Sida 40
Den indo-europeiska språkstammen
nypersiskan, hvars synnerligen rika litteratur är en af de främsta i världen. Dess storhetstid börjar med Ferdusis stora hjältedikt Shah-name ('Konunga-boken'), hvari denne 'Österlandets Homeros' skildrar den persiska konungasagan. Efter Ferdusi, som lefde omkr. 1000 e. Kr., följer en hel rad af stora skalder och den största bland dessa är Hafiz († 1388), 'rosornas och kärlekens skald', 'Österlandets Anakreon', som han af en beundrande samtid och eftervärld kallats, en af de yppersta skalder litteraturhistorien vet att omtala. Med Hafiz' efterföljare Dsjami († 1492) är Persiens litterära storhetstid afslutad och efter hans tid är den persiska litteraturen ej af någon vidare betydelse. Det nypersiska språket torde för närvarande talas af omkr. 10 millioner.
2) Den armeniska familjen utgöres af de språk som talats och talas i Armenien. Vi skilja mellan fornarmeniska och ny-armeniska, hvilka språk i många hänseenden äro mycket olika. Armeniskan är från språklig synpunkt speciellt intressant, därför att den bildar en öfvergångsform mellan den asiatiska och den europeiska gruppen af de indo-europeiska språken. Någon betydande litteratur på armeniska ha vi ej att nämna.
Öfvergå vi därpå till Europa, märka vi först
3) Den grekiska familjen. När det helleniska folket först omtalas i historien, var det grekiska språket inskränkt till det forntida Hellas, öarna i Egeiska hafvet samt mindre Asiens väst-kust. Men därigenom att hellenerna med sina kolonier så att säga kantade Medelhafvets och Svarta hafvets stränder, utbredde sig det grekiska språket småningom vida öfver sitt ursprungliga område. Forngrekiskan sönderfaller i en mångfald dialekter, bland hvilka må nämnas den aioliska, den doriska och den joniska gruppen. Den mångsidiga, rika fornhelleniska litteraturen torde vara allt för känd, för att vi här skulle behöfva uppehålla oss vid densamma. Eftersom Atén omsider blef brännpunkten för hela
Källa: Project Runeberg ·