Sida 192
Runinskrifter
uppmärksamme läsaren varsnar lätt en stor mängd andra differenser mellan skriftspråket för blott en 50 år sedan och det nuvarande, men vi torde nu ha anfört de allra viktigaste och mest i ögonen fallande.
***
Vi öfvergå i stället till att meddela några språkprof från förra hälften af denna period, men som språket allt från början af detta skede är föga olika vårt nuvarande skriftspråk, torde följande profbitar vara tillräckliga.
Ur ett bref af en viss öfverste Stiernroos, dateradt den 8 dec. 1742, afskrifva vi dessa rader:
Det lärer förmodeligen Högwördigste Herr Doctoren och Erke Biskopen benägit erhindra sig huruledes jag af den orsak at min kiära hustru för sitt siukliga tillstånd eij kunde bewista den allmänna Gudstiensten, blef för twenne åhr sedan föranlåten at till Hus Präst kalla' magister Lauren hwilken nu sedermera i stiftet blifwit befordrad. Hwarföre och såsom klageligen samma siukliga tillstånd för min kiära hustru continuera månde; altså finner iag mig lika föranlåten at ånyo taga en Predikant i Huset: till hwilken syssla iag kallat Theologiæ studiosum Jacob Mörck af Stockholms nation, hwilken i de nödige wettenskaper wackra framsteg gjordt och om hwars ährbara uppförande samt goda Embetets gåfwor med hwilka han försedd är, iag noga underrättad är. Altså är min hörsamste begiäran det täcktes Högwördigste Herr Doctoren och Erke Biskopen wara så god och honom på denna min kallelse ordines Sacros meddela.
Såsom ett motstycke till Jesper Svedbergs ofvan anförda yttrande om vikten af att i skriften bibehålla w afskrifva vi följande uttalande af Sven Hof rörande frågan om att utbyta f (när det uttalas såsom v) mot v i hans Anmärkningar öfver 2 skrifter om swenska skrif- och stafningssättet 1760:
När H. Notarien säger, att man bör, det är förpliktas rätta sig uti skrifsättet efter en uråldrig, fastän oskiälig wana, är jag intet så skarpsynt, att jag kan se, af hwilken grund han denna förbindelsen och skyldigheten härleder. Men när jag däremot påstår, att man bör taga i akt det skrifsätt i Swänskan, som ej allenast är skiäligt, naturligt och enligt med våra Lärdas nästan enhälliga mening om rättelsen efter uttalet, hwilken äfwen H. Notarien bifaller; utan jämwäl är lättare och wigare, besynnerligen för dem, som skola lära att läsa och skrifwa, bidragande således, på
Källa: Project Runeberg ·