Idun: 1890

402 I D U N 1890 Läs med eftertanke! Om man tager en bok i handen för att läsa, sä skall tanken också vara med; gör man det ej för att spara sin tid, så bör man göra det af höflighet mot för- fattaren. Läs arbetet i följd! Läs ej än här, än där. Börja ej med de sista bladen, utom vid dåliga romaner. Läs med lugn och utan brådska! För en vårdslös och därför ofruktbar läsning räcker ej lifvet till. Vi skola alltid läsa för att öka vår bild- ning. Det är därmed *ej sagdt, att alla skola läsa detsamma. Det få lefDadsförhållandena bestämma. De andliga krafter, som under lif- vets alldagliga sysselsättningar ej komma med, skola öfvas genom läsning; då först blir det hela människor. Den närvarande tiden är ett hrokigt virr- varr; nya företeelser, nya idéer tränga sig på hvarandra, och man glömmer så lätt det gamla. Helt visst borde vi mer än hittills skåda till- baka och taga vara på det, som skimrar emot oss öfver gångna århundradens grafvar, och sätta värde på hvad som gifvits oss af folkens stora skalder och skriftställare, genom hvilka vi lära känna nationerna och tidsåldrarne. För det stora flertalet af människor är emel- lertid den närvarande tiden mer än tillräcklig; det är ett fält så rikt, att endast ett fåtal öfverskådar det, och konsten att välja är stor. Kvinnan har oftast en annan smak än man- nen, och man skulle lätt kunna upprätta ett bibliotek af böcker, som nästan uteslutande läsas af kvinnor. Som här ofvan sades, skulle det vara af intresse att känna, hvilka böcker kvinnorna sätta mesta värdet på. Man skulle då få en förteckning på det bästa och för deras sfär mest lämpliga, och helt säkert skulle en dylik förteckning vara af gagn för sådana kvinnor, som gärna läsa, men många gånger äro vill- rådiga om hvad de böra välja till lektyr. På grund af ofvanstående föreslå vi, att de af Iduns läsarinnor, som äro intresserade här- för, sätta upp en förteckning på de bästa böc- ker de läst och för öfrigt på de arbeten, som de anse en kvinna böra läsa, såväl inom den nyare literaturen som inom den äldre. Förteckningarna sändas till Red. af Idun inom denna månads utgång, hvarefter vi skola antingen meddela en allmän föralagslista eller meddela de bästa af de insända förslagen. Smånotiser från kvinnovärlden. I sitt åttiofjärde är inträdde den 8 dennes den celebra författarinnan fru Emelie Flygare-Car- lén. Hon kan fortfarande glädja sig åt en° god helsa, endast synförmågan är försvagad, så att hon icke kan igenkänna personer äfven på nära håll. Emellertid ärnar fru Carlén inom kort un- derkasta sig en ögonoperation, som läkarne anse skola utfalla så lyckligt, att hon kan återfå synen på det ena ögat. Som vanligt uppvaktades fru Carlén på sin fö- delsedag af en talrik vänkrets, af pressens repre- sentanter och andra beundrare af hennes författa- reskap. Hon var älskvärdheten själf och konver- serade lifligt med de besökande. Ett litet drag af Emma Fürstenhoff har en af våra läsarinnor insändt med anledning af hennes biografi i förra veckans nummer. Vid världsexpositionen i London 1851 var den svenska afdelningen första tiden så underhaltig, att den på intet sätt kunde mäta sig med de an- dra nationernas och var därför föga besökt. Detta fick Fru Emma Fürstenhoff höra, och rädd att hen- nes älskade fädernesland skulle behöfva stå med skammen, prydde hon så förtjusande den svenska afdelningen med sina makalösa blommor, att allas blickar drogos dit, och denna förut så ignorerade