Sida 181
Runinskrifter
hälften af 1600-talet, som det franska språket tillvällar sig den maktställning, som det bibehöll under hela det följande seklet och som det till en viss grad bibehåller än i dag. 1600-talet var ej blott Sveriges, utan äfven Hollands stormaktstid, och vår synnerligen lifliga beröring med holländarne under detta sekel har ock haft till följd, att vårt språk i många fall tagit intryck af holländskan. Särskildt gäller detta helt naturligt sjömansspråket. Det engelska inflytandet under denna period är däremot af vida mindre betydelse.
Genom den fosterländska anda, som så att säga genomfläktar hela vår stormaktstid och hvilken är incitamentet till vår under 1600-talet i många hänseenden förtjänstfulla och aktningsvärda språk- och fornforskning, riktas äfven språket med en mängd isländska och fornsvenska uttryck — lånord naturligtvis äfven de och ej heller alltid så nödiga och nyttiga, men dock så till vida att föredraga, som de på grund af sin börd lättare kunde rotfästa sig i språket. De främsta målsmännen för denna nordiska riktning voro Stiernhielm och Spegel.
Det vore lika omöjligt som lönlöst och intresselöst att försöka uppräkna den massa främmande ord, som under detta tidehvarf importerats, och vi vilja därför inskränka oss till att blott nämna ett och annat.
Så inkommo nu från tyskan bland andra till ex. prakt, språk, tapper, hurtig, glants, plötsligen, billig, förlust m. fl., m. fl. Från franskan ha vi åter bland andra till ex. charmant, avancera, respect, talent, affaire m. fl., m. fl. Ur isländskan och fornsvenskan inlånas och återupplifvas en massa ord, såsom till ex. digna, alster, åtburd (= 'comportement'), gåta, höfwisk, snille (= 'industria, sapientia'), tärna, yrkia (= 'urgere', ätt, bister, dierfwas, fager, härja, hyfsa, tima, vädja, ymsom etc. etc.
Af långt större vikt äro dock de främmande prefix och afledningar, som under detta tidehvarf inkommo och hvilka, likasom de under förra perioden införda, gifva upphof till en mängd nybildningar.
Källa: Project Runeberg ·