Idun: 1890

1890 I DU N 293 Välsignad —- ropar jag — välsignad evigt (I, Himlens älskade! I, Jordens ädle!) den stund, som gaf er ät min sälla åsyn. Frän denna stunden glömmer jag att lida, och smärtan halkar lätt utöfver själen, och fastnar någon gång dess pil och sårar, då ser jag er igen — och såret läkes. Och nu, hvad gör mig Världen och dess bländsken, de Storas nåd emot de Godas aktning, och Dårars lof emot de Visas bifall, och Seklers minne mot ett Nu af Sällhet, och mot en vänskapsblick af dig — Christina. * * * Hvem var nu denna af Kellgren besjungna Christina? Åh, bevars! — hör jag svaras — det står ju uppgifvet i alla möjliga literaturhistoriska arbeten, från Atterboms »Siare och skalder» ned till Th. Ekelunds »Vittra skuggbilder». Det var ju skaldens svägerska, den unga prostinnan Clara Christina Kellgren, f. Lidmark — det måtte väl ej vara tu tal om den saken ! Låt’ oss litet närmare granska denna fråga. Den allra förste, hvilken — mig veterligt — antydt, att Kellgren skulle med någon ömmare känsla varit fäst vid sin unga svägerska, är Tegnér, i »Kronbruden», däri han låter »brudens åldriga mor» tälja sina minnen från den tid hon, »en femtonåring, en grebba», tjänte i Skatlöfs prestgård, dit Kellgren om somrarne brukade komma ned för att helsa på brodern oeh svägerskan. — — — Man sade, det var för prostinnan, vettig och liflig och skön, men hon älskade honom som syster. Mycket han vandrade kring med prostinnan på Bråvallaheden, mycket i skog och i mark, och länge voro de borta. Ute i Salen där ligger en ö, där byggde de lusthus; dit de flyttade ut prostinnans harpa, och ljuden dallrade mången kväll de lyssnande vågorna öfver. Emellertid, då »Kronbruden» efter Tegnérs död för första gången trycktes, fann utgifvaren af T:s skrifter, hans måg Bottiger, sig föranlåten att vidfoga följande anmärkning (kursiveringen af undertecknad): »Mellan skalden Kellgren och hans svägerska antydes i poemet en romantisk själsfrändskap, som, så vidt man vet, saknar all historisk grund. Hennes [ena] namn Christina [det andra var Clara, med hvilket hon kallades; se nedan] •—• tilllika namn på en af Kellgrens vackraste dikter — synes närmast bafva gifvit författaren anledning till detta fantasispel. » Tydligare än Bottiger här gjort, kan man väl ej inlägga en varning mot ett poetiskt »fantasispels» upptagande som verklighet. Från Kellgren själf finnes för öfrigt ett uttalande om svägerskan. Under sitt besök i Skatlöfs prestgård sommaren 1789 (svägerskan var då 24 år) skrifver han till sin vän borgmästaren Rudbeck i Norrtelje (br. tr. i Handl. ur v. Brinckmanska arkivet) :j »Lilla söta Clara, en liten hygglig flicka, har två vackra barn och väntar det tredje, gör allt hvad hon kan för att fägna sin svåger». Det där låter ju rätt vänligt, men icke kan man spåra någon romantisk känsla däri och alldeles absolut omöjligt något uppslag till det ett par år därefter författade sublima poemet »Till Christina». Men återvändom till en senare tid! Några få år — jag tror 5 — efter det »Kronbruden», med den citerade anmärkningen af Bottiger, sett dagen i tryck, utgaf Atterbom den del af »Siare och skalder», där Kellgren behandlas. Och häri berättar A.: »En gammal af mig i min ungdom hörd sägen förtäljer, att Kellgrens svägerska var den Christina, till hvilken han egnat en af sina skönaste dikter.» Det är denna, af Atterbom själf endast såsom sägen angifna uppgift, hvilken sedermera för god tagits och i vår literaturhistoria ingått såsom ett otvifvelaktigfc sakförhållande. & # & Men .. . Medic, professor Carl Zetterström — anläggaren af det storartade biblioteket å Frösön — hade som student, i början af 1790-talet, varit informator i assessor Gahns familj i Stockholm. Assessor Gahn var Kellgrens förtrogne vän oeh flerårige hyresvärd. Zetterström kom således i nästan dagligt umgänge med skalden, och han uppgifver i sina efterlemnade anteckningar — af hvilka häromåret utdrag offentliggjordes af lektor Kardell i Östersund — att Kellgrens ode till Christina gälde en fru Christina Nibelius, född Bagge. På 1760-talet var en Christian Bagge — tillhörande den gamla, ännu vidt utbredda släkten Bagge, hvilken ursprungligen är en norsk släkt, ehuru för redan ett par hundra år sedan naturaliserad i Sverige — svensk konsul i Tripolis. Där ingick han äktenskap med en Virginie Pinatel, dotter af en italiensk köpman och en fransyska, tillhörande den gamla ryktbara adelssläkten du Guisclin. Efter konsul Bagges död, 1773, bosatte sig enkan i Stockholm med sina tre barn, alla födda i Tripolis: en son (hvilken dog helt ung) samt döttrarna Fredrika Eleonora* och Christina Ulrika. Den sist nämnda blef 