Idun: 1890

1890 IDUN 295 dä, skulle inte hennes unga kärlek kunna ge dem, om ej lifvet, sä åtminstone doften åter? Så löper lifvets stora saga, med ring i ring, från generation till generation ; — och hvarje gång »syrenerna blomma», då smides en ny ring in i en gammal rostig, som blänker ny där lödningen skedt. Teater och musik. Kungi. Operan. Med denna vecka afslutas den framgångsrika spelsäsongen å vår lyriska scen. Repertoaren för dessa sista dagar är så uppgjord : tisdag och torsdag Otello, fredag Mignon och lör- dag Leonora. K. Dramatiska teatern afslutade förliden lördag sitt spelår inför fullsatt salong. Fru Betty Hen- nings och hr Olaf Poulsen, de båda »gäster», som spridt så stor glans öfver slutet af säsongen, voro under aftonens lopp föremål för den mest entusi- astiska hyllning, uttryckt i applåder och uppre- pade inropningar, hvarjämte den förstnämnda erhöll flere präktiga buketter och två lagerkran- sar, den ena för öppen ridå å Dramatiska teaterns artisters vägnar öfverlemnad af direktör Fredrik- son och försedd med breda band i de danska färgerna. Såväl i glädje som i sorg utgöra alltid kvin- norna avantgardet. A. Cunningham. ¥ Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Nordling. IX. Första mötet. (Forts.). 8 ill sist fick Sonja så mycken beherrskning öfver sig själf, att hon förmådde sig till att med handen göra en stum åtbörd, som inbjöd den besökande till en af de stora hotellemmorna, som voro placerade rundt om divansbordet. Käthe Bentson slog sig dröjande ned, men sade ännu ej ett ord. Hon tycktes beherrskad af nå- gon underlig, nervös oro, som band hennes tunga som med förlamning. Strax därefter reste hon sig emellertid på nytt och kastade en orolig blick mot dörren till det yttre rummet. Ett sakta prasslande därutifrån hade öfvertygat henne, att kammarjungfrun ännu — enligt Sonjas befallning — dröjde därute. Sonja förstod hennes rörelse och sade: »Det är endast min kammarjungfru; hon är min vän, och jag har för henne inga hemligheter. Jag har tillsagt henne att stanna.» »Jag ber er, fröken Stjärne,» sade den andra, »jag skulle vilja tala med er utan något lyssnande öra. Några minuter allenast — jag ber er varmt därom — bönfall mig ...» Det var ett underbart smekande välljud i denna stämma, och det låg en sådan ton af enkel in- nerlighet öfver hennes ord, att Sonja kände sig egendomligt gripen utaf dem. Hon tvekade ett ögonblick, men gick därefter fram i dörren och tillsade Marie att lemna dem, till dess hon ringde på henne. Käthe tackade med en blick, när hon kom åter och slog sig ned vid andra ändan af bordet. Sonja kände en oförklarlig beklämning, en ta- fatthet inför denna kvinna, den hon hade den våldsammaste möda att bekämpa därhän, att hon fick fram dessa ord: »Och nu — hvarmed kan jag stå eder till tjänst?» Hon tyckte, att hennes egen röst föreföll henne så hård och främmande, som om den icke utgått från hennes egna läppar, utan från någon annan, utomstående. »Ni vet, hvem jag är,» började Käthe Bentson tala, med en lågmäld, febril röst, under det hen- nes hvita kind fick högre färg; »jag förstår det, känner det, att er far har talat med er om mig. Men ni vet dock icke, hvad jag är •— — de, han kan icke förstå det, fatta det. Jag har velat kom- ma hit för att säga det till er — kanske skall ni kunna förlåta mig, som själf är en kvinna — en älskande kvinna...» Sonja ryckte till. En älskande kvinna — hur kunde denna främmande känna historien om hen- nes unga kärlek, oanad så nyligen, född — snart sagdt — i går? Men Kathe Bentson gaf henne icke tid att länge förundra