Sida 261
Toreili ...
Torgerd Hölgabrud (Helgabrud). Se Helgabrud.
Torgils Knutsson. Se Tyrgils Knutsson.
Torgny (Isl. Þorgnýr) är ett namn, som burits af flere medlemmar af en upländsk lagmansslägt. De hade, säger Sturlasson, i många led efter hvarandra varit lagmän i Tiundaland. Mest bekant var den Torgny lagman, som lefde under Olof Skötkonungs och norske konungen Olof Haraldssons (sedermera kallad den helige) tid. Mellan dessa konungar rådde ovänskap, hvilken kloka och mäktiga män både i Sverige och i Norge sökte att bilägga. Då Vestergötlands jarl, Ragnvald, och Olof Haraldssons sändebud, Björn stallare och Hjälte Skeggjason, begifvit sig till Upsalatinget (Febr. 1018) och der sökte förmå Olof Skötkonung till förlikning med Norges konung samt till bekräftelse härpå för Olof Haraldssons räkning anhöllo om svenska konungadottern Ingegärds hand, blef Olof Skötkonung ytterst uppbragt, afslog anbuden med hårda ord och hotade att drifva Ragnvald ur riket. Men Ragnvald jarl understöddes af sin fosterfader, Tiundalagmannen T., då en vördnadsvärd åldring, den visaste och inflytelserikaste mannen i landet. Efter sveakonungens yttrande reste T. sig och höll ett kraftfullt tal, hvaruti han erinrade om de lyckliga härfärder i österväg, hvilka Sveriges förre konungar hade utfört, utan att någon af dem hade varit så stormodig, att han icke lyssnat till sina mäns råd. Sjelf hade T. fordom följt konung Erik Segersälle i många lyckliga härfärder, och äfven Erik var tillgänglig för andras råd. Den nuvarande konungen traktade deremot efter Norge, hvilket ingen sveakonung förr eftersträfvat, och läte ingen tala med sig annat än det han sjelf ville. Detta misshagade allmogen, som gerna skulle följa konungen österut, om han ville återvinna de riken hans förfäder derstädes egt; men det vore böndernas önskan, att konungen gjorde fred med Norges konung och gifte honom med sin dotter Ingegärd. »Vill du icke» -- slutade T. -- »göra det som vi säga, skola vi öfverfalla och dräpa dig och icke tåla af dig ofred och olag. Så hafva våra förfäder gjort, som på Mulating kastade fem konungar i en källa, hvilka varit öfvermodiga, såsom du nu är emot oss.» På dessa klara och tydliga skäl lät konungen förmå sig att gifva efter och lofvade att med norske konungen ingå fred och förlikning samt gifva honom dottern Ingegärd (se d. o.) till äkta. Han bröt dock sedan sitt löfte. -- I sagan om Styrbjörn Sveakämpe berättas om en Torgny lagman (förmodligen fader till den på Olof Skötkonungs tid lefvande), en gammal, nästan blind man, som följaktligen ej kunde deltaga i striden mot Styrbjörn, men likväl bidrog till segern genom rådet att mot den fientliga hären drifva en mängd hästar och oxar, hvilka man parvis sammanokat, sedan man beslagit oken med broddar och spjutblad. De så utstyrda djuren åstadkommo stor manspillan i Styrbjörns här. -- Äfven i Roes saga omtalas en lagman Torgny såsom vis och rådklok. Th. W.
Torhamn. Se Torrum.
Tories [tåris], sing. tory [tå'ri], och whigs [oiggs], sing. whig, tvänne politiska partier i Englands nyare historia. Principskilnaden emellan folkmaktens och kronans anhängare, som under den stora engelska revolutionen på 1640-talet fått sitt uttryck i partinamnen rundhufvud och kavaljerer och efter restaurationen (1660) i bildandet af landtpartiet och hofpartiet, fick år 1679 en bestämd brännpunkt i frågan om den katolske prins Jakobs uteslutande från tronföljden. Oppositionen, anhängarna af uteslutningsbillen (»petitioners»), liknade då sina motståndare af hofpartiet (»abhorrers») vid de katolska röfvarehopar, som irrade fogelfria omkring på Irland och voro kända under namnet torys (af Gael. toir, förfölja; enl. andra en bildning af Tar ar ry = kom, o konung; enl. en tredje version namn på en viss papistisk hästtjuf i England). Sjelfva erhöllo de tillbaka vedernamnet »whigs», efter en puritansk upprorsflock i vestra Skotlands lågland (namnet härledt af whey, de fattige skotske böndernas dryck; eller af whigam, deras lockrop på boskapen; eller af stammen whig, fara snabbt, hvaraf whigamore, namn på skotska krigare under revolutionen; slutligen äfven deriveradt från enskild person). Då de båda partinamnen först hördes (de nämnas redan 1681 af Dryden i företalet till »Absalom and Achitophel»), betecknade sålunda whig den hätske oppositionsmannen emot konung och katolsk succession (Shaftesbury, Russel), på samma gång som det innebar sympati för parlamentsmakten och för religionsfriheten; tory åter var namnet på tronens och högkyrkans intolerante anhängare. Men whig-oppositionen gick för långt. Den framkallade en tory-reaktion, som efter Rye-House-konspirationen blef ensam herskande, och whigs flydde undan förföljelserna till prins Vilhelm af Oranien i Holland. Emellertid dref Jakob II:s anfall på högkyrkan äfven flertalet af tories in i oppositionens läger, och vid den stora revolutionen 1688, då prinsen af Oranien under namn af Vilhelm III upphöjdes på Englands tron, var det endast en liten tory-fraktion, som fortfarande bar Jakobs färger. De öfrige slöto sig samman kring intoleransens banér och blefvo nu gent emot whigs det fredsälskande partiet, med sin kärna i landkyrkan och lågadeln, medan jorddrottarna och affärsmännen voro whigs. -- Tiden från revolutionen till drottning Annas död (1688--1714) var en tid af kastningar fram och åter i partiernas historia. Whigs hade gjort revolutionen, men deras pockande vänskap kändes konung Vilhelm III besvärlig. Då han emellertid misslyckades att stå öfver partierna, närmade han sig från 1693 afgjordt whigs och bildade af dem ett homogent kabinett (Montague, Somers). Men från 1698 började åter förändringar i tory-riktning. Drottning Anna mottog (1702) tronen under en stark tory-reaktion och lemnade den under en sådan, men under större delen af hennes regering (till 1710) tillhörde makten whigs, krigspartiet (Sunderland, Godolphin). Så vexlade partierna. Men 1714, då Georg I af huset Hannover besteg tronen, blefvo tories (Oxford,
Källa: Project Runeberg ·
