Sida 19
Vätesuperoxid ...
mera långsamt till ett djup af 20–30 m. (endast på ett ställe, utanför Stora Aspen, är djupet 93 m.), omgifves södra delen af bergstrakter, Omberg och Grennabergen i ö., Taberg i s. och Hökensås i v., hvilkas stränder stupa mer eller mindre brant i sjön, som der sänker sig till 80–90 m. eller mera. Brantast och nästan utan strandgrundning stupar stranden från Borghamn n. om Omberg till Husqvarnaåns mynning i sjöns sydöstra hörn. Der utanför går ock den djupaste rännan från trakten mellan Visingsö och Grenna till fram emot Tjufnabben i s. v., med 100–119 m. djup, alltså lägst omkr. 27 m. under hafvets yta. Stränderna utmärka sig för en ovanlig skönhet, ofta i förening med en rik bördighet, hvarför ock vissa delar af dem äro tätt bebyggda. V:s vatten, som är särdeles klart och lättrörligt, är bekant för sin nyckfullhet, i det att detsamma stundom utan synbar orsak kan på en kort stund öfvergå från fullkomligt lugn till oroligt böljande. (Om den sannolika orsaken dertill se nedan.) Jämväl är V. känd för sina hägringar och strömdrag. Tillflödena äro visserligen många, men till största delen obetydliga. De förnämsta äro Husqvarnaån från s. ö., Röttle ström från ö., Skyllbergsån från n. ö. samt från v. afloppet för Bottensjön, Unden, Viken och Örlen, Svedån, Knipån, Höksån och Dummeån. Sjön afflyter mot ö. genom Motala ström. Vid stränderna ligga sex städer (Askersund, Motala, Vadstena, Grenna, Jönköping och Hjo) och Karlsborgs fästning. Sjöfarten är liflig och underlättas väsentligt genom Göta kanal, förmedelst hvilken V. står i förbindelse med Östersjön och Kattegatt. — Jfr D. Tiselius: »Uthförlig beskrifning öfwer den stora Svea och Giötha sjön Wätter» (1723) och »Ytterligare försök och siöprofwer uthi Wättern» (1730), samt J. Bohman: »Wettern och dess kuster» (1834–40).
V:s bildningshistoria är så till vida känd, som man vet, att densamma, liksom Döda hafvet, Tanganjika m. fl. i allmänhet långa och smala sjöar, står i samband med insänkningar långs sprickor i jordskorpan. På V:s östra sida har man kunnat konstatera tillvaron af den gamla sprickan, och den branta bergvägg, som t. ex. vid Grenna höjer sig högt öfver staden, är just ett parti af sprickans östra sida. Detsamma är fallet med Ombergs vestra branter o. s. v. På vestra sidan af V. har man på grund af jordtäckningen ej direkt kunnat konstatera någon förkastningssprickas tillvaro; men det är sannolikt, att en sådan framgår äfven der, om ock den största sänkningen, antagligen långs flere parallella sprickor, egt rum i östra delen af sjön. Hvad tiden för dessa förkastningar angår, hafva de uppstått efter aflagringen af den prekambriska Visingsögruppens bergarter, men deremot troligen före de kambrisk-siluriska lagrens afsättning. Möjligen hafva dock förskjutningar äfven sedermera långs samma sprickor egt rum, och det är t. o. m. sannolikt, att smärre sådana allt fortfarande kunna förekomma, i det att de s. k. »sjöskotten», som stundom bringa det lugna vattnets yta i svallning, just torde förorsakas af ännu pågående rubbningar långs sprickorna. Huru den sänkta rännan, som till en början helt och hållet upptogs af Visingsögruppens bergarter, sedermera genom erosionen befriats från dessa och förvandlats till ett sjöbäcken är ännu icke närmare kändt. (Jfr Omberg och Visingsögruppen.) A. G. A. G. N.
Vätteros. Se Vättar.
Vättersborg. Se Vadstena slott.
Vättlösa, socken i Skaraborgs län, Kinne härad. Areal 3,358 har. 910 innev. (1892). Annex till Götene, Skara stift, Kinna kontrakt.
Vätö, socken i Stockholms län, Bro och Vätö skeppslag, omfattande dels ett stycke fastland, dels större och mindre öar och skär, såsom Vätön, södra och större delen af Björkön, Arholmen ö. om Björkön samt Idö, Lidö, Gisslingö m. fl. utanför Lidöfjärden. Areal 11,236 har, 2,192 innev. (1892). V. utgör ett konsistorielt pastorat, Upsala stift, Lyhundra kontrakt. — Om dialekten se Schagerström : »Vätömålet» (i »Sv. landsm.», II).
Växepunkt. Se Vegetationspunkt.
Växjö. Se Vexiö.
Växtalbumin. Se Ägghvita.
Växtanatomi. Se Anatomi och Botanik, sp. 962 och 966–967.
Växtaska. Se Aska.
Växtbaser, kem. Se Alkaloider. — Genom de senare årtiondenas forskningar är det numera bevisat, att de flesta s. k. alkaloider äro derivat af pyridin (se d. o.) eller pyridins väteföreningar. Man börjar derför alltmer inskränka benämningen »alkaloid» till endast de sistnämnda derivaten. Bäst bekant till sammansättningen är komin, hvars kemiska formel otvifvelaktigt är
Koniin.
således orto-propyl-piperidin. Piperidin är den fullständiga väteföreningen af pyridin, såsom synes af formlerna
Pyridin. Piperidin.
Kokain och atropin äro inveckladt sammansatta derivat af pyridintetrahydrur:
Pyridintetrahydrur.
Källa: Project Runeberg ·
