Idun: 1890

292 IDUN 1890 0: 50; H. T., Borås 10: — ; Sofie 1: — ;_Tuli, Falun 5: —; Professorskan E. Nordling 5: —; M. G. 2: —A. Fagerström 3: — ; E. B., Dannemora 1: — ; fr. Leufsta bruk 2: —; A. N. Hemse 1: —; Carl, Eva och Ove 3: — ; Systrar L. U. 2: — ; H. M., Karlstad 5: 25; Brita och Verner 3: —; Goodtemplarlogen Lycke g. Joh. Andrén 4: — ; S. L. M. 10: —; —a 0: 50; Okänd 0: 60; H. S. och G. E. L., Vasa 5: — ; InsamJ. g. Emmy P. 4: 55; Wan 1: —; Gnosjö 0: 50; Maria 1: —; Kerstin Br., Sundsvall 10: — ; Karolina och Klas H:m, Sundsvall 2: — ; Mimmi L., Norge 2: — ; Fam. K., Malmö 4: — ; Elin, Gustaf och Helmer, Torp 4: — ; E. S. Kl—n 5: — ; Hulevik pr Ulfö 5: —: A. & L. 5: —; Anonym 2:—; An. Z. 1: — ; Ad. Nilsson, Elinelund 2: —; Carna André 1: —; D. E. 5: —; »O. U.» 10: 65; Maria och Signe 5: —; 4 bröder Nyköping 3: 75; Svea, Valborg, Ragnar, Sigurd 4: —; Sally Österman 1: —; Missan och Bissan 0: 60; A. P. Trehörningssjö 1:40; H. Svensson, Wislanda 1: — ; Gerda, Sölvesborg 1 : — ; Maria Ahl 2: 50; Elma 1: 20; Anonym 5: — ; Elin och Ida 2: — ; Ljusdals poststpl 1: —; Pren., Gefle 2: —; A. & J., Söderhamn 2: —; Anonym 1: 50; De små fattigas vän 1: —; A. A. 1: —; Nils, Falun 2: — ; Anna & Lallia, Göteborg 2: — ; Pren. i Bohuslän 2: — ; Ridö Gysphe 3: 35; Eva, Vadsbro 5: — ; Gbrgs poststpl 1:—; N. F., Hedemora 10: —; Liten Folke 5: Agnlous, Visby 5: —; Signe Mattiasson 5: —; Jenny Mörtyns 10: —; S. W., Paris 10: —; Eho 1: 30; En familj i Uppkr., Lund 2: — ; Anonym 5: — ; L. Jönsson, Höör 3: — ; Eva W., Motala 2: — ; 3:ne syskon 3: —; M—a 2: —; Ida I. 1: 50. Summa kr. 1065: 95. Indirekte. Af A ve. Y. »Nils Ingridsson». (Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) S'llKronofogdens fråga kom hastigt och oförbe-JÜH! redt öfver Nils Henriksson, som iögonblicket glömt, att han hade en annan kandidat. För honom var det tämligen likgiltigt, hvem som blef församlingens herde; hans svaga troslif bars upp af hustruns varma, personliga gudsförhållande. »Jag har här min egen tanke,» lät det djuptonigt och djupsinnigt frän värdens läppar. »Och den är väl vännen Nils förbjuden att säga?» Kronofogdens gäckande fråga framkallade ett ofrivilligt sorl, om hvars natur Ingrid ej kunde misstaga sig. Hon blef något blek, där hon stod med en bakelseskål i handen, något framåtböjd mot en gäst, som var nästan en främling i detta lag, men hon fattade sig hastigt och gick längre fram i rummet. »Yi kvinnor undra, om våra män ha tänkt på, att också vi höra till den kristna församlingen och således äfven måste vara intresserade af denna fråga?» sade hon med ett mildt leende, stäldt till kronofogden. Denne blef så häpen öfver hennes plötsliga och fullkomligt öppna framträdande, att han ej genast fann ord till svar. Ingrid vände sig nu mot hustrurnas hviskande flock. »Hvem skulle ni rösta på, om vi hade något att säga i saken? För min del skulle jag önska, att vi finge kyrkoherden Lind hit, det säger jag öppet.» Kvinnorna instämde, först ett par tvekande stämmor, sedan i kör. Kronofogden skrattade något tvunget och slog bort frågan med skämt. Men senare på aftonen tog han plats bland en liten grupp kvinnor, hvari värdinnan äfven befann sig; ett par af bönderna sällade sig äfven till den lilla flocken. »Säg mig nu, mor Ingrid,» började kronofogden i dämpad ton för att ej höras af de öfriga i rummet, »hvad ha ni kvinnor egentligen emot Gran? Han är en vänlig, hygglig och umgängessam man, förträfflig expeditionskarl och ingen hufvudhängande glädjeförstörare. » »Jag har ingen tilltro till honom; han förefaller mig, som om han ställde sig för er män annorlunda, än han är och skulle blifva, ifall han finge pastoratet.» »Menen I andra kvinnor detsamma?» frågade kronofogden småleende. »Han tror ej ett ord af det han predikar, » sade en äldre kvinna med eftertryck och tilllade: »Pastorn är så rädd, för att vi skola hålla honom för en troende kristen, att han jämt säger: ’skrifver evangelisten’ eller: ’enligt Pauli ord’; det höres alltid, som om han stod och skrek ut en lexa bara för att få höra kyrkhvalfvens eko.» »Gran är en renlärig predikant, mor Hanna; han citerar auktoriteter. — Jag menar, han håller sig troget till skriftens bokstaf —» »Och tror eller känner ej skriftens anda, herr kronofogde,» afbröt mor Hanna. »Hans i(ro rör oss ej,» inblandade sig en yngre bonde, »Gran är en tillgänglig man.» »Rätta dig efter min lära, icke efter mitt lif! lyder ju en regel, mor Hanna,» inföll en annan bonde. Gumman hade ett svar på redo hand, men förekoms af