afdelning blef sedan en af de mest omtyckta och besökta. Tid det sjätte, nordiska skolmötet, som under förra veckan hölls i Kjöbenhavn, uppträdde bland andra fröken Anna Sandström (signaturen »Uffe») från Stockholm och höll ett föredrag om historieundervisningens betydelse i moraliskt och intellektuelt hänseende. Föredraget, som var syn- nerligen anslående och formfulländadt, helsades med lifiiga applåder. Bland öfriga kvinliga talare, som vid detta tillfälle uppträdde, må nämnas fröken Adèle Vetterlind från Jönköping och fröken Alli Trygg från Helsingfors. Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Nordling. XVII. Make eller fader? (Forts.). f edan han flyktigt helsat — i sin handtryck- ning med grefvinnan hann han dock lägga in en särskild innerlighetens värme -- gör han sig underrättad om Sonja. »Vi talade just om henne», svarade grefven; »hon måtte ej vara rätt kry efter balstrapatserna, jag är riktigt orolig för henne.» »Hon var redan i går kväll märkvärdigt irrite- rad,» svarade Kurt; »och just därför var jag an- gelägen i dag höra om henne.» »Du kan ju gå upp, Kurt; det skulle kanske bäst krya upp henne,» sade grefven med ett svagt leende. Förstulet bytte Käthe och den unge mannen en hastig blick. "Kurts panna blef röd, och han sva- rade i nervös ton. »Sonja liar verkligen förändrat sitt sätt mot mig på denna sista tid så fullständigt, att jag kunde ha skäl att tvifla, att min åsyn längre gläder henne. Särskildt i natt på balen...» »Min bästa Kurt,» bröt grefven af; »fäst dig icke därvid. Hon menar intet därmed. Det är blott en tillfällig sjuklighet i lynnet, som snart går öf- ver. Att hon älskar dig högt, öfver allt i världen, det vet jag, hennes far. — Kanske allt för högt,» tilläde han halft hviskande, som för sig själf. Men Kurt hörde orden och ryckte till, medan ännu en mörk blodsky jagade öfver hans ansikte. Tyst gick han ut ur rummet, och de hörde hans steg i trappan. Han fann dörren till Sonjas rum inifrån stängd. Han knackade försiktigt. Intet svar. Ännu en knackning, ljudligare. Han lyss. Därinne är allt så tyst, andlöst tyst. Någon måste dock finnas där, då dörren inifrån är stängd i lås. Och till sist tycker han sig för- nimma som en svag frasning af en klädning. »Sonja,» ropar han nu högt; »Sonja, är du inne, så öppna, öppna genast.» Han blir vred öfver denna halsstarrighet. Tyst, det knäpper i låset. Dörren går upp på glänt, och kammarjungfrun tittar ut. »Hvad är detta för ett oskickligt sätt,» bryter Kurt ut i uppbragt ton. »Hör ni ej, hur jag bul- tar, människa, och ni understår er att låta mig vänta ! » »Löjtnanten får förlåta, men fröken har bestämdt förbjudit mig att släppa in någon annan än gref- ven, allra minst er.» »Är hon sjuk — yrar hon — eller hvad skall detta vansinne betyda?» »Fröken är nyss stigen upp och ännu trött ef- ter balen. Jag har bestämda order.» »Gå in och säg henne, att det är jag. Hon måste låta mig komma in. Gå genast ur vägen, säger jag.» I detsamma springer dörren helt upp, och Sonja står på tröskeln, skjutande kammarjungfrun åt sidan. Hon är mycket blek, och ett mörkt, trotsigt ut- tryck lyser ur hennes ögon. »Det behöfves ej. Maria lyder blott min befall- ning. Hvartill detta skamliga uppträde utanför min dörr? Är ni så litet gentleman, att ni ej ens respekterar mina enskilda rum. Annars — lemna oss genast, genast!» Hon var hänförande skön, där hon stod inför honom, stolt, hög, befallande; och de halft falnade känslorna inom