Idun: 1890

1890 IDUN 391 jag från det mig erbjudna tillfället att afgifva protest mot militarismens kräftskada, hvilken förtär Europas inälfvor och äfven i England är verksam, ehuru vi äro i besittning af många fördelar, egnade att underlätta motståndet däremot.» Otto Sjögren. Smånotiser från kvinnovärlden. Det danska kvinnosamfundets sammanträde, skrifves till Idun, öppnades i måndags af fröken Anne Brunn, hvilken meddelade att ett skandinaviskt kvinnomöte skulle anordnas först nästa år, men att man velat begagna sig af tillfället, då det sjätte skandinaviska skolmötet vore samladt, för att höra intresserades åsikt i kvinnosaken. Främst gällde det här kvinnans ställning i äktenskapet, ty denna ställning vore i hvarje land betecknande för det resp. landets civilisation och frågan om kvinnans politiska rösträtt. Sedan fröken Elisabet Grundteig valts till ordförande, inleddes diskussionen af fröken Alli Trygg från Helsingfors, hvilken föreslog att möjliga motståndare i frågan skulle framlägga skälen för sitt motstånd. Fru Anna Bugge Vicksell förklarade, att hon långt ifrån vore motståndare i frågan; men hon ville framdraga de vanliga grunderna för det motstånd, som röntes. Dessa grunder sönderfalla i två grupper, nämligen sådana, som taga hänsyn till kvinnan, och sådana, som taga hänsyn till samhället. Många märkliga invändningar hade gjorts. Största vikten hade väl den invändningen, att kvinnan i intellektuelt hänseende ej stode tillräckligt högt för att utöfva den politiska rösträtten. Förhållandena hade emellertid enligt talarinnans åsikt ändrat sig, i det att kvinnans uppfostran nu för tiden vore lika god som mannens. Ofta hörde man den invändningen, att kvinnan ej hade tid att utöfva den politiska rösträtten. Men kunde männen få tid därtill, så kunde kvinnorna det också. Lika ohållbar vore den invändningen, att kvinnan förlorade sin kvinlighet, så snart hon inträdde i det politiska lifvet. Sedan ett par opponenter mot kvinnans politiska rösträtt yttrat sig, uppträdde fröken Solberg från Helsingfors med ett af lifligt bifall helsadt anförande. Fröken S. ansåg, att kvinnan i det politiska lifvet skulle verka uppfostrande, i synnerhet i human riktning. Hemmet och äktenskapet behöfde ej lida därunder. Fröken Enroth, likaledes från Helsingfors, ansåg också, att allmän människorätt kräfde kvinnans deltagande i samhällsstyrelsen. Härmed slutade diskussionen om denna fråga. Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Nordling, XVI. Rose. (Forts.). * huru den lysande festen fortgått långt fram på natten, så att grefvinnan Stjärne först vid 3-tiden kunnat draga sig tillbaka till sin enskilda våning, var klockan blott nyss slagen sju, då porten åt Trädgårdsgatan sakta öppnades, och Käthe steg ut i den tidiga vintermorgonens mörker. Hela huset bakom henne sof: kammarjungfrur, betjänter, portvakt. Tyst, ljudlöst hade hon smugit sig ned utför trapporna och hade lyckats komma ut, utan att väcka någon. Ofrivilligt kastade hon en blick uppåt Sonjas fönster. Det var mörkt som alla de öfriga i det stora huset. Med en rörelse af rysning för den kalla luften svepte hon den långa kappan noga om sig, fällde det tjocka, ogenomträngliga floret för sitt ansikte och vände med snabba steg kosan ned efter Jakobsgatan. I hörnet af Drottninggatan väntade en täckvagn. Försiktigt kastade hon en blick in genom den stängda rutan — en lätt knackning, och suflettdörren öppnades inifrån. »Är det ni, fru Lager?» »Ja min fru, det är jag.» * * * Grefvinnan Käthe steg upp, och tyst och högtidligt gled det stora fordonet