Idun: 1890

1890 I D U N 367 Sköna kvinnor i en s. k. viss ålder. jI r.em den moderna historien äro exemplen icke •»SU sällsynta, att kvinnor, som redan lagt den första ungdomen bakom sig, likväl ännu varit allsmäktiga genom sin skönhet. Sålunda var Diane de Poitiers redan 36 år, då den blott 18-åriga Henry II förälskade sig i henne, och ända till hans död och Katarina af Medicis’ tronbestigning intog hon obestridt första platsen vid det stora hofvet. AnDa af Österrike beskrefs som Europas skönaste furstinna och Buckingham och Richelieu rivaliserade om hennes kärlek. Ninon de 1’Enclos, denna lika mycket för sin skönhet som sin esprit ryktbara personlighet, var under tre generationer den gyllene ungdomens afgud, och ännu då hon var 72 år, tände hon abbé Berais’ kärlek. Visserligen medverkade dock här Ninons själsgåfvor för att möjliggöra hennes framgångar vid denna höga ålder. Ludvig XIV gifte sig med m:me de Maintenon, då hon var 43 år, och Katarina II af Ryssland var redan 33 år, då hon bedårade den unge general Orlofi'. Ända till sitt 67 år bibehöll hon sina behag, som endast utvecklades till större mognad, men till och med vid hennes död fanns det ännu unge män, som voro tröstlösa öfver hennes frånfälle. M:elle Mars, den ryktbara franska skådespelerskan, stod vid 45 års ålder på höjden af sin skönhet och sin konst; särskildt voro hennes armar och händer beryktade i hela Europa och oräkneliga konstnärer bådo om tillåtelse att få modellera henne. M:me Recamier förklarades vid 38 års ålder för den skönaste kvinnan i Europa och åtnjöt denna ära oförminskad i 15 år. Mot flugor och mygg. Hedersomnämndt svar å prisfrågan XXIII. J^tt under »mygg- och flugtiden» bli alldeles kvitt At) dessa plågoandar, låter sig väl svårligen göra, men man kan någorlunda förekomma de objudna gästernas inträngande i rum och bostäder genom att sätta hårduksluckor för fönstren, då dessa öppnas, och ställa till korsdrag, om dörrarne skola stå öppna. Skulle fridstörarne, trots dessa försiktighetsmått, ändå lyckas smuggla sig in, så kan man till deras utrotande använda något af följande medel: Mot flugor. 1) Till 12 gram kvassia-extrakt tagas 6 deciliter kokhett vatten, i hvilket lägges bra med socker eller sirup och röres väl om, hvarefter blandningen hälles på tefat, som placeras här och hvar i rummet. Då flugorna, ätit af den för dem smakliga anrättningen, dö de efter en stund. 2) Slå litet punsch i ett glas och sätt en strut öfver detsamma, upptill så vid, att den ej sjunker ned i glaset ända till punschen, utan står en half tum öfver den. Struten måste i botten vara så pass öppen, att en fluga bekvämt kan krypa genom öppningen och komma in i glaset, dit den frestande punschlukten lockar henne, och väl inkommen i fällan, hittar hon ej ut igen, utan dör rusig i »vindlös sjö». 3) På eftermiddagen hängas i taket upp- och nedvända täta björklöfsruskor. Så snart det lider mot kvällen, sätta sig de i rummet befintliga flugorna i ruskorna, och man kan då fånga dem i klump, om man försiktigt drar en påse öfver hvarje ruska och genast knyter igen påsen, som sedan doppas i kokhett vatten, liksom man gör med flughåf efter väl förrättad flugfångst. På söndermosad flugsvamp, Agaricus (Amanita) Muscarius, — denna svamp förekommer allmänt, särdeles i löfskog, har rödgul, ofta med regelbundet fördelade vårtor försedd hatt, är mycket giftig, — slås vatten eller mjölk jämte socker. Blandningen hälles på tefat och ställes på sådant ställe i rummet, att den ej kan nås af några barn. Mot mygg. För att slippa myggbett, bestryker man händer och ansikte med nejlikolja, och för att om nätterna slippa bli utsatt för dessa stingande vampyrer, hänger man en våt handduk öfver en stolsrygg och ställer stolen bredvid sängen, så vända myggen sina anfall mot handduken, så länge den är genomvåt. Ha myggen redan stungit och betten svullna, kan man tvätta betten med söt mjölk eller väta en tvål och sedan gnida på betten med den, så upphöra de att svida, och svullnaden försvinner. Berta. Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Jchan Nordlmg. XIV. Bitter sanning. (Forts.). let otroliga var verkligen sannt. Sonjas aningar hade träffat rätt. Det var till Paris, grefve Stjärnes resa ställdes, och han företog den för att råka — Käthe Bentson. Gud skall veta, att han hade lidit och kämpat under dessa gångna månader mot den onaturliga lidelse, som så plötsligt väckts och därför ock — det hade varit hans hopp — lika plötsligt borde förgå. Men han hade bedragit sig på sig själf, bedragit sig på arten af den sirénlikt lockande makten i den unga kvinnans väsende, som med osynliga band fjättrade hvarje hans känsla och tanke trots skilsmessan och afståndets längd. Dessa underbara ögon, detta obeskrifligt kvinliga behag, denna berusande skönhet — från den stund, då han för sista gången omsveptes af deras magnetism vid bangården i Wiesbaden, hade de aldrig lemnat honom en vaken stund af ro, en natt, okvald af underliga drömmar. För hvarje dag kände han sitt sjuka sinne allt starkare omsnärjas; i våldsam själskamp, i dödsångestens raseri arbetade han som det vilda djuret att slita sig fri ur nätet — blott för att fastare fängslas däri. Hade han då med så mycket möda ryckt denna farliga kvinna ur sin broders armar blott för att själf läggas till föga för hennes fot! Åter och åter förebrådde han sig själf sin svaghet, befallde sig att glömma, glömma. Men hvem skref någonsin lagar för tankens flykt, för en våldsam svallande känslas böljeslag? Och så var det dottern, hans egen, outsägligt älskade Sonja. Han kände endast allt för bittert, hvilken orätt han var på väg att göra henne genom denna ovärdiga kärlek. I ensamma stunder åkallade han, förtviflad, högt hennes namn, ropade det otaliga gånger för att söka tvinga in hennes rena, jungfruliga bild framför den andras, som likt ett spöke beständigt förföljde honom. Men det var fruktlöst, fruktlöst som de tårar, den starke mannen grät öfver sin egen svaghet. Genom denna månader långa, ojämna kamp, började all hans själs spänstighet att svikta därhän, att han till sist tidtals fruktade för sitt förstånd. Till den öfriga bördan kom den ej minsta att så mycket som möjligt fördölja sitt tillstånd för dottern, hvilket blott illa lyckades honom. Ibland syntes det honom som den enda utvägen till räddning att helt, oförbehållsamt anförtro sig åt Käthe. Kanske skulle därigenom hans sinne lättas, luttras; kanske gåfves i hennes rena, dotterliga deltagande den förlossande läkedomen för den pestsmitta, som gripit honom. Men det blef honom aldrig möjligt att få det första förlösande ordet öfver sina läppar. fullt tvifvel, hur Käthes svar skulle utfalla. Så däremellan uppdök som ett stilla ringneradt hopp den tanken, att hennes svar skulle beröfva honom all illusion, för evigt skulle uttala ett förlamande nej till hans åtrå, ett hopp, hvars uppfyllelse, det kände han, skulle vara räddning för honom själf endast därför, att det för honom vore döden. Men Käthes svar kom och var bränsle på elden. Hon älskade honom, skref hon, hade älskat honom från det första ögonblick deras ögon mötts vid skogsbäcken vid Kaiserschloss. Hela hennes själ var hans, hennes lif, hennes lycka eller undergång. Från den dagen brefvexlade de regelbundet, och Käthe Bentson förstod så väl att spela den allt offrande hängifvenheten i sina bref, att hvarje ny rad bief en ny djup klunk ur giftbägaren för den förvirrade mannen. Till sist, när hon insåg, att han var andligen bunden till både händer och fötter