Sida 20
Vätesuperoxid ...
En stor mängd alkaloider härstammar från väteföreningar af kinolin och isokinolin:
Kinolin. Isokinolin.
hvilka, såsom formlerna visa, äfvenledes äro derivat af pyridin. Kina-alkaloiderna härstamma från kinolin; opium-alkaloiderna, t. ex. narkotin, papaverin och sannolikt morfin, från isokinolin. P. T. C.
Växtdjur. Se Zoofyter.
Växtdun. Se Beklädnadsväxter.
Växtelektricitet. Se Växter, sp. 42,
Växter (Lat. plantae) utgöra den andra stora, sedan lång tid tillbaka uppställda afdelningen af den organiska verlden, växtriket (Lat. regnum plantarum, r. vegetabile). Man har brukat beskrifva växterna såsom organiska varelser utan känsel och frivillig rörelseförmåga i motsats till djuren, som ega dessa egenskaper. Och i allmänhet synas inga svårigheter möta att skilja en växt från ett djur, när det är fråga om högre utvecklade former; men de lägst stående organismerna af vare sig djur eller växter närma sig i så hög grad hvarandra, att det är svårt, ja rent af omöjligt att uppdraga en bestämd gräns mellan djuroch växtriket (se derom art. Djur). De egendomligheter i växtriket, hvilka icke på samma sätt förefinnas hos djuren, ligga dels i organisationsförhållandena, dels i vissa lifsföreteelser. Till de förra hör enheten i elementarorganet, den vegetabiliska cellen, som vi träffa hos alla växter såsom väsentligen lika. En typiskt utvecklad och lefvande växtcell består af en elastisk, helt och hållet sluten vägg, cellmembranen, som ursprungligen består af cellulosa och ett innehåll, hvars vigtigaste del är protoplasma. Inbäddad i denna ligger hos alla högre växter en cellkärna, en af samma grundmassa som protoplasman bildad, men tätare kropp, hvilken vid all nybildning af celler spelar en hufvudrol. Dessutom finnes vanligen i cellen en vattenaktig vätska, cellsaften, som uppfyller små, af protoplasma omgifna rum (vakuoler). I cellerna förekommer mycket ofta och alltid bundet vid protoplasman det för växterna så karakteristiska och för hela den organiska naturens existens så vigtiga gröna färgämnet, klorofyll. Cellväggen bildas ur protoplasman; utan denna kan ingen tillväxt eller lifsyttring ega rum. Stundom saknas cellvägg, t. ex. hos algers och svampars svärmceller. Hvar cell har en utveckling och kan på olika tider visa olika beskaffenhet såväl hvad innehållet som cellväggen beträffar. I unga celler fyller protoplasman (och cellkärnan) ofta cellens hela inre. Vakuolerna uppträda senare, och protoplasman lägger sig då invid cellväggen. Försvinner slutligen protoplasman, så är cellen död och innehållet blir cellsaft eller luft. Sådana döda celler utan protoplasma kunna dock för hela växtorganismens lifsverksamhet vara af största betydelse: ett äldre träd består till sin hufvudmassa af sådana döda väfnader (se vidare Cell). Åtskilliga af de lägsta växtformerna bestå af endast en cell (t. ex. bakterier, diatomacéer, jästsvampar), andra af några få, de högre växterna deremot af en otalig mängd med hvarandra förenade, vanligast mikroskopiskt små celler, hvilka bilda växtens olika delar: rot, stam, blad och hår, de s. k. grundorganen. Tillväxten beror dels på nybildning af celler och dermed af hela växtdelar, dels på förstorande af de en gång bildade cellerna genom cellväggarnas sträckning. Nya celler bildas af andra cellers (modercellers) protoplasma. Om de olika sätten dervid se Cellbildning. Omedelbart efter nybildningen börjar cellsträckningen, hvarigenom det nyanlagda organet mångdubblas till storlek (man jämföre t. ex. bladet i knoppen med det fullt utvuxna bladet). Det dröjer ej länge, förrän cellerna nått sin fulla storlek; från denna tid är ingen tillväxt af de bildade delarna möjlig. Om de olika sätt, på hvilka cellerna kunna vara förenade med hvarandra till olika ändamål, se Cellförening och Cellväfnad. — Med afseende å näringen skiljer sig växterna från djuren derigenom att deras kropp ej eger någon öppning för införande af fasta kroppar till näring i en tarmkanal. I växternas kropp kan näringen inkomma endast genom cellväggarna, hvilka äro genomträngliga endast för flytande och gasformiga kroppar. Växterna äro således hänvisade till lösningar af de för näringen nödiga fasta beståndsdelarna, hvilka upptagas enligt lagarna för endosmos. Men äfven denna skiljaktighet försvinner på de båda naturrikenas lägsta stadier, ty hos monader, rhizopoder och spongier, som icke visa någon tydlig inre organisation, måste liksom hos de lägre växterna hela kroppsytan tjena till uppsugning af flytande näring, och å andra sidan möta vi hos slemsvamparnas plasmodier icke sällan den hos de djuriska amoeberna förekommande företeelsen att slemkroppen stundom i sig upptager och någon tid behåller främmande fasta partiklar, hvilka utsugas af plasmodiet. Djurorganismen kan näras endast genom organiska ämnen, vegetabiliska eller animala; för det öfvervägande flertalet växter och särskildt för alla med klorofyll försedda äro deremot sådana näringsämnen olämpliga, ty växterna hafva förmåga ätt direkt ur marken och luften upptaga vatten, kolsyra och upplösta mineralämnen samt att genom assimilation (se d. o.) under medverkan af ljus och värme af dem bereda stärkelse och en del andra organiska ämnen, hvilka sedan tjena som material för bildningen af alla de öfriga växtämnena, både de qväfvefria och de qväfvehaltiga. Emedan kolsyra och vatten äro mycket syrerikare än stärkelsen, sker assimilationen under afgifvande af syre. Då endast genom assimilationen organisk substans nybildas, är tydligt att tillvaron af gröna växter är den nödvändiga förutsättningen för allt organiskt lif på jorden. Växter, som sakna det vid assimileringen verksamma klorofyllet, t. ex. alla svampar, nära sig deremot af förutbildade organiska föreningar, upptaga icke kolsyra och afgifva ej häller syre. De af dem, hvilka
Källa: Project Runeberg ·
