Sida 130
Zimmermann ...
synes, antagliga skäl, att hvarje skönt föremål visar sig för oss såsom skönt endast derigenom att dess delar stå till hvarandra i viss relation. Men hvarje bestämning, hvarje egenskap kan på samma sätt som det sköna föras tillbaka till en relation, till ett sammanvara mellan två eller flere förutsatta relationsled. Intet nytt föremål, ingen ny egenskap kan framträda i vår verld, utan att det sker derigenom att föremål (verkliga föremål, föreställningar, tankar o. s. v.), som förut finnas, ställas i relation till hvarandra; t. ex. hvarje ord förutsätter bokstäfver eller bokstafsljud, af hvilka det bildats genom deras relation till hvarandra; ett nytt träd kan icke uppväxa utan förutsättning af att förut finnes ett frö samt jord, luft och vatten och att dessa senare ställas i viss relation till det förra; en färg kan icke framträda utan förutsättning af ett visst slag af etervibrationer och ett seende öga och af att dessa ställas i relation till hvarandra, liksom etervibrationerna sjelfva förutsätta eterpartiklar, som stå i relation till hvarandra. Men om således intet i vår verld kan blifva verkligt annat än genom en relation, så följer ej deraf, att det verkligblifna ej skulle vara något annat eller mer än det blotta sammanvarat mellan de förut gifna relationsleden. Det är tydligtvis något mer än endast plustecknet mellan dessa. All utveckling vore derförutan omöjliggjord. Deremot är af det sagda klart, att det sköna genom denna egenskap att framträda endast derigenom att förut gifna led sättas i relation till hvarandra ej skiljer sig från andra föremål eller egenskaper. Någon annan egenskap åter än den nyssnämnda kan det sköna på denna ståndpunkt aldrig vinna. Relationen är nämligen den första form, hvarunder all i tiden framträdande verklighet är till, är ock den första form, hvarunder något af tanken fattas. Man kan visserligen säga, att i relationen ligger allt, som sedermera derur utvecklas, men det finnes der endast till möjligheten; m. a. o. relationen är blott en potentialitetsform. Vill man åter fatta den ej såsom en potentialitetsform, utan som en aktualitetsform, d. v. s. vill man ej fästa sig vid det, som i relationen ligger outveckladt, utan blott vid hvad deri finnes aktuelt (fullt verkligt), så är detta ingenting annat än det blotta sammanvarat mellan relationsleden. Om man således vid det sköna icke vill nöja sig med att säga, att det framträder derigenom att det sköna föremålets delar stå i vissa förhållanden till hvarandra, utan fasthåller, att skönheten består endast i ett förhållande (ett blott sammanvara) mellan dessa delar, i förhållande till hvilket delarna sjelfva äro likgiltiga, så blir det sköna intet eller på sin höjd ett »plustecken», ett det allra abstraktaste begrepp om enhet. Således kan man tydligen icke ens fatta det sköna såsom någon viss bestämd form eller såsom ett helt af dylika former eller relationer, än mindre kan man med Z. tillägga detsamma vissa på dessa grundade egenskaper, såsom storhet, enhetlighet, karakter, korrekthet, sken af lif och andlighet o. s. v. E. P:ni.
Zimmermann, W. F. A., psevdonym för den tyske skriftställaren i populär naturvetenskap Wilhelm F. Vollmer.
Zimony [ṡi'månj]. Se Semlin.
Zincgref, Julius Wilhelm, tysk skriftställare, f. 1591 i Heidelberg, var generalauditör derst. vid stadens intagande 1623 och miste då sina egodelar, hvarefter han förde ett kringirrande lif. Död 1635. Z:s förträffligt utarbetade samling af ordstäf, tänkespråk och historiska anekdoter, Der teutschen scharpfsinnige kluge sprüch' (3 bd, 1626–31, flere uppl.; utg. i urval 1835) är af stort kulturhistoriskt värde. Han diktade visor i folkton, om än i formen anslutande sig till Opitz. Ett urval af dem finnes i Wilh. Müllers »Bibliothek deutscher dichter des 17. jahrhunderts» (bd 7, 1825).
Zingarelli, Nicolà Antonio, italiensk kompositör, f. 1752, d. 1837, elev af Fenaroli och abbé Speranza, bragte 1781 i Neapel sin opera Montezuma till uppförande, men lyckades först slå riktigt igenom med Alsinda, i Milano 1785. I Paris mottogs hans Antigone mycket kallt 1790. Efter att hafva blifvit domkapellmästare i Milano 1792 och i Loreto 1794 utnämndes han 1804 till kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom. Då 1811 Napoleon lät utropa sin son till konung af Rom och fordrade uppförandet af ett Te deum af denna anledning, vägrade Z. att anföra, hvarför han häktades och sändes till Paris, men benådades af Napoleon, som var förtjust i hans musik, och erhöll en riklig summa för en mässa. Derpå blef han 1813 direktör för den k. musikskolan i Neapel samt 1816 kapellmästare vid katedralen derstädes. Hans 31 operor äro nu totalt förgätna, men voro på sin tid mycket omtyckta, i synnerhet Romeo e Giulietta genom Crescentinis föredrag af arian »Ombra adorata». Han skref äfven en ofantlig mängd kyrkliga verk af alla slag, hvilkas qvalitet icke motsvarade qvantiteten. A. L.
Zingaresca, Ital., zigenaremelodi.
Zingaro, lo, binamn på Antonio Solario, en mytisk personlighet, som neapolitanerna bruka uppställa såsom fader för en egen målareskola, hvilken i verkligheten icke existerat. Jämte en romanesk lefnadshistoria: att han varit son till en kringvandrande smed (deraf tillnamnet lo zingaro, »zigenaren») o. s. v., tillägger den alldeles okritiska neapolitanska konsthistorien honom åtskilliga verk af det mest olikartade ursprung, under det att i verkligheten intet enda bestyrkt arbete af honom finnes. Mesta beaktande förtjenar bland de Z. tillskrifna verken cykeln af 20 fresker i S. Severinos klostergård i Neapel, som troligen härstammar från slutet af 1400-talet och förutsätter bekantskap med den tidens florentinska och umbriska måleri, ja som t. o. m. ganska sannolikt är af umbrisk-florentinskt ursprung. Sådan var Jakob Burckhardts åsigt redan 1860, och denna har biträdts af Woermann 1880 och upprepats af Bode 1884. Härmed beriktigas art. Solario. C. R. N.
Zingerle. 1. Pius Z., österrikisk orientalist, f. 1801 i Meran, var 1828–62 gymnasielärare derst. och 1862–66 professor i arabiska och syriska vid påfliga universitetet
Källa: Project Runeberg · ·