och åtminstone ej själf kunde slita sig fri, började hon anslå en mera fordrande ton: hur länge ämnade han låta henne förtvifla; hennes hjärtas längtan skulle snart komma det att brista. Samtidigt styrkte hon honom på det bestämdaste i att ej yppa något för dottern, hycklande en öm omsorg och kärlek för henne, som var »kött af hans kött» ; hon kunde så väl fatta, hur »det själfviska, kära lilla barnahjärtat skulle résonnera; så gjorde de alltid». Därför vore det bäst och lyckligast för Sonja själf att intet veta, förr än allt vore fullbordadt. Hon skulle då lättast resignera, och hennes (Käthes) varma kärlek skulle snart, måste snart öfvervinna dotterns motstånd. Ocb nu — nu hade han rest! Hvad gällde hans resa? Var kanske redan i denna stund allt afgjordt, och skulle fadern återvända med Käthe Bentson vid sin sida som sin lagligen gifta gemål. Därom upplyste ej med bestämdhet Käthes bref, som Sonja i skälfvande vrede slet sönder mellan sina fingrar. Det talade ej om någon afresa så snart, men hvarje rad tydde på, att katastrofen var nära. * * * Sonjas första förvirrade beslut var att genast — trots den nattliga timmen — uppsöka Kurt Stråle för att förmå honom att med morgonens snälltåg resa efter fadern till Paris. Ty att det var det målet hans resa gällde, därom tviflade hon ej längre. Själf kunde hon ju ej ensam gifva sig iväg. Men sedan hon något lugnat sig, insåg hon, att fästmannen omöjligen hals öfver hufvud kunde bege sig af. Han måste alltid först utverka permision och träffa de allra nödvändigaste anstalter. Tidig följande morgon var hon uppe, och när Kurt Stråle, helt lätt till sinnes och med sin första blossande cigarett mellan läpparne, vid 8-tiden trädde ut ur sin port vid Sturegatan, mötte han till sin bestörtning Sonja omedelbart utanför med förstördt ansikte och rödgråtna ögon. Hon var så upprörd, att hon knappast kunde meddela sig. Han förde henne ned till en af bänkarne invid den för året stängda vattenpaviljongen, i Humlegården och lyckades så småningom genom många och ömma frågor ur allt hennes orediga, feberjäktade tal få situationen klar. Förbryllad snodde han sin mustasch. Kunde dock detta vara möjligt! Den allvarsamme, finbildade, aristokratiska farbror Karl, till hvilken han från sina spädaste år med sådan vördnad sett upp — kunde han därhän glömma sin värdighet, 'dem, som egde anspråk på hans hjärta, * ' * Så en morgon, efter en ändlös natt af vaka och ångest, då hela hans inre, hela hans andliga personlighet tycktes färdig att störta tillsammans under detta öfvermäktiga tryck, tog han — halft medvetslös, halft otillräknelig — sitt parti och skref till Käthe. Han måste ha visshet, om den känsla som förtärde honom, delades af henne. När brefvet väl var afsändt, greps han genast af den häftigaste ånger. Han lät sadla sin häst, han ilade i sporrsträck ned till stationen vid Stjärneholm för att återkalla det. Det var för sent. De dagar, som nu följde, innan Käthes svar anlände från Paris, vore de tungaste i hans lif. Den ena stunden vanmäktig förtviflan att ej kunna göra det gjorda ogjordt, den andra ångestallt! »Jag skaffar mig permission i dag och reser med nattsnälltåget i kväll,» sade han plötsligt med beslutsam ton. »Jag skall förhindra detta vanvettiga steg — om ej allt är för sent,» tilläde han mera lågmält och tvekande. Sonja log tacksamt genom tårarne. Han hade förekommit hennes önskan. En skymt af hopp dagades i mörkret inom henne. De gingo först hem till det Stjärneska palatset och läto kusken spänna för ett lätt ekipage. Så foro de ut tillsammans för att göra förberedelserna till Kurts resa. Ty Sonja kunde icke uthärda den tanken att stanna ensam hemma, ett rof för sin oro och dystra tankar. På kvällen afreste han, som ämnadt var. (Forts.)