Sida 652
Skogshushållning ...
Skogsstaten, den personal, som är anställd för de allmänna skogarnas förvaltning och bevakning, äfvensom skogsläroverkens tjenstemän och betjente samt statens skogsingeniörer. Skogsstaten lyder numera närmast under Domänstyrelsen, sedan Skogsstyrelsen från och med 1883 års början uppgick i nämnda ämbetsverk. Skogsstaten kan räkna sina anor från 1638. då riksjägmästareämbetet inrättades och jägeristaten uppstod. Denna benämning bibehölls, tills den på grund af 1838 års instruktion ändrades till Skogs- och jägeristaten, hvilken år 1869 omorganiserades under sin nuvarande benämning. C. G. Hz.
Skogsstyrelsen, ett d. 21 Jan. 1859 upprättadt ämbetsverk, som hade till uppgift att ordna och leda förvaltningen af de allmänna skogarna. Den bestod af 1 chef, 1 sekreterare, 1 kamrerare, 1 registrator och 1 revisor samt extra ordinarie tjenstemän. Med 1883 uppgick Skogsstyrelsen i Domänstyrelsen. C. G. Hz.
Skogssångaren, zool. Se Gröna sångaren.
Skogs-Tible (förut Tible), socken i Upsala län, Hagunda härad. Areal 6,825 har. 785 innev. (1889). S.-T. bildar med Åland ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift, Hagunda kontrakt.
Skogstörnskatslägtet, Laniarius, zool., tillhör familjen törnskator (Laniidae) och ordningen tättingar (Passeres) bland foglarna. Det skiljer sig från törnskatslägtet hufvudsakligen derigenom att det tandlika utskottet bakom den nedböjda öfverkäksspetsen så godt som saknas, att stjerten är jämnt afrundad och att baktån ej är förlängd. Öfver 30 arter förekomma i Afrika. Till lefnadssättet likna skogstörnskatorna törnskatorna. En art, den s. k. flöjt-törnskatan, är bekant för de klockrena toner den låter höra. L-e.
Skogsufven, zool. Se Hornufslägtet.
Skogsull, farmak., tekn., kallas de krusiga och derigenom ull-lika trådar, som erhållas af de långa barren hos tallen eller andra långbarriga Pinus-arter. Man afdestillerar först den i barren innehållna flyktiga oljan, tallbarrs-olja, »skogsulls-olja» (ett slags terpentin), och af det frånsilade kokvattnet beredes genom inkokning tallbarrsextrakt, som innehåller någon flyktig olja samt harts, gummi, garfsyra. salicin m. m. De kokta barren utlakas vidare med lut, pressas, valkas, torkas och sönderdelas i trådar, hvilka äro ett ganska passande material till stoppning af madrasser och kuddar. Blandad med ull, kan skogsull spinnas och väfvas till tyg, hvaraf göras underkläder, som rekommenderas åt dem, som lida af gikt och reumatism. Ingnidning med skogsullsolja retar huden starkt och användes mot reumatiska smärtor. Tallbarrextrakt användes med fördel i bad mot reumatism. Jfr Tallbarrsbad. O. T. S.
Skogsvinda. Se Convolvulus.
Skogsviol. Se Platanthera.
Skogsåverkan anses och straffas som stöld, så snart det åverkade virkets värde uppgår till 15 kr. eller derutöfver. C. G. Hz.
Skogsödlan. Se Lacertidae.
Skogsöre l. skogsrekognitionsafgift, en årlig afgift, som vederbörande erlade för rättigheten att begagna rekognitionsskog (se d. o.). Kbg.
Skojt (Holl. schuyt), sjöv., ursprungligen en större båt eller pråm, som användes å de holländska kanalerna. Å de svenska örlogsvarfven finnas ännu s. k. »schöjtar», hvilka användas att frakta sand o. d. Namnet nyttjas äfven i betydelse skuta eller farkost. R. N.
Skokloster. Vid Byarum, 30 km. söder om Jönköping, var i början af 1200-talet ett cistercienskloster för nunnor anlagdt. Det omnämndes då i bref af konungarna Erik Knutsson och Johan Sverkersson, angående dess skogsegor. Inom kort flyttades nunnorna derifrån till Sko i Håbo härad i Upland, på en halfö i Mälaren, kallad Skobolandet. Knut Långe uppgifves såsom klostrets grundläggare, och hans son Holmger blef, enligt Rimkrönikan, der begrafven. De gods, som Holmger och hans broder Filip såsom upproriska mot konungen förbrutit, skänktes af Magnus Ladulås till deras broder hertig Bengt och af denne till klostret (1282). Klostret behöll de gamla besittningarna i Småland, enligt stadfästelsebref af konung Valdemar och Birger Jarl (1264), tills det i slutet af århundradet sålde dem till biskop Henrik i Linköping. 1244 utfärdade påfven Innocentius IV skyddsbref, som förnyades af påfvarna Alexander IV (1257), Martinus IV (1281) och Klemens V (1310). Klostret stod, liksom öfriga kloster af samma orden, under abboternas i Alvastra uppsigt, men närheten till Upsala gjorde, att ärkebiskoparna ville tillegna sig detsamma, hvaröfver klagomål från Alvastra frambärs till påfven Bonifacius IX (1398), som uppdrog åt biskopen i Strengnäs att undersöka förhållandet. Tvisten räckte länge och afgjordes slutligen af kyrkomötet i Basel, som utfärdade en bulla, hvarigenom klostret lades under Upsala domkapitel, och abboten i Alvastra underrättade nunnorna i Sko (1459), att de icke behöfde hysa någon tvekan att mottaga aflösning af stiftets presterskap. Ärkebiskop Folke i Upsala beviljade (1275) aflat åt dem, som vid kyndelsmässan och på midsommardagen besökte klostrets kyrka, och liknande bref utfärdades äfven af lydbiskoparna (1297 o. 1298). Ärkebiskop Nils Allesson invigde klosterkyrkan d. 28 Aug. 1300, ehuru invigningsdagen sedan ändrades till d. 4 Sept. Broderskapsbref med löften om delaktighet i andra andliga samfunds goda verk utfärdades af predikare-ordens provinsial-prior i Norden (1478), minoriter-ordens »minister» (1480), S:t Antonius' kloster i Wien (1496), Strengnäs kloster (1498), Vadstena kloster (1508), helgeandshuset i Söderköping (1510), Mariefred kloster (1511) samt Helga lekamens gille i Stäkes län, Upland (1513). I sin välmakts dagar egde klostret mellan 2 och 3 hundra gårdar samt flere hus i Stockholm och Upsala. Bland gifvarna märkas konung Magnus Ladulås samt hertigarna Bengt, Erik och Valdemar. Ärkebiskoparna i Upsala afstodo domkyrkans inkomster från Sko socken, och då nunnorna (1488) läto uppföra ett bönehus samt dormitorium. uppmanade
Källa: Project Runeberg ·
