Sida 79
Themsen ...
konung Wenzel, jämte åtskilliga helgon och den knäböjande »stiftaren» af bilden, ärkebiskop Ozko. På grund af Wenzels ålder anses taflan tillhöra 2:dra hälften af 1370-talet. C. R. N.
Theodoros (Theodorus). Se Teodor.
Theodorus, psevdonym för den danske författaren A. K. Larsen.
Theodosia. Se Feodosia.
Theodosios, grekisk matematiker och astronom, från Tripolis, antagligen i 1:sta årh. f. Kr., skref bl. a. Sfairika, en geometrisk framställning af egenskaperna hos de cirklar, som uppritas på en sfers yta. Detta arbete utgafs på latin 1518 i en af Plato från Tivoli gjord öfversättning från arabiskan. Det grekiska originalet utgafs först af Pena (1558), senare af Nizze (1852). Arbetet har för öfrigt utkommit i en mängd upplagor, af hvilka en på latin ombesörjdes af Anders Celsius i Upsala 1730, samt har blifvit öfversatt till arabiska, hebreiska, tyska och franska. T. författade äfven en geografisk astronomi och en skrift rörande solens dagbågar under olika årstider, hvilka arbeten flere gånger blifvit tryckta såsom bihang till andra astronomiska skrifter. G. E.
Theodosius, namn på två romerska kejsare. -- 1. T. den store föddes i Cauca (Spanien) och var son af den likaledes i Spanien födde romerske fältherren Flavius T., som af Valentinianus I användes i Britannien och i Afrika, der han besegrade och lät döda upprorsstiftaren Firmus, men trots sina framgångar och förtjenster blef, på grund af förtal, aflifvad på kejsar Gratianus' befallning år 376. T. utmärkte sig under faderns fälttåg och blef 379, kort efter kejsar Talens' nederlag vid Adrianopel, af Gratianus antagen till medkejsare (»Augustus») samt fick på sin lott de östra provinserna. Med klokhet och kraft hejdade han goternas anfall, tillät en del af dem att bosätta sig inom rikets gränser samt bragte lugn och ordning i förhållandena. Han döptes till treenighetsläran, undertryckte arianismen samt förbjöd alla hedniska offer och lät tillsluta de hedniska templen. Sedan fältherren Maximus gjort uppror mot Gratianus, som blef mördad (383), måste T. till en början erkänna Maximus såsom kejsare i Vesterlandet och kunde rädda endast Italien, Afrika och nedre Illyrien åt Gratianus' halfbroder Valentinianus II, som dock snart anfölls af Maximus. T., som efter sin gemål Flaccillas död förmält sig med Valentinianus' syster Galla, kom svågern till hjelp och besegrade samt lät aflifva Maximus (388). Valentinianus blef dock redan 391 mördad af fältherren Arbogast, hvilken på tronen uppsatte Eugenius. Då fick T. åter ingripa. Efter ett kort, men farligt fälttåg besegrades Arbogast och dödades Eugenius, 394, hvarefter T. herskade öfver hela Romerska riket, för sista gången samladt under en kejsare. T. var utmärkt både genom fältherreduglighet, statsmannaegenskaper och enskilda dygder, men öfverilade sig lätt. Särskildt märkligt är hans vredesutbrott vid underrättelsen om ett upplopp i Thessalonika 390. Han lät nämligen samla folket i stadens cirkus och nedhugga den värnlösa hopen, så att ända till 7,000 menniskor fingo sätta lifvet till. Biskop Ambrosius i Milano gjorde derefter kejsaren allvarliga föreställningar och uteslöt honom ur de trognes gemenskap i 8 månader, tills han genom botgöring visat sin ånger och ödmjukat sig inför kyrkan -- det första exemplet på kyrkans myndighet sålunda använd mot en monark. T. dog 395 efter att hafva förordnat, att riket skulle delas mellan hans två söner, Arcadius och Honorius. -- 2. T. II, den föregåendes sonson, Arcadius' son, östromersk kejsare 408--450, var en svag furste, och regeringstyglarna sköttes hufvudsakligen af hans kloka och kraftfulla syster Pulcheria. Till gemål hade han den atheniensiske filosofen Leontios' dotter Athenais (se denna), efter sitt dop benämnd Eudoxia, från hvilken han dock skilde sig mot slutet af sin regering. Kyrkliga strider, härjande farsoter och barbarers anfall samverkade att störa lugnet under T:s regeringstid. Ett godt minne af denna har han efterlemnat i den 438 utgifna samlingen af kejserliga förordningar, Codex Theodosianus (se d. o.). R. Tdh.
Theodotos (Lat. Theodotus). Se Antitrinitarier.
Theodulos. Se Thomas (magister).
Theofilos (Lat. Theophilus). 1. Kristen apologet, biskop i Antiochia i 2:dra årh., var till börden en hedning, men hade blifvit omvänd till kristendomen genom studiet af den hel. skrift. Hans skrift till Avtolykos om de kristnes tro räknas till de yppersta bland den äldsta kristna apologetikens alster. -- 2. Biskop i Alexandria (385--412), har förnämligast gjort sig känd genom sitt hänsynslösa uppträdande mot Chrysostomus under de s. k. origenistiska striderna. -- 3. Enligt legenden en biskopsvikarie i Cilicien, hvilken, då han till följd af intriger blifvit afsatt, vände sig till en i trolldom förfaren jude. Denne förde honom nattetid till en församling af djeflar, hvilkas öfverste lät T. afsvärja Kristus och jungfru Maria samt lemna förskrifning på sin själ. Följande morgon blef T. mycket riktigt återinsatt i sitt ämbete, men betedde sig från denna stund öfvermodigt och despotiskt, i strid mot sitt förra skaplynne. Slutligen föll ångern på honom. Han bad och fastade i 40 dagar, tills Maria bevektes att tala godt för honom hos sin son och fråntaga djefvulen förskrifningsbrefvet, hvilket T. fann liggande på sitt bröst, när han uppvaknat ur en mattighetsslummer i kyrkan. Han biktade då offentligen sitt brott och sin undfångna förlåtelse samt dog på tredje dagen. Denna legend, som är af grekiskt ursprung och sedan 900-talet vann stor spridning i Vesterlandet, vardt föremål för literär behandling (af Roswitha, Rutebeuf m. fl.) och är framställd i bild i franska kyrkor. Den utgör den äldsta kända berättelse om ett förbund med djefvulen och är en föregångare till Faustsagan. Jfr Sommer: »De Theophili cum diabolo foedere» (1844). -- 4. Se Theophilus.
Theofrastos (Lat. Theophrastus), grekisk filosof och naturforskare, f. i Eresos på Lesbos (derför kallad T. Eresios), tillhörde den peripatetiska skolan och var efter Aristoteles' död (322 f. Kr.) dennas föreståndare i öfver trettio
Källa: Project Runeberg ·
