Idun: 1890

I DU N sedan bladen blifvit tvättade, öfvergjutas de med olja och ättika och saltas något; detta, som länge brukats i de södra länderna, har nyligen blitvit infördt äfven i våra kök.» Linné beskrifver den ytterligare som i hög grad blodrenande. Här må tilläggas, att vid insamlingen låter man medfölja öfversta delen af roten, som sammanhåller bladrosetten, och att peppar äfven är nödvändig vid tillagningen. För dem, som tycka om eller åtminstone föredraga hvitlök, gör denna en ypperlig effekt. Bäst är då att begagna en s. k. »Chapon gascogne*, d. v. s. en brödkant, som man ingnider med hviflök och lägger bland salladen då den tilllagas, men sedan borttages, då den skall förtäras. Växten kan för öfrigt användas under hela sommaren, om man bleker den genom att stjälpa tomkärl öfver den, eller låter en sandbädd skyla bladen. Hos oss är maskrosen på styf lerjord ett besvärligt och svårutrotligt ogräs, som skulle komma att betydligt minskas, om man toge sig för att använda den. (Forts.) Återskänkt. Skiss af Mathilda Koos. (Forts, från föreg. n:r.) 8 röken G-illberg gjorde en omärklig axelryckning, stack bägge händerna i koftfickorna och gick fram till Signes bädd, där hon en stund stod tyst försjunken i tankar. Hon var en något storväxt ung dam med ett behagligt utseende, som dock stördes af det tillgjordt karlaktiga i hennes sätt och klädsel. Hennes hår var kortklippt under den lilla svarta filthatten, hon nyttjade pince-nez, och en af hennes favoritrörelser var att sticka bägge händerna i fickorna på sin gråa, tätt åtsittande vinterkofta. Asynen af den lilla döda flickan tycktes djupt gripa henne; tårarne kommo fram, så att hon måste taga af pince-nez’n och torka sina ögon. »Det är så man kan bli galen», utbrast hon därefter, mera för sig själf, »jorden myllrar af gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som hvarken äro sig eller andra till glädje, af sjuka, vanskapliga ungar, som man egentligen gjorde en tjänst med att befria från deras uslalif... men gud bevars, de få lefva och frodas, . . under det att en sådan här liten varelse. . . vacker, begåfvad . . . hon skall bort . .. hon skall ner i jorden . .. ja .. om jag hade någon trosgnista kvar, skulle det här vara ett lämpligt tillfälle att få den att slockna. . .» Fru Lundell svarade ej ; frökens betraktelser tycktes ej tilltala henne. »Vet ni», fortfor fröken Gillberg, i det hon satte på sig pince-nez'n och vände sig mot fru Lundell, »jag förstår ej, hur man kan bära en sådan här sorgi Om jag hade en liten unge, så förtjusande som Signe, och döden röfvade henne ifrån mig . . . så . . .» Hon afslutade ej meningen, men hon stampade med foten och knöt sin ena hand, liksom mot en osynlig fiende. »Nej, jag skulle icke heller kunna bära det», svarade frun stilla, »om jag icke hade hoppet att återse henne. Men det håller mig uppe. Jag har under mitt lif lidit så gränslöst, jag har haft så många outhärdliga stunder, men då har jag alltid tröstat mig med, att det värsta måste gå öfver, att om så och så lång tid måste det se ljusare ut för mig. Så gör jag också nu. Jag tänker: om så och så många år måste min sorg och saknad och längtan vara slut, och Signe och jag återförenade.» Fröken Gillberg vände sig bort och smålog oförmärkt. »Mycket vackert, fru Lundell», sade hon något nedlåtande, »vackert och poetiskt som en saga eller en dikt ... Men . . . men ...» Hon tvekade ett ögonblick; hon var icke ense med sig själf, om hon borde störa den stackars modern i en tro, som, hur enfaldig den än var, likväl tycktes göra henne lycklig. Men så kom hon att tänka på, att fru Lundell lefde på en lögn, en nedärfd lifslögn, och att enda vilkoret för ett sundt och