i väg öfver den mjuka snön. Man stannade vid Centralstationen. Morgonens första, gråbleka ljus började att späda ut mörkret, då de tvänne kvinnorna stego upp för den breda granittrappan och genom väntsalen trädde ut på perrongen. Stationsbetjäningen och ett dussintal hotellportierer voro de enda personer, som vid den tidiga timmen befolkade platformen. Man väntade nattsnälltåget söderifrån. Efter några ögonblick rusade det bullrande in under banhallens glastak. Dörrarne slogos upp. Några omornade resande blefvo synliga och bestormades med häftigt anlopp af de skrikande hotellbetjänterna. Ifrigt spejande gick Kathe från yagn till vagn, tätt följd af sin följeslagerska. Ändtligen stannade hon med ett gladt utrop framför den sista, ur hvilken en äldre kvinna i en främmande och ovanlig dräkt och med ett sex, sju års barn på armen just nu redde sig att stiga ned. »Där har jag er då ändtligen», utropade hon på engelska; »jag började just bli rädd, att ni ej skulle vara med. Hur mår min lilla Rose, är hon mycket medtagen af resan, min älskling?» »Ja, det har varit en besvärlig färd för barnet», svarade den främmande på samma språk i kärf ton. »Vid de åren bör man få ligga i fred i sin bädd om nätterna.» Kathe tog den lilla flickan, som var så sömntyngd, att hon knappt kunde få upp ögonlocken, och som blott med ett svagt kvidande besvarade allt tilltal, ur sköterskans armar, vek tillbaka det hvita floret från ett rosigt litet ansikte och öfverhöljde det med kyssar. »Stackars min älskling; nu skall du riktigt få hvila. Vi köra genast hem till den snälla fru Lager, som redt i ordning en treflig vrå åt er. Känner du igen din stygga mamma, liten, som du ej sett på ett helt år. Hädanefter skola vi vara mvckettillsammans — mycket ofta tillsammans ...» jfi * En half timme senare återfinna vi det lilla sällskapet i fru Lagers hem vid Tjärhofsgatan på söder. Ett litet arf hade nyligen förbättrat den fattiga enkans ställning, och Henrik, hennes poetiske unge herr son, hade i samma vefva en dag, helt jublande och stolt, meddelat modren, att hans principal ökat hans lön och belönat fliten med att befordra honom till förste man för den utländska affärskorrespondensen. De hade flyttat ned från den trånga vindslägenheten till nedre botten i samma hus och hade där en liten våning, i hvilken fru Lager mottog några anspråkslösa inackorderingar. Kathe hade valt denna aflägsna lägenhet för sin lilla flicka och miss Bly, hennes engelska sköterska, dels emedan den fjärran trakten tillät henne att oftare besöka sitt barn, utan att behöfva frukta att bli observerad,' dels därför, att Henrik Lager till en början skulle tjänstgöra som lärare i svenska språket och tolk, då han var hemma från kontoret. Det var visserligen ett djärft vågstycke, hon företog sig, då hon på detta sätt frivilligt närmade vittnena från gångna dagars hemligheter, det insåg hon tillfylles. Men den häftiga längtan efter hennes barn hade till sist besegrat alla betänkligheter; och hon hoppades att genom sin slughet kunna komma hvarje möjlig misstänksamhet på skam. Om ej rent af till sist ett gynsamt tillfälle skulle yppa sig att få taga Rose än närmare till sig —• grefve Stjärne var ju en gammal man — hennes vilja var hans — blott icke Sonja — — här svindlade hennes tanke ! Ja, blott icke Sonja ... Som så ofta, ofta förr reste sig detta namn likt en mur mot hennes planers framgång. Den fina handen knöts och pannan färgades af vredens rodnad. Men nej, hon måste skynda sig åter, om hon skulle vara hemma innan hennes tidiga utflykt blifvit upptäckt. Rose