Sida 76
Urnordiska runinskrifter
Anm I haraβnaR och waritu är det kursiverade a att uppfatta som blott en inskjuten s. k. hjälpvokal, waritu är 1 pers. dual. pret. ind. af verbet *writan, eng. write, — det enda hittills funna exemplet på en dualform i verbalböjningen i nord. språk.
Tanumstenen (i Bohuslän). Inskriften lyder:
þrawingan haitinaR was.
Öfvers.: 'Thravinges var den kallad (nämligen stenen)'.
Valsfjord-inskriften (i Norge), ristad på en klippvägg. Inskriften lyder:
ek haγustalðaR þewaR γoðaγas.
Öfvers.: 'Jag Hagustald, Godags tjänare (ristade runorna)'.
Strandstenen (i Norge). Inskriften lyder:
haðulaikaR. ek haγusta[l]ðaR hlaaiwiðo maγu minino.
Öfvers.: 'Hadulaik (hvilar här). Jag Hagustald begrof min son.'
Anm. hlaaiwiðo måhända felristning för *hlaiwido.
Från 600-talet torde bland andra förskrifva sig:
Tjurkö-brakteaten (i Bleking). Med uteslutande af sista ordet, hvars tolkning kanske ej är fullt säker, lyder inskriften:
helðaR kunimu[n]ðiu wurte runoR an —
Öfvers.: 'Held gjorde (ristade) runor åt Kunimund på —.'
På 700-talet, då Vikingatiden redan begynner liksom hägra vid synranden, börjar också det urn. språket att allt mer modärniseras och splittras i skilda dialekter. Vi vilja som exempel på första början till detta öfvergångsstadium mellan urnordiskan och dess dotterspråk, de skilda nordiska språken, till sist anföra inskriften på Räfsalsstenen (i Sverige). Den lyder:
hariwulfs swainaR.
Öfvers.: 'Hariwulfs svenner (= söner) (hvila här).'
Källa: Project Runeberg ·