kraftigt lif är att bortrycka dylikt gammalt ogräs, äfven om operationen för tillfället skulle göra ondt. »Men, min goda fru», fortfor hon således mera bestämdt, »ni får ursäkta mig, jag vill visst inte förbjuda er att tro på hvad som helst, om det kan göra er lycklig . . , men . . . ja . . . har ni ingen bättre och sannare tröstegrund i er sorg . . . ja, då beklagar jag er djupt ...» »Ingen bättre"?» »Ja, just ingen bättre. Jag, för min del åtminstone, kan inte tänka mig någonting sorgligare än att sätta mitt hopp, det vill säga det, som skall uppehålla mig i lifvet, till ett luftslott, som förr eller senare måste dunsta bort i —— ingenting. Det är mycket rörande och poetiskt att tänka, att ni en gång skall återse lilla Signe som en ängel, sittande på ett silfvermoln . . . men det är så orimligt, att jag, rent ut sagdt, inte kan förstå, hur ni, med ert goda hufvud, kan tro därpå ...» »Och hvarför inte?» afbröt frun häftigt. »Om jag just skall återse Signe som en ängel på ett silfvermoln, det vet jag inte, det har jag inte tänkt på, men jag vet, att jag på ett eller annat sätt, i en eller annan form, skall återfå det barn, Gud tagit ifrån mig. Ingenting i Världen kan rubba denna tro. Och tusen och tusen ha haft samma tro som jag, tusen och tusen ha tröstat sig därmed i stunder sådana som denna.» »Det är intet bevis. Tusen och tusen ha också trott på . . . Walhall och fröjdat sig åt att en gång få träffas där och dricka mjöd och äta fläsk hela dagarne igenom. Mänskligheten, såväl som indivMen, har haft sin barndom, då den trodde på fabler. Men den tiden är förbi, nu ha vi fått en annan Gud att tillbedja och andra profeter att se upp till... » Fru Lundell skakade misstroget på hufvudet. »En annan Gud? Nej, fröken Gillberg .. .» »Jo, just precis, min goda fru. Och den Guden heter vetenskapen och hennes profeter heta . . . Edison, Pasteur och deras likar. Det är vetenskapen, som skall föra mänskligheten framåt till ljus och lycka ...» »Och ni tror, att den också kan befria oss från lidandet?» utbrast frun häftigt. »Ni tror, att all världens upptäckter kunna skänka mig en gnista af tröst öfver Signes död?» (Forts.) Iduns månadsrevy. ^\en 1 juli undertecknades i Berlin den tysk- • engelska traktaten om Helgoland och de [XsJ afrikanska kolonialområdena. De engelska '-t3-' oppositionstidningarna påstodo sedan, att England därjämte genom någon hemlig öfverenskommelse »förpliktat sig alt vid Tysklands sida deltaga i nästa europeiska krig.» Att öfverenskommelser »för vissa fall» blifvit ingångna lär, äfven i de mera invigdes kretsar, anses som ganska troligt. Att Ryssland och Tyskland befinna sig i ett kyligt, ja till och med något spändt förhållande till hvarandra, har sedan några år tillbaka icke just varit någon hemlighet. Kejsar Alexander IILs, 1890 efter hans farfaders föredöme, fullföljda russifieringspolitik har hittills till Tysklands förargelse hårdast drabbat de Baltiska provinserna, där det tyska språkets hittills privilegierade ställning nedbrutits. Liksom till gensvar på Sveriges närmande till Tyskland •— till en utländsk tidningskorrespondent har ju konung Oskar förklarat, att han aldrig skulle bära sina vapen mot Tyskland — sträcker sig nu denna russifiering äfven till Finland. Den 5 juli företog kejsar Wilhelm i starkt regnväder sin afresa från det festjublande Kristiania och befann sig den 6 i stark sjögång utanför Kristiansands hamn; den 7 juli publicerades i Helsingfors det kejserliga reskript, enligt hvilket det finska postväsendet för framtiden kommer att sammanslås med det ryska; samma öde kommer äfven att drabba det finska järnvägsnätet. Att Ryssland försäkrar sig om ett ledigare bruk af det finska