sof redan i sin bädd, miss Bly ordnade provisoriskt de många kappsäckarne och kartongerna kring det lilla rummets väggar, och på afstånd från dörren betraktade fru Lager med nyfiken undran sina nya, hemlighetsfulla hyresgäster. Hon hade fått betaldt, lysande betaldt i förskott för ett halft år. Men på hennes frågor i öfrigt lemnades blott sväfvande svar. Hvem den eleganta unga modren var, som på detta sätt måste dölja sitt barn, kände hon ej. Och nu, sedan Kathe nyss lemnat henne, kunde hon ej ens meddela sig med sina främmande gäster, förr än Henrik till middagen åter kom hem. Betänksamt skakade hon sitt hufvud, då hon lemnade rummet. Hade hon dock gjort rätt, när hon till sist låtit förmå sig af de förmånliga vilkoren att spela den stumma okunnighetens roll i hemlighetsmakeriet? I dessa dagar — då det gjorda dock redan var gjordt — stod ännu mången strid därom i hennes hederliga hjärta. Kathe Stjärne stannade åter utanför porten vid Trädgårdsgatan, när klockan i Jakob slog nio. Portvakten gläntade nu sömnigt på sin lucka, när hon gick förbi. Men han kände ej igen henne i den långa, mörka dräkten. »Någon af pigorna», tänkte han och vände åter till sin frukost. Fem minuter därefter ringde grefvinnan på sin kammarjungfru. När denna kom in, satt Kathe i ljus peignoir framför sin spegel, ordnande sitt hår. »Lägg upp min frisyr», befallde hon. XVII. Make eller fader? När, Kathe, strålande frisk och med klara ögon som efter en lång djup sömn, mötte sin man vid lunchen, förskräcktes hon af hans dystra, förstörda utseende. Af den egendomliga spänstighet, som i natt på balen så lifligt frapperat hans gäster, syntes nu ej ett spår. Tvärtom framträdde ålderns rynkor skarpt kring ögon och tinningar, och det låg en skugga af mörk tungsinthet öfver hela ansiktet. En misstanke, att han redan hade en aning om den hemlighet, från hvilken hon nyss skiljts, korsade som en blixt genom hennes hufvud. Hennes hjärta stannade därvid. Men ögonblicket därefter sade hon sig, att det var omöjligt. Ömt leende gick hon emot honom och betäekte hans panna med smekningar och kyssar, inställsamt som ett barn. Grefven besvarade dem hjärtligt. »Hur är det med min egen herre och man», frågade hon deltagande. »Du ser missmodig och trött ut. Säg din Kathe, om något trycker dig. Jag vill dela allt med dig — det är min kärleks rätt. Är du sjuk? Har någon ledsamhet träffat dig?» Grefvens ansikte klarnar något under smekningen „från hennes ljumma andedräkt. »Åh, det är ingenting särskildt, min älskling», svarade han. »Jag gör mig blott ibland bekymmer för Sonja. Den stackars flickan är sig ej lik. Ibland känner jag mig, som om jag mot henne dagligen beginge någon grym orättvisa, och dock älskar jag henne så högt som någonsin, ja, så högt som dig, Kathe.» »Sonja är visst icke riktigt frisk; jag tycker ock, hon sett klen ut. Jag undrar, om hon ännu är uppstigen; jag har ej sett till henne.» »Fröken bad mig just säga, att hon ej kommer ned till frukosten», inföll Jakob, som ordnade vid bordet.» »Jag går upp till henne», sade grefven oroligt; »det är väl aldrig något allvarsamt.» Innan han hinner lemna rummet, träder Kurt Stråle in från Vestibülen. (Forts.) Kvinnans rykte kan liknas vid en spegel af kristall, klar och skinande, men fördunklad af hvarje fläkt, som når densamma. Den dygdiga kvinnan borde behandlas som en relik — tillbedjas, men ej vidröras; hon borde värdas och värderas likasom en dyrbar blomstergård, hvars fägring och doft egaren tillåter andra att njuta endast på afstånd och igenom järngaller. M. de Cervantes Saavedra.