Sida 200
Tiällmann ...
medgafs honom i båda fallen rätt att äfven gå utom förslagen; dock skulle rådet då liksom vid högre ämbetstillsättningar kunna genom votering omintetgöra utnämningen. Nu synes meningen varit att upphäfva denna rätt att nämna utom förslag, ty såsom enda medlet att vinna rättelse för den, som vid förslags uppsättande förbigåtts af vederbörande, föreskriiver betänkandet i laga ordning ingifna besvär, och endast i ett fall omtalas konungens rätt att nämna utom förslaget, men på ett sätt, som innebar en inskränkning i förut gällande ordning. Om vid tillsättning af officersplatser med majors rang eller derunder, någon sökande från annat regemente var äldre än den inom regementet af chefen enligt tur föreslagne, borde nämligen rådet äfven föreslå den sålunda förbigångne, och konungen egde då valrätt mellan de båda föreslagne. Någon ny inskränkning i konungens rätt att fritt nämna inom förslag åsyftades egentligen ej med betänkandet; dock infördes en sådan genom föreskriften att om någon 3 gånger förgäfves uppförts på förslag till ämbete, hvartill 3 föreslogos, skulle han tredje gången erhålla karakter och fullmakt och vid nästa ledighet få utan förslag tillträda platsen, men denna afvikelse urskuldas dermed att ständerna genom detta stadgande endast en gång för alla begagnat sin rätt att gifva upprättelse åt den, som blifvit »prejudicierad». För öfrigt innehöll betänkandet närmare bestämmelser om hoftjenstgöring och utländsk krigstjenst såsom befordringsgrunder; på tjenstetillsättningar inom kyrkan, universiteten och läroverken skulle det ej tillämpas.
Tjenstebetänkandet utgör sjelfva kulmen för den byråkratism, som utvecklades ur Frihetstidens statsskick. Det var å ena sidan ett försök af den herskande ämbetsmannaklassen att göra sig så oberoende som möjligt af konungen och äfven af rådet och å den andra ett det ohöljdaste uttryck för den byråkratiska förkärleken för tjensteåldersoch pappersmeriter. Men äfven under detta statsskick måste man snart nog erkänna ohållbarheten af ett dylikt befordringssystem, hvilket var liksom enkom egnadt att på talangens och duglighetens bekostnad gynna medelmåttan. Genom det s. k. »memorialet om lagarnas behöriga verkställighet» af d. 29 Okt. (12 Nov.) 1766 upphäfdes tjenstebetänkandet med undantag af stadgandet om sjelfskrifvenhet till tjenst, till hvilken man 3 gånger förut stått på förslag, hvilket stadgande då äfven utsträcktes till riksrådsplatser. Derigenom bibehölls visserligen en af de vigtigaste inskränkningarna i konungamakten, som tjenstebetänkandet åstadkommit, men ancienniteten hade dock nu upphört att vara enda befordringsgrund. Genom 1772 års revolution förlorade också det nämnda stadgandet gällande kraft. Jfr Befordran och Tjensteår. S. B.
Tjenstebref. Se Fribrefsrätt.
Tjenstebyte betecknar ett tillvägagående, hvarvid en innehafvare af ämbete eller tjenst erhåller en annan befattning, som icke är ledig, och hvars innehafvare i utbyte erhåller den förstnämndes dittillsvarande befattning. Sådana tjenstebyten kunna endast undantagsvis förekomma, ty de äro ej möjliga annat än med afseende å ämbeten eller tjenster, hvilka äro lika med hänsyn till såväl värdighet som göromål, och för hvilka sålunda fullkomligt samma kompetensvilkor gälla. För tjenstebyte måste också otvifvelaktigt fordras medgifvande och bemyndigande af den myndighet, som eger att tillsätta de ifrågavarande ämbetena eller tjensterna, likasom dervid vederbörande lägre myndigheters utlåtanden måste anses nödiga. K. H. B.
Tjenstefrimärke. Se Fribrefsrätt och Frimärke.
Tjensteförsändelse. Se Fribrefsrätt.
Tjenstehjon. Se Legohjon.
Tjenstehästar. Se Hästanskaffning för krigsbehof.
Tjensteköp. Se Ackord 2.
Tjensteman. Bland svenska statens tjenare särskiljer man med hänsyn till deras olika rättsliga ställning två klasser: ämbetsmän och tjenstemän. Under det att ämbetsmännen i regeln innehafva sina befattningar i det offentligas tjenst på grund af kunglig utnämning eller utöfva befattningar, till hvilka konungen plägar utnämna, tillsättas deremot tjenstemännen af underordnade myndigheter (centrala ämbetsverk, konungens befallningshafvande o. s. v.) i enlighet med föreskrifter och medgifvanden i reglementen, instruktioner l. dyl. Tjenstemännens verksamhet är också i allmänhet af mera, underordnad beskaffenhet och utöfvas i många fall till ämbetsmännens biträde; deras värf innebär jämväl mindre auktoritet än ämbetsmännens. Särskildt straffrättsligt skydd i och för tjenstens utöfning är visserligen tillförsäkradt tjenstemännen likaväl som ämbetsmännen, men straffen äro vida strängare, då förgripelsen eller förnärmelsen riktas mot en ämbetsman eller med honom likställd offentlig funktionär, än då föremålet varit en tjenstemän. Med statens tjenstemän äro, hvad detta straffrättsliga skydd angår, äfven de kommunala tjenstemännen likställda. Med hänsyn till de särskilda brott, som kunna af offentliga funktionärer vid deras verksamhet begås, och de straff, som derigenom ådragas, gälla samma stadganden för statens och kommunernas tjenstemän som för ämbetsmännen (Straffl. kap. 25). Om ämbets- och tjenstemäns antagande i statens tjenst, befordran, inbördes ställning, afsked o. d. se t. ex. Afsked, Befordran, Fullmakt, Förslag, Förtroendeämbete, Pension, Prestval, Rang, Tjensteår. -- De svenske tjenstemännen motsvaras i Norge och Danmark af bestillingsmænd, ämbetsmännen af embedsmænd. K. H. B.
Tjensteår, jur., de år, under hvilka en person varit anställd i statens tjenst eller i en viss gren af statstjenst, och hvilka, såsom betecknande personens tjensteålder, kunna och böra tagas i betraktande vid uppskattandet af hans förtjenst och skicklighet med afseende å det ämbete eller den tjenst, som skall tillsättas, eller hvartill förslag skall upprättas. Tjensteåldern, åt hvilken genom 1756 års s. k. tjenstebetänkande (se d. o.) för en kort tid tillades afgörande vigt för befordringar, har äfven efter dettas
Källa: Project Runeberg · ·