post- och kommunikationsväsendet är nog en naturlig sak, helst om ett krig österut skulle i en mer eller mindre aflägsen framtid förestå. Men därmed är också ett nytt viktigt steg till Finlands assimilering med det ryska väldet taget, och denna fråga berör sannerligen vida mer Sveriges intresse, än hvad fallet på sin tid var med Schleswig-Holsteins bibehållande åt Danmark. * Skall någon gång i framtiden ett europeiskt krig utbryta, då torde närmaste anledningen därtill komma från Orienten ; det blir väl Ryssland, som ger första signal till utbrottet, och Österrike, som därefter blir närmast intresseradt. Företeelser, egnade att väcka uppmärksamhet, hafva på senaste tiden ej saknats i Orienten. Hit kunna räknas de senast passerade oroligheterna i Armenien; man är så van att i dylika fall tänka sig ryska bearbetningar, helst då händelserna försiggå så nära den ryska gränsen. Från ett annat håll förljudes, att den afdankade kung Milan lär förehafva anslag att genom en statskupp åter uppsvinga sig på tronen i Serbien. Han representerar där den österrikiska »intressesferen», uuder det drottning Natalie och den serbiske metropoliten äro redskap åt det för tillfället öfvermäktiga ryska inflytandet. Bulgarien gäller emellertid som det egentliga oväderscentrum i Orienten, och öfverraskande vore ingalunda, om det en gång gåfve första upphofvet till en brytning mellan stormakterna. Ännu sitter furst Ferdinand kvar, i hemlighet omhuldad af Österrike och åtminstone tolererad af Tyskland, men utdömd af Ryssland och för denna makt, synes det, ännu mer förhatlig efter Panitzas afrättning. Den bulgariske ministerpresidenten Stambulow, nationalpolitisk ledare, har i en väl morskt hållen not hos Porten påyrkat prins Ferdinands erkännande som legitim furste, men fått ett ganska snäft afslag. Furst Ferdinand, hvilken samtidigt med Panitzas afrättning drog sig undan på Österrikes område, finner uppenbarligen ställningen högst kritisk, ja sannolikt förtviflad. I Karlsbad hölls (11 juli) ett »familjeråd», vid hvilket hertigen af Coburg och prinsessan Clementine voro tillstädes. Hertigen säges hafva, i enlighet med tyske kejsarens önskan, förordat Ferdinands abdikation, hvilken nu betecknas som omedelbart förestående, ehuru visserligen officielt dementerad. Sverige har under tiden that sina »stora minnen». Denna gång var det hundraårsminnet af slaget vid Svensksund, hvilket högtidlighölls (9 juli) med aftäckandet af ett slags bautasten på Skeppsholmen. Det är i själfva verket vemodiga minnen, som fästa sig vid detta slag; ty Sveriges sjögående flotta, som efter förlusterna i Gustaf IILs finska krig ej lyckades komma i stridsdugligt skick mera, har i själfva verket med slaget vid Svensksund afslutat sin krigshistoria, och det Finland, som genom detta slag räddades åt Sverige för en tid af 20 år, hopknytes nu allt oupplösligare med det ryska väldet. Samtidigt firade Ryssland ett segerminne af färskare datum, nämligen Taschkinds eröfring för 25 år sedan. Genom denna bedrift grundades det nya ryska herradömet i Centralasien, och en hufvudstation vanns på vägen till Indien. Öfver de politiska stridsfrågorna och de krigiska minnesfesterna har den i London hållna fredskongressen, hvilken öppnades den 14 juli och efter kort samvaro afslöts, sväfvat som en fredsdufva med sitt oliveblad. Närmaste syftet var att veika för upprättandet af mellanfolkliga skiljedomstolar, och i sådan riktning aflät kongressen en skrifvelse till stormakternas statschefer; om den kommer att göra någon verkan, det får framtiden utvisa. Märkliga voro de ord, med hvilka den gamle Gladstone afböjde det honom erbjudna ordförandeskapet. »Icke utan ledsnad», yttrade han, »afstår