sig, att fråga. »Ni har kommit, ni och er far, för att störta mig, för att drifva mig bort från grefve Axels sida» — fortsatte hon med alltjämt häftigare upp- jagad röst. »Ni har kommit för att trampa mig under edra fotter, mig, den ovärdiga, den besmit- tade, äfventyrerskan, som ni föraktar som ett orent djur! Är det icke så? Svara mig — är det icke så?y> Hon lutade sig långt fram mot Sonja öfver bor- det; hon kände hennes heta andedräkt, hon kände blicken bränna ur hennes ögon. Själf satt hon orörlig, med nedslagna ögonlock, krampaktigt vri- dande den tunna batistnäsduken mellan sina fingrar. »Ni svarar mig ej — lika godt, jag behöfver ej veta mer. Grefven, er far, har redan funnit oss. Redan i går kväll, helt sent, var han hemma och frågade sig för hos portvakten i det aflägsna, tysta hus, dit vi flyttade för några få dagar se- dan. Och — jag trodde dock jag hade gömt oss så väl! — Och nu, i detta ögonblick ha de åter råkats, tala vid hvarandra — och allt, allt glider ifrån mig!» Dessa sista ord undsluppo henne med en pas- sionerad våldsamhet, nästan som ett skri, en drunknandes nödrop. Så blef det helt tyst, och när Sonja efter nå- gra sekunder såg upp, satt Kathe Bentson med hårdt sammanknäppta händer i sitt knä, sakta vaggande fram och åter på sitt vackra hufvud, som marterad af en outhärdlig kroppslig smärta. »Ni har ju dock själf telegraferat efter min far,» sade Sonja. »Jag själf? — Ja — tyvärr — i ett svagt ögon- blick, under sjukdomens första förskräckelse, gaf jag vika. Febern tog så häftigt i till en början — och jag trodde, det var fara till lifvet — och själf trodde han det ock — och så bad han mig — bad mig, till dess jag måste lyda honom. Men nu — han är ju så mycket bättre — och efteråt, oh, hur gränslöst jag ångrade mig! Jag skulle ha velat gifva allt, hvad jag egde, om jag kunnat göra det gjorda ogjordt igen. Och själf besinnade han sig också — Gud skall veta, att han lika litet som jag önskat er hit — han vet, att I skolen göra allt att skilja oss — — Och så öfvertalade jag honom — och vi flyt- tade från hotellet, där vi bodt, och ut till denna tysta, gömda lägenhet, att ingen skulle finna oss. Längre kunde han ej föras, ty han är ju ännu så svag, så svag... Doktor Ström ville knappast gå in på detta.» Sonja reste sig upp och gick fram till fönstret. »Hvad vill ni då mig med allt detta?» frågade hon i en ton, som hon förgäfves försökte göra lugn och kall. »Ni kan väl inse, att jag för vårt namns skull, min fars, vår släkts, allt — icke kan taga mer än ett parti i denna sak: emot er.» Men Kathe Bentson störtar fram till henne, ka- star sig ned på knä inför henne, omfattar henne med sina armar och brister i konvulsivisk gråt. »Ni är en kvinna — som jag —» pressar hon fram mellan snyftningarna med skälfvande stämma — »krossa mig ej •— hjälp —• hjälp mig — ty jag älskar honom — älskar honom högre än mitt lif — än allt i världen------Jag skulle vilja gjuta — min sista droppe blod, hellre än jag släppte honom ifrån mig — — Aldrig — aldrig — skall ni taga honom ifrån mig — hör ni det — så länge mitt hjärta slår — min mun andas —- — Lemn, »ss i fred — — vänd åter, dit ni kommit ifrån — — glömmen, att vi finnas till — vi skola dölja vår kärlek så långt, så oändligt långt ifrån eder, att I aldrig skolen behöfva minnas den — Jag besvär er — ni kan förmå er far därtill — en- dast ni kan afvärja ofärden ifrån mig •— med ett ord, ett enda...» Sonja var våldsamt uppskakad inför denna oänd- liga smärta; hela hennes gestalt darrade som af en isande vind. »Res er upp», sade hon med möda, »jag kan icke se er