken åtagit sig den ansvarsfulla och besvärliga uppgiften. Meningen vore, att härvid, fru Falk skutte biträdas af ännu en dam — hvilken är ännu ej bestämdt afgjordt — samt en tjänsteflicka. Kolonien kommer att omfatta 22 barn, gossar och flickor, af hvilka 10 utsetts från Kungsholms och 6 från Söders folkskolor; de öfriga 6 äro hemtade från olika af hufvudstadens öfriga församlingar. Vid detta urval har den grundsats följts att främst se till godo de distrikt, som förut varit minst gynnsamt lottade i kolomväg. Hvad lokal och läge för kolonien angår, är, när detta skrifves, ännu intet med bestämdhet afgjordt, men kommer denna sida af saken ock att inom de allra närmaste dagarne ordnas, så att vi hoppas kunna låta de små sommargästerna utflytta redan i slutet af denna vecka eller i början af nästa. Starkast ifrågasatt är en ypperlig lägenhet på Häfverö i Stockholms skärgård, hvilken skulle komma citt ligga i närheten af Östermalms skollofskolonier. * * * Transport från sista redovisningen: 745: 60; nyinflutna medel: Anna 0: 50; G—n, Öfver Kalix 1: 50; Lilla Mutte, Upsala 1: 50; Ö. 3: —; I. A. 5: — ; J. W. 5: — ; Lilly 4: 20; Hilma 1: — ; Moster 2: 30; 3 flickor i U—n 0: 50; K. Ö—n, Åby 1: —; Wilhelmina Rs 5: —; Anonym 2: —; D:o 0: 50; A. S—g. 2: —; Hogfors poststpl 1: —; E. och H. 5: —; Lilla Ninni och liten Asti 2: —; Gärdis 1: 50; Lotten 1 dollar = 3: 65; Anonym 1: 50; Lilla Ragnhild 5: —; Bibbi, Enköping 2: — ; Grenna poststpl 3: —; »Kerstin», Frövi 4: —; Lilla Nils 1: —; Prenumeranter, Löfsta bruk 2: 35; C. E. 1: —; H. L. 1: —•; Anonym 1: —; J. N. 1: —; N. 1: — ; Börje W., Vexiö 1: 70; Laxarby