Ingrid. »Vi skulle helst afhålla oss från att ingå i personligheter, men jag känner det som en plikt att höja min röst varnande mot detta tilltänkta val, » sade hon stilla. »Men skälen, skälen, mor Ingrid?» »Jag har inga andra skäl än de, som här redan blifvit framförda. Vi kvinnor ha en känsla af, att, att, ja, att här borde väljas en annan.» »Jo, det var ett äkta, ett grundligt kvinposkäl!» Kronofogden skrattade högt, och de bönder, som sällat sig till gruppen, instämde i löjet. »Det är väl, att vi ej ha kvinnor vid kommunalstämmor och dylikt, ty de skulle just fira en härlig diskussion! ’Hafva en känsla af’ att det eller det bör göras eller underlåtas! ■— Nils Henriksson!» — kronofogden vred sig om på stolen — »har du, i egenskap af kommunalordförande, någon gång ’en känsla af’, hvem som har rätt eller orätt i ett ordskifte, då skälen väga lika ? Din hustru litar på sin känsla äfven vid praktiska frågors lösning.» »Det kan nog vara rätt,» svarade Nils oskyldigt. De andra bönderna undertryckte med möda sin skrattlust, och kronofogden sade blott ett torrt: »Naturligtvis, Nils Henriksson.-» Ingrid blef röd, och hennes eljes lugna blick slog upp i vredesflamma. »Om vi kvinnor ibland ha inre skäl för våra handlingar, så kanske däremot männen mången gång hafva dolda orsaker till sina » Slaget, riktadt på måfå, träffade, Ingrid ovetande, kronofogden midt i hjärtat. »Med fruntimmer lönar det sig aldrig att résonnera; artigheten bjuder oss dessutom att alltid ge dem rätt,» sade han med ett tvunget småleende och lemnade gruppen. * På valdagen erhöll pastor Gran enhällig kallelse. Af fruktan för att nedsätta sin mans husbondeära hade Ingrid rådt honom att rösta med de andra männen. Hon hade tydligen förstått kronofogdens afsikt att på födelsedagskalaset resa upp männen mot det inflytande, som kvinnorna börjat utöfva i fråga om prestvalet, och tjänstemannens hånfulla tonvikt på namnet Nils Henriksson var för hustrun lika sårande, som om kronofogden uttalat det öknamn han hade i tankarne. Erfarenheten lärde dock snart de gode sockenmännen, att deras hustrur fullständigt och i god tid genomskådat Grans karaktär. Blifven kyrkoherde, förvandlades nämligen den umgängsamme mannen nästan plötsligt till en prest med herrskarelater och öfverförfinade böjelser; den utmärkte expeditionskarlen höll strängt på sin »kontorstid», utan afseende på sina sockenbors bekvämlighet, och af den renlärige predikanten vardt en moralpredikant, som begagnade predikstolen till mer eller mindre förtäckta personliga anfall mot sina åhörare. Efter ett par års förlopp predikade Gran i en nästan tom kyrka. En del af församlingen sökte kristlig uppbyggelse annorstädes ; den mera korttänkta ungdomen förblandade prestens handlingssätt med den tro och lära, han borde förkunna, och fattade ovilja mot religionen på samma gång som för presten och hängaf sig åt själlösa nöjen och oandliga läror. Kronofogden, som trott sig kunna leda den nye kyrkoherden efter sitt eget behag, var nu hans ständige motståndare, ofta till stor skada för en god sak. Nils Henriksson var den ende, som höll sig utanför patierna, och blef också allt mer och mer allmänt kallad »Nils Ingridsson». Ur de svenska skaldernas kvinnogalleri. För Idun, af Birger Schöldström. I. Hvem var Kellgrens »Christina»? En liten literaturhistorisk utredning. 8 let är bekannt, att Johan Henrik Kellgren mot slutet af sin skaldebana undergick en betydelsefull inre förändring; hans nyförvärfvade åsikter och vidgade, renade blick blefvo särskildt år 1790 så att säga manifesterade i »Den nya skapelsen»; Du, som af Skönhet och Behagen en ren och himmelsk urbild ger! Jag ser dig, och från denna dagen jag endast dig i världen ser. O, lefvande förstånd af tingen! O, snillets, känslans hemlighet! Hvem fattade dig, Skönhet? Ingen förutom den, som älska vet — det kanske ädlaste kväde, som någonsin pä svenskt språk diktats. Och af den lättsinnige minnessångaren öfver Dubois Le Clerc, den frivole adoratören af Rosalies charmer blef Chrislinas skald, lofsjungaren af en Mor, två Döttrar, en Son — och för dem, efter dem, omkring dem sprids talrik skaran af de stilla dygder: Tro, Sämja, Redlighet och Frid och Oskuld och Godheten — hvars blickar smälta själen, och Ömheten — som 1er med halfva tårar, och Vänskapen — som går med blottadt hjärta, och Kärleken — men ej den blinda kärlek, det troll med vingar och förrädisk tunga, som rasar, njuter, ångrar sig och flyktar, nej, detta Himlens barn, som evigt fäster med oupplösligt band två makars hjärtan.