ligga så framför mig. Jag är en svag kvinna och kan intet göra — förutom min plikt.» »Förutom min plikt» — de orden kommo så tungt, så tyst, som en svag, döende hviskning. Men den andra hör henne ej, hon sliter i hen- nes klädnings veck, väter dem med sina tårar, pressar hennes knän mellan sina armar. »Jag släpper er icke — med mindre ni lofvar mig — — ni bönfaller mig...» »Aldrig — omöjligt — aldrig» — och Sonja pres- sar händerna för sina ögon i själskampens kramp. $ * * Hotfull, med blixtrande ögon, torkade som med ett trollslag, står Kathe inför henne. Hennes an- sikte flammar af vredens rodnad, hennes läppar rycka i skälfning. Öfver detta veka ansikte göt sig en mask af isande, hotfull hårdhet, så skräm- mande grlm, att Sonja ofrivilligt bleknade och tog ett steg tillbaka. »Då — då —» säger hon med en röst, förfä- rande lugn och kall »— vi skola strida. Jag ha- tar er ■— jag skall hämnas — hämnas, hör ni — Jag har förödmjukat mig inför er, jag har tiggt er på mina knän — — Den dag skall komma, då ni, uslare än jag, skall vrida er i stoftet framför mig, och jag skall sätta foten på er stolta nacke. Och Kate Bentson brukade hålla sina löften — ni kan tryggt tro mig på mina ord. ..» Hon brast ut i ett gällt skärande hånskratt, då Sonja, öfverväldigad af själsskakningen, endast genom att i sista ögonblicket fatta tag i den tjocka fönstergardinen, hindrade sig från att falla. »Farväl min sköna fröken. Jag går nu och lem- nar er åt eder nobla ro. Men ni ser mig åter; jag kommer — annorledes än ni tror, och när ni det minst anar ...» * * * Grefve Stjärne och Marie störtade samtidigt in i rummet. Grefven var nyss återkommen till ho- tellet. De hade båda hört bullret af Sonjas fall och möttes med oroliga ansikten från olika håll af korridoren. En smärt dam med floret sorgfälligt nedfäldt för ansiktet hade i vestibulens skymning passerat förbi grefve Stjärne. Han gaf sig ej tid att fästa upp- märksamhet därvid. Sonja låg sanslös på mattan framför den djupa fönsternischen. De lyfte henne sakta upp i soffan, och medan fadern ömt baddade hennes tinningar med det iskylda vattnet ur kristall-karaffen, sän- des Marie ned att båda närmaste läkare. Hon hade turen att hejda den svenske läkaren i portierns rum, just som han ämnade sig ut, och han följde henne genast. Innan dessa dock hunnit upp, hade Sonja matt öppnat sina tunga ögonlock, där hon låg med buf- vudet i faderns knä. När hon mötte det kära an- siktet öfver sig, log hon svagt. »Min älskling, min stackars älskling — hur är det med dig?» »Tack far — nu känner jag det så godt, så godt.,.» X. Bröderna. I en af de yttersta utkanterna af staden låg midt i en stor lummig trädgård, rundt om kring- bygd af en hög tegelmur, ett envånings stenhus, afskildt för sig själft, utonf de trafikerade gator- nas folkstim och bråk. Det var just vid tullen, och avenyens stenlägg- ning hade upphört, så att landtbefolkningens for- don eller badgästernas eleganta ekipager, då de rullade i väg till något landtligt parti, gingo så tyst och mjukt fram genom vägens dambädd, att intet buller störde. (Forts.) Till Iduns läsarinnor! Som insamlingen för det lilla barnhemmet i Bo- huslän fortfarande pågår, ber jag att härmed få underrätta, att min adress från den 15 juni till den 15 augusti är : Vaxholm, rådman Forsells villa. På samma gång jag begagnar tillfället att ut- tala ett varmt tack för alla de bidrag, som influ- tit, vågar jag äfven bedja dem, som ännu icke skickat någon tioöring, att icke glömma de små hemlösa barnen! Redogörelse för influtna medel kommer längre fram. Mathilda Roos. 4»