Sida 201
Tiällmann ...
upphäfvande i många afseenden varit af betydelse, om denna också efter hand något modifierats. Särskild betydelse har tjensteårsberäkningen med afseende å militära och presterliga befattningar samt å läkareoch folkskolelärarebeställningar. Befordringarna till de lägre officersgraderna (t. o. m. kapten) skola sålunda ännu i regeln ske efter tur, d. v. s. efter tjensteåldern inom den stat eller kår, der ledighet uppstått. Den afgörande vigt, som förut var tillagd tjensteåldern vid upprättande af förslag till vissa presterliga tjenster, har visserligen väsentligen reducerats i samband med de nu gällande (1883 års) prestvalsbestämmelserna, men tjensteåren hafva dock ännu betydelse. Det bör ock märkas, att presterliga tjensteår få räknas af innehafvare af åtskilliga befattningar, som anses stå i nära samband med kyrkan, om nämnda personer sedermera blifvit prester. Den dubbla tjensteårsberäkning, som tidigare var tillerkänd vissa tjensters innehafvare, har deremot fullkomligt afskaffats (1842), liksom annan förhöjd tjensteårsberäkning vid presterlig befordran (1842 och 1850). K. H. B.
Tjenstgöringspenningar, jur., namn på en del af aflöningen till vissa ämbets- och tjenstemän. Aflöningen är nämligen numera för de fleste ämbets- och tjenstemän, om man frånser boställen, sportler o. dyl., fördelad i fast lön och tjenstgöringspenningar. De senare, som vanligen äro bestämda till ungefär 1/3 af aflöningen, skola af ämbetets eller tjenstens innehafvare afstås till vikariens aflönande, såvida icke på grund af särskilda stadganden medgifvits, att han under bestämda förhållanden, såsom semester m. m., må bibehålla jämväl tjenstgöringspenningarna, ehuru han är ledig från befattningens skötande. Under vissa förhållanden kan det också vara tillåtet för befattningens ordinarie innehafvare att åtnjuta en del af tjenstgöringspenningarna jämväl under tjenstledighet, under det att vikarien erhåller endast den återstående delen. K. H. B.
Tjenstledighet, jur. Ämbets- eller tjenstemannen är skyldig att icke afhålla sig från utöfningen af sin befattning, så vida han icke dertill erhållit vederbörligt tillstånd. I vissa fall och i viss omfattning kan en ämbets- eller tjensteman vara berättigad att åtnjuta viss årlig frihet från tjensteutöfningen, semester. Önskar eller behöfver en ämbets- eller tjenstemän för öfrigt för kortare eller längre tid åtnjuta ledighet, måste han ansöka om tjenstledighet (permission) med anförande af skäl. Sådana ansökningar pröfvas i regeln af underordnade myndigheter (centrala ämbetsverk, universitetskansleren, konungens befallningshafvande, domkapitel, regementschefer m. fl.) med afseende å tjenstebefattningar, som af dem tillsatts, samt med hänsyn till ämbeten, då tjenstledigheten afser en viss kortare tid. Deremot tillkommer det endast K. M:t att meddela ämbetsmän tjenstledighet för längre tid. Gränserna för de underordnade myndigheternas rätt att bevilja tjenstledighet angifvas i instruktioner och tjenstgöringsreglementen. K. H. B.
Tjerby. Se Tjärby.
Tjeremisserna, ett i Ryssland bosatt öst-finskt (Volga-finskt) folk, som i både geografiskt och språkligt hänseende bildar en öfvergång mellan mordvinerna och den permiska folkgruppen (jfr dessa bägge art. i fråga om tjeremissernas etnologiska ställning). Tjeremisserna dela sig lokalt i två grupper: den vestra och den östra. Den förra utgöres af de s. k. skogs-(ängs-)tjeremisserna i nordvestra hörnet af guvern. Kazan och det sydvestra af guvern. Vjatka mellan floderna Volga i v. och Vjatka i ö. samt linierna Kazan--Malmisch i s. och Rutka--Jaransk--Ursjum i n. Jämte de hithörande s. k. bergs-tjeremisserna på andra (högra) sidan om Volga mellan Suras mynning och staden Tjeboksari bilda dessa hufvudmassan af folket. Den östra, betydligt mindre gruppen, skild från den förra af votjakerna, är bosatt i norra delen af guvern. Ufa mellan floderna Kama och Bjelaja i v. och s. samt Ufa i ö. och 56° n. br. i n. Tjeremisser (»skojare») är ett namn, som gifvits folket af dess grannar; sjelfva kalla de sig mari (»män»). De äro till största delen jordbrukare, med boskapsskötsel, jagt och fiske som binäringar. De bo i små, eländiga byar af trä och skildras till sitt yttre som mörkhyade, mörkhåriga och småväxta -- dock äro bergs-tjeremisserna ljusare och kraftigare -- samt för öfrigt såsom tröga, smutsiga och vidskepliga. De bekänna sig till grekisk-katolsk religion, men hafva bibehållit en mängd hedniska plägseder, hvilka dock i fråga om bröllop, begrafning o. dyl. visa stor öfverensstämmelse med de muhammedanska. Inom östra gruppen skall det ännu finnas verkliga hedningar, hvilka i eklundar offra hvita djur åt talrika gudar och gudinnor. Tjeremissernas samtliga antal uppgår till nära 260,000. -- Språket, tjeremissiskan, som delar sig i två dialekter, skogs- (l. ängs-) tjer. och bergs-tjer., står mordvinskan mycket nära. Båda språken sakna den allmänna vest-finska (baltisk-finska) vokalstegringen (»brytning») och konsonantförstärkningen (»firmation»), bibehålla ursprungligt s, s, der finskan har h, och intaga i fråga om konsonantförsvagning ungefär samma ståndpunkt som vepsiskan och liviskan, i motsats till de längre gående finskan och lappskan. Deremot skiljer sig tjeremissiskan från mordvinskan deri att den i likhet med de baltisk-finska språken eger en strängare vokalharmoni och med l bildade yttre lokal-kasus samt saknar objektiv konjug. och verbalisering af nominal- och partikelformer. Af särskilda kännetecken må nämnas pluralsuffixet -vïlä och bildningen af 2:dra pers. imperat. med rena stammen gent emot mordvinskt suffix -k (finsk-lappsk spiritus lenis). -- Af tryckt literatur finnas endast öfvers. af Nya test. (1821--27) på bergsdialekt samt deraf revideradt: Wiedemann, »Das evang. d. Matthaeus tscherem.» (Lond. 1866), katekes (Moskva, 1883) och biblisk historia (Kazan, 1832); några sagor på skogsdialekt af Budenz (i »Nyelvtudományi közlemények», T. III, Pest, 1864) och Genetz: »Ost-tscherem. . . . sprachproben mit übers.» (i »Journ. de la soc. finno-ougr.», VII, Hels. 1889). -- Efter några svaga
Källa: Project Runeberg · ·
