Grunddragen af modersmålets historia

denna tids litteratur blir man nära nog förvånad öfver den massa onödigt långods, som möter ögat. Speciellt i offentliga handlingar, bref och andra aktstycken är det nästan som en myrstack af lånord, ja ej ens under Unionstiden, då vårt språk höll på att samtidigt både förtyskas och fördanskas, var det så späckadt med främmande uttryck som under vår stormaktstid. En reaktion mot detta ideliga, lättsinniga lånande börjar visserligen ock visa sig, men denna är egentligen blott riktad mot det romanska — särskildt franska — inflytandet, under det att man i allmänhet intet har att invända mot det tyska. Att vårt modersmål under detta tidehvarf var utsatt för en så stark inverkan af främmande språk berodde äfven till en viss grad på den verkligt stora och omfattande spåkkunskap den bildade 'öfverklassen' särskildt under 1600-talet var i besittning af. Det var ej nog med, att det humanistiska latinet var en oumbärlig förutsättning för all bildning och att kunskap i grekiska från och med Reformationen och Renässansen var en obligatorisk fordran — äfven de modärna språken studerades med ifver. Af politiska skäl var polskan ett ingalunda obekant språk och Johan III till ex. talade detsamma flytande. Den skönhetsälskande, lifsglada Renässansens egentliga hemland var Italien, och där stodo såväl de sköna konsterna som den sköna litteraturen i sin vackraste blomning, under det att Spanien, det dåtida Europas främsta stormakt, sökte i konstens och diktningens värld om möjligt täfla med detta sitt systerland. Till följd häraf var italienska och till en viss grad äfven spanska ej heller några obekanta språk i vårt land. En af det Karolinska tidehvarfvets senare skalder — Gunno Dahlstierna († 1709) — visar sig till ex. vara i hög grad påverkad af den italienske skalden Marinis tillkrystade stil, och redan den mångkunnige Erik Sparre var förtrogen med det italienska språket. Däremot var under 1500-talet franskan ännu så föga känd, att år 1560 en skriftställare anser sig behöfva öfversätta ett franskt arbete till latin för att göra det bekant för den svenska publiken. Under 30-åriga kriget och än mera under Ludvig XIV:es tid varder emellertid förhållandet ett helt annat, och det är under senare