Sida 44
Den indo-europeiska språkstammen
6) den keltiska familjen. Hithörande språk torde fordom talats öfver större delen af västra Europa, men de ha af romaner och germaner utdrifvits i hafvet, och endast några spillror af denna en gång så vidt utbredda språkfamilj klamra sig ännu fast vid den västeuropeiska kusten. Bland de keltiska språken nämna vi först galliskan, hvaraf några ringa rester finnas upptecknade. Ännu talade keltiska språk äro kymriskan i Wales, bretonskan eller aremoriskan i Bretagne — med hvilka korniskan i Cornwall, hvilken utdog vid detta sekels början, var nära besläktad — gäliskan i de skottska högländerna, iriskan i vissa trakter på Irland samt manxiskan på ön Man i Irländska sjön. Den keltiska litteraturen under Medeltiden, speciellt den forniriska, är af stort värde, och af keltiskt ursprung äro såväl sagan om den heliga Gral som sagan om konung Artur och hans riddare.
Vi skulle nu rätteligen öfvergå till
7) den germanska familjen, men som denna fordrar en något utförligare behandling, vilja vi först nämna några ord om
8) den slavo-baltiska familjen, hvilken likasom den ariska klufvit sig i tvänne grenar: den baltiska och den slaviska.
Den baltiska språkgrenen har visserligen från historisk och kulturell synpunkt spelat en mycket obetydlig roll, men är i språkligt hänseende af så mycket större vikt.
Af de baltiska språken nämna vi först den forna preussiskan i nuvarande Ost- och Väst-Preussen, det af tyskar utrotade preussiska folkets modersmål. Språket utdog på 1600-talet och vi ega endast några få, dåligt upptecknade minnesmärken af detsamma.
Af långt större betydelse är litaviskan, som ännu talas i det ryska guvernementet Kovno, i nordligaste Polen och i östligaste delen af Ost-Preussen. Dess litteratur är visserligen hvarken stor eller vidare värdefull, men själfva språket är af desto större intresse. Det är nämligen till sin byggnad tvifvelsutan det äldsta och ursprungligaste af alla nu lefvande indo-europeiska tungomål, ja i vissa hänseenden
Källa: Project Runeberg ·