Idun: 1890

366 ! DU N 1890 Iduns panoptikon. Fruntimmersveekan. Litet kallprat i sommarvärmen. S edan långliga tider tillbaka har Kungliga Vetenskapsakademien visat er, mina damer, en artighet, som dock helt säkert varit omedveten. Den har nämligen ej gjort några inkräktningar på det område, som, med undantag för Jakobus, beherskas af Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kristina och Marta. Det torde kanske vara en nyhet för många bland er, att denna »fruntimmersvecka» icke är något uteslutande »privilegium» för Kungliga Vetenskapsakademien, utan att den förekommer äfven i Finland. Där ha vi vår egen fruntimmersvecka oförändrad, endast med det undantag att vår Emma fått maka ät sig for den ryska Olga. Fransmännen äro, skam till sägandes, oartigare. De ha gjort eftergifter endast för Magdalena —- Madeleine — Kristina och Anna, hvilken råder öfver samma datum som vår Marta. Värst äro ryssarne. Bland manliga namn, sådana som de älskliga Prokopius, Pankratius och Procleus, framskymtar endast ett kvinligt — Euphemia. Jag vet inte, hur länge fruntimmersveekan varit ett föremål för »skapelsens herrars» ironiska utfall. Men jag tycker — och det skulle jag tycka äfven i andra spalter än Iduns — att dessa angrepp äro obefogade. Och jag hoppas, att åtminstone den »kvicka» idéassociationen mellan fruntimmersvecka och regnväder i år måtte komma belackarne på skam, i synnerhet som karlveckorna redan utmärkt sig så bedröfligt som helst i ofvannämnda riktning. * # De flesta af fruntimmersveckans namn stå icke i synnerligen hög kurs i vår svenska dopmarknad. Och likväl äro de nästan alla, hvart på sitt sätt, märkliga namn. Allra först möta vi Margareta, i den ursprungliga, grekiska formen margarita,, som betyder perla. Detta namn lyser ofta i nordens häfder. Alla minnas vi väl den Margareta Fridkulla, hvilken år 1101 i egenskap af fredspant skänktes den norske konungen Magnus Barfot till gemål. En af de mest framstående kvinliga typer, historien företer, är väl unionsdrottningen Margareta, som erhöll tillnamnet Nordens Semiramis. Och Gustaf Vasas andra och högst älskade gemål, Margareta Leijonhufvud är den tredje perlan i detta radband. Europas skönaste och älskvärdaste drottning lär vara Margherita af Italien. Johanna låter onekligen en smula prosaiskt, men försvinner icke all tanke därpå, då vi erinra oss den odödliga Johanna af Orleans, hvilkens odödlighet om möjligt befästats af Schiller i hans odödliga drama — och hvilkens namn skändligt släpats i smutsen af hennes egen landsman Voltaire? Mod tyckes för öfrigt ha varit en utmärkande egenskap för historiens Johannor. En Johanna, drottning af Navarra, vann i egen person ett fältslag. En annan ryktbar Johanna lär väl emellertid höra till legendens område. Jag syftar nu på den Johanna, som skulle ha varit påfve åren 855—858. Den musikaliska diktningen har äfven begagnat sig af Johanna af Orléans’ personlighet. En af Verdis mindre bekanta operor bär nemligen titeln Giovanna Darco — Johanna Darc. Magdalena har fått sin betydelse som en af nya testamentets mest poetiska typer, en typ, hvilken ofta möter oss så väl i literatur som konst. Särskildt torde väl Correggios framställning af den läsande Magdalena vara allmänt bekant för sin brist på det som man väl bort vänta sig i ett dylikt alster — nämligen uppbygglighet. Historiskt har detta namn blifvit genom den olyckliga Magdalena Rudensehöld. Emma, som har den föga afundsvärda förmånen att inleda rötmånaden, för dock min tanke på en af de täckaste vintersagor. Den stammar från gråaste medeltid och utgör en vacker illustration till den gamla satsen om trogen kärleks belöning. Har ni lust att höra sagan, så låter hon i korthet så här: Bland Karl den stores många döttrar fanns en med namnet Emma. Hon bevärdigade med sin kärlek faderns sekreterare, den unge Eginhard. En vinternatt satt den store kejsaren vid det, som på den tiden gällde för fönster. Men han var ej den ende, som vakade i slottet. I prinsessans jungfrubur sutto nämligen de unga tu och talade om sin hopplösa kärlek. Det blef tid att skiljas. Men, o, ve! Den förrädiska naturen hade spelat de unga ett fult spratt — marken hade höljts af ett tunnt snötäcke! Och om en stund skulle man få se manliga fotspår, ledande från Emmas jungfrubur! Men om kärleken ofta är blind, så är den minst lika ofta fintlig — eller hur skulle eljes skön Emma kunna ha fallit på den tanken att hära sin älskade på ryggen?! Ett starkt kärleksbevis i sanning! Och antagligen tyckte kejsaren, som bevittnade hela uppträdet, att en sådan kärlek borde ha sin belöning. Ty han lär ha tillåtit de ungas förening. Kristina är ett af vår historias mest lysande namn, men ett namn som äfven väcker vemodiga tankar. Jag syftar naturligtvis på henne, som var »sin store fadérs dotter» och i många hänseenden en psykologisk gåta, en natur af idel motsatser, ett så tacksamt ämne för dikten, att icke mindre än tre franslea författare dramatiskt behandlat hennes personlighet. Med »Kellgrens Kristina» har ju en spirituel författare låtit Iduns läsarinnor nyligen göra bekantskap. Och nu ett hopp öfver Jakobus till den ljufva Anna. Ett gammalt namn, som enligt legenden lär ha burits af jungfru Marias moder. Måhända kunna vi i denna omständighet se en förklaring till den ofta förekommande sammanställningen Anna-Maria? Anna är, och det med rätta, ett af våra och alla civiliserade nationers populäraste namn, ett namn som burits af otaliga framstående kvinnor i historien, och hvilket som oftast möter oss i dikten. »Prinsessan Anna kom, tyst gick en guldsmidd sven bakom med ljus i sina händer — —» Denna Anna, som förekommer i Nikanders sköna dikt, var en dotter af Johan den III och Katarina Jagellonika. Hon behandlades i dikt äfven af sin egen farbroder, Karl den IX, hvilken i sin rimkrönika nedsvärtade hennes minne. Anna af Österrike är oss bekant, om icke från annat håll, så åtminstone från »De tre musketörerna». Och hvem känner icke den sköna Anna Boleyn's öde, hon, som halshöggs på befallning af sin egen gemål, den blodtörstige Henrik VIII af England? Donizetti har rest henne en vacker minnesvård i operan Anna Bolena. Martas »bekymmer» finner jag ingen anledning att öka, utan afslutar mitt anspråkslösa kåseri med en komplimang åt föräldrarnes smak. Är hon icke belåten därmed — nå ja, då låtsar jag, som om det regnade! karl Bentzon. Barnkammaren. marnkammaren bör först och främst inrättas (Jp? efter helsans föreskrifter, ty den inrymmer det bästa vi ega, och det är ömtåligt gods, som gömmes där. Människan insveper sig i flere lager liksom löken. Det innersta lagret är huden eller skinnet. De andra två äro verk af människohänder, nämligen kläderna och bostaden. Det yttersta lagret, bostaden eller rummet, har den fördelen framför klädedräkten, att vi fullständigt sitta inne i det, till och med med näsan och munnen, som af dräkten lemnas fria. Visserligen bära vi ej vårt yttersta lager med oss, men största delen af dygnet sitta vi i det. Häraf följer, att vi taga den luft vi inandas af den luftmängd, som befinner sig mellan oss och lagret, och att vi likaledes afgifva den luft vi utandas till denna luftmängd. Vi få således åter inandas en del af den luft, som vi förut nyttjat. Då emellertid andningsprocessen består i, att vi upptaga ur luften en del syre, som finnes i den, men afgifva dess andra beståndsdel, kväfve, följer däraf, att ju längre vi uppehålla oss i ett tillslutet rum, dess fattigare blir luften på syre och dess rikare på kväfve. Vore ett bebodt rum lufttätt tillslutet, skulle den tidpunkt inträffa, då dess invånare af brist på syre måste kväfvas. Tänka vi oss åter ett mellantillstånd, skall det alltför rikligt förekommande kväfvet snart alstra sjukdom och svaghet, som kommer smygande, men därför ej är mindre farlig. Lyckligtvis äro väggarne till våra rum icke lufttäta lika litet som fönstren och dörrarne, och genom vårt byggnadsmaterials fina porer utbyter luften innanför och utanför sina beståndsdelar. Men denna slags gasvexling är icke tillräcklig för att i tillstängda rum bibehålla en luft, som är tillräckligt god, särskildt för barn, som utandas relativt mera kväfve än fullvuxna, liksom deras finare organisation är mycket ömtålig för dålig luft. Genom denna uppstå våra barns farligaste fiender: skrofler, tvinsot, engelska sjukan med krokiga ben och platt bröst, nervsvaghet och andlig slöhet — alla dessa ha sin upprinnelse från dåligt ventilerade eller för små eller icke tillräckligt rena barnkamrar. Den, som har råd därtill, bör skilja barnens sofrum från lekrummet. Båda böra vara rymliga. Ett sofrum för två barn och en barnjungfru bör hafva ett rymdinnehåll af 70 kubikmeter d. v, s. vara 5 meter långt, 4 meter bredt och 3| meter högt (5 x 4 x 3 \ = 70). Om dagen bör fönstret alltid stå öppet. Om natten kan man under sommaren insätta en gasruta i stället för en glasruta, men om vintern är detta ej rådligt. Man finner ofta, att sofrummet hänger fullt af kläder, att där finnes stoppade möbler, mattor och sängomhängen. Alla dessa ting uppsamla damm och orena den luft, som skall inandas. I lekrummet bör det följaktligen likaledes luftas flitigt. Af konstgjord ventilation äro glasjalousier, som kunna ställas på olika sätt, den bästa. Golfvet bör vara fernissadt. För belysningen bör hälst brännas olja. Den orenar luften mindre än alla andra belysningsmedel. Men äfven rummets läge är af stor vikt för barnens hälsa. Solsken icke blott torkar och renar luften, utan tycks äfven verka direkt på barnets hjärta. Ljus verkar ödeläggande på utdunstningarna i bebodda rum och förhöjer munterheten. Barnens rum böra därför ligga åt solsidan, aldrig åt norr. Hälst bör det ligga i första eller andra våningen, emedan bottenvåningar ofta äro fuktiga och rummen högst upp mycket varma och alltid utsatta för stark temperaturvexling. I fråga om bostäder kan i fullaste mått tillämpas, hvad som gäller om taflor och böcker: »För barn är det bästa knappast godt nog.» Dr. P. R. Koch.