honom slogo i ett enda ögonblick upp i blossande låga. »Sonja,» ropade han, och hans röst skälfde. Han sträcker ut sina händer. Han vill störta fram att omfamna henne. Men hennes blick hål- ler honom tillbaka. Kall, hög som en drottning vänder hon sig ifrån honom. Och på en vink slår kammarjungfrun åter dörren i lås. Stönande lutar han hufvudet i sina händer. Hvad har han icke sett i detta enda ögonblick klart, intensivt som i blixtens ljus. Det tycktes honom, som om han aldrig förr än nu kännt den kvinna, som han dock en gång trott sig älska — en ljum, svag underårig kärlek, som ingen kärlek var. Nu visste han, hvem hon var — han hade för- nummit hennes karaktärs väldighet. Och för hvem, för hvad hade han ej försummat henne? För denna lockande, frestande onda si- rén, som likt en orm droppade sitt gift i en krets rundt om Sonja, att skilja henne från dem, som stodo henne närmast. Den stolta, rena, höga jung- frun för intriganten, förförerskan ! Hade det då gått därhän, att hon för alltid gli- dit ifrån honom? Vid denna tanke blef det mörkt inom honom. Men nej — det var omöjligt. Ännu kunde det ej vara för sent! Han måste — måste vinna henne åter ... * * Med osäkra steg kom han åter ned i matsalen, där grefvinnan med frisk aptit lät den doftande tryffelfileten sig väl smaka, medan hennes man midt öfver bordet med stor möda sökte bedraga sig själf och henne med konstlad lugn och lama ansträngningar att göra anrättningen heder. »Nå,» frågar grefven och stiger upp från sin plats. »Träffade du Sonja?» »Hon nekade att taga emot mig,» svarade han doft. »Hvad? Nekade? Hur skall jag förklara detta?» »Hon har rätt att vara förbittrad på mig,» sade Stråle; »jag har ej varit den jag borde mot henne på sista tiden.» Han stirrade envist i golfvet, men han formligen kände stygnet från Käthe Stjärnes blick vid dessa ord. »Ah, mitt barn, mitt stackars älskade barn,» bröt grefven ut i ruelsefull klagan; »öfvergifva då alla henne — far, fästman, alla. .. Jag måste genast till henne. Hon har mycket att förlåta.» När Käthe och Kurt Stråle strax därefter voro ensamma i rummet, reser hon sig och går fram till den unge mannen, som ännu står orörlig på samma ställe, utan att lyfta sin blick. »Kurt,» säger hon i otålig ondskefull ton, »hvad vill detta narrspel säga? Är ni då en man eller en vettvilling, som ej vet, hvart eder mamsellkän- slosamhet löper i väg med er. Kom ihåg, intet, intet har jag ännu gifvit er af hvad allt ni be- gärt, åtrått, tiggt vid mina fotter. Jag varnar er — försök ej kompromettera mig; det skulle kan- ske bli ni, som först föll i den striden.» Men nu reser han sitt hufvud och med en blick så full af afsky och harm, att till och med denna förslagna kvinna bleknar, ropar han: »Gå, gå bort ifrån mig — fresterska!...» * & * Inne på soffan i sitt inre rum ligger Sonja, med händerna krampaktigt tryckta för sitt ansikte, med den späda kroppen skälfvande af hejdlös gråt. Smekande, tröstande, bedjande lutar sig fadren öfver henne. »Min älskling — min älskling — var nu lugn — hör, se: din far är hos dig. Aldrig mera skola vi förlora hvarandra. Förlåt mig, om jag gjort dig ondt, om jag synts försumma dig ibland för henne, som med våld tog mitt hjärta. Jag har aldrig upphört att älska dig, älska dig högst af allt; du är ju mitt eget kött, hjärta af mitt hjärta. Du har mig ju här, som alltid, helt, helt...» »Helt?» — säger hon plötsligt och reser sig upp i sittande ställning. Hon betraktar honom