1788, vid 21 års ålder, gift med d. v. assessorn Jan Erik Nibelius (s. m. underståthållare, justitieråd och adlad under namnet Palmsvärd-, död barnlös 1821), hvilken — såsom kan ses af Kellgrens brefväxling med den ofvan omtalade borgmästaren Rudbeck — oek var en af skaldens närmaste vänner. Kellgren hade en kär tillflyktsort i denne väns hem, och detta hem har han odödliggjort i sången till Christina. Ty att verkligen vännens maka varit den besjungna, bevisas, utom af den samtida Zetterströms utsago, af det tal, som vid enkefru justitierådinnan Christina Ulr. Palmsvärds jordfästning i Klara kyrka d. 28 sept. 1827 hölls (antagligen af Franzén)**. Det heter häri bl. a.: »Värdig maka till en af Sveriges ypperste domare och tillika en af de ädlaste människor, delade hon med honom såväl äran som lyckan, själf i sin husliga krets ej mindre aktad och aktningsvärd. >1, himlens älskade! I, jordens ädle!» Med denna helsning till dem båda uttryckte en af Sveriges mest kände och älskade skalder (Kellgren i det sköna poemet »Till Christina») sin känsla af deras sällsynta värde och prisade omkring dem »skaran af de stilla dygder» o. s. v. — — Frid var i hennes boning, ty där ordning och flit och godhet bo, där är ock frid. Frid var i hennes hjärta, ty Gud var där. Det sköna lugn, som tillhör rena oeh goda själar, öfvergaf henne aldrig, icke i sorgens, icke i bekymrens, icke i plågans stunder mer än i glädjens och lyckans. * Äfven hon, en af sin samtids skönaste och älskvärdaste kvinnor i Stockholm, har af Kellgren besjungits, ehuru på ett litet skalkaktigare sätt än systern. På äldre dagar blef hon äfven föremål för en annan stor skalds, Leopolds, versifierade hyllning. Fredrika Bagge dog ogift och 83 år gammal den 10 sept. 1848 i Öija prestgård, hos sin svågers brorsson, kontraktsprosten J. J. Nibelius. Hon har till behöfvande i Klara församling i Stockholm gjort en donation, som bär hennes namn. ** Professor Gustaf Ljunggren har ynnestfullt fäst min uppmärksamhet på detta, 1827 tryckta, tal. Vid sin makes död kände hon begynnelsen till sin egen.» * * * Och härmed bleknar den unga prestfrun i Skatlöf, »lilla söta Clara», bort ur Kellgrens skaldesaga, för att lemna plats åt en helt visst i såväl inre som yttre fägring mera strålande gestalt: dottern af Söder och Nord — Christina Palmsvärd. syrenerna blomma.” Af Sune Folkeson. (Slut från n:r 22.) «Mjgiiå gick hon också och drömde om syre-Jjzëfi ner och vackra studenter i hvar vrå af våningen — och tankar och drömmar glömde sig väl kvar, litet hvarstans, efter henne; ja, allas ansikten sågo ljusare ut, tyckte hon. Och hon kom till parken. Teet dracks under skämt och roliga anekdoter om professorer och dumma examensfrågor och dito svar. Siri blef så liflig och uppiggad, att hon började tala om sin skola, hon slöt i fjor — och stämningen steg, och man hade kommit som en ton högre upp. Men plötsligt blef Ragnar allvarsam, förklarade litet pojkaktigt, att han hade lofvat Siri hjälpa henne med en kria öfver syrenerna, och att de nu skulle »studera dem efter naturen», så att det blef realistiskt och med kläm i, oeh icke det vanliga flickjolmet. Och på så sätt kommo de att sitta ensamma, på, den lilla bänken ofvanför syrenerna vid kanalkanten. Den ljusa, underbara sommarnatten, hvarken dag eller natt, utan en klar skymning, låg kring gångar och snår, och himlen stod ljus och lätt. Den tryckte ej ned, den lyfte det tunga med sig upp i stället. Jorden stod liksom höjd, som behöfde den blott taga ett språng för att slita sig lös från sina stöd och simma bort i rymden. En underbar stämning, något emellan en fantastisk saga och en ljuf dröm, mellan dunkel och skimmer. Något löftesrikt och dock vemodigt. Syrenernas fina, starkt berusande doft steg upp mot de unga på bänken. Några lätta björkar hängde sin skira, kyska slöja mellan dem och alla de andra. Och de korta, brutna, små vågslagen mot kanalens stenläggning liknade smekningar, lekfulla och ömma. Båda sutto tysta : skämtet ville ej gå här. Till och med den glade Ragnar hade en dunkel förnimmelse af, att det skulle ligga något opassande och taktlöst däruti — att det skulle skära in som en falsk ton. Omedvetet flyttade de sig närmare till hvarandra — liksom barn, tjusta eller skrämda af det hemlighetsfulla omkring dem. Det prasslade nära invid; Siri hoppade till och lade sin hand på Ragnars arm, som låg på soffkanten, bakom hennes rygg. Hon skalf till vid denna mänskliga beröring, så mjuk, så varm. »Blef du rädd?» frågade han lågmält. »Jag vet inte, det är så underligt i kväll, som funnes det varelser rundt omkring oss. Hör du inte, hur det hviskar?» »Det är bara vindens prassel i löfven.»