Sida 21
Vätesuperoxid ...
lefva på döda växter eller djurkroppar, draga sin näring ur de organiska föreningar, hvilka bildas såsom de första upplösningsprodukterna vid förruttnelse eller förmultnelse; de på lefvande djur eller växter snyltande (parasiter) nära sig liksom parasitiska djur af de af dem bebodda lefvande organismernas organiska safter. T. o. m. hos några med klorofyll försedda högre växter, de s. k. köttätande växterna, har man iakttagit en med djurens näring analog företeelse (se Insektätande växter). — Med afseende på alstring af nya individer är tillräckligt att hänvisa till art. Befruktning och Fortplantning.
Lifsföreteelser af särskildt intresse äro de mångfaldiga och allmänna rörelser man iakttagit hos växterna, dels ortsrörelser af hela växter (såsom många i vatten och på fuktiga kroppar fritt lefvande mikroskopiska alger och svampar), dels rörelser af enskilda delar af i öfrigt fastsittande växter. Sådana äro de till sömnföreteelsen hörande (se Somnus plantarum), blads och blommors riktande mot ljuset, blommors utslående, befruktningsdelarnas ombytande af plats (t. ex. hos Scrophularia), ståndareknappars och frukters uppspringande. Märkvärdigast äro de, som framkallas genom mekanisk retning, klängens gripande om sitt stöd (se Rörelsefenomen, växternas). Till samma fenomen höra växternas märkvärdiga rörelser mot ljuset. De flesta gröna växtdelar söka under sin växtperiod intaga en bestämd riktning i förhållande till ljuset. Man kallar denna tendens heliotropism. I de flesta fall vända de sig, när belysningen faller på dem från en sida, mot ljuset, men äfven motsatsen eger rum. I det förra fallet talar man om positiv heliotropism, i det senare om negativ. Exempel på den förra äro allmänna; mycket påfallande visar den sig t. ex. hos rumsväxter, som stå på något afstånd från fönstret. Negativt heliotropiska äro bl. a. klängena hos vinrankan och jungfruvinet, den något äldre stammen hos murgrönan (hvilken derigenom tryckes mot närbelägna föremål, vid hvilka den sålunda får tillfälle att med luftrötter fästa sig), stjelken hos Lysimachia nummularia (som derigenom tryckes mot marken och blir krypande), slutligen i mer eller mindre hög grad hos rötterna af en mängd växter. Ljusets verkan på de positivt heliotropiska växtdelarna beror på en befordran af längdtillväxten i de från ljuset vända sidorna, dess verkan på de negativt heliotropiska deremot på en sådan i den mot ljuset vända sidan. Afvikande härifrån är heliotropismen hos de flesta platta gröna blad, hvilka söka intaga en sådan ställning, att den öfre bladsidan träffas af ljusstrålarna under rät vinkel, och detta är tillika det läge af bladet, vid hvilket assimilationsverksamheten är lifligast. Icke blott solljuset, utan äfven konstgjord belysning verkar på de heliotropiska växtdelarna. Bland de färgade ljusstrålarna hafva de violetta den största verkan. Med heliotropismen nära beslägtad är den af tyngdkraften förorsakade geotropismen, eller växtdelarnas tendens att intaga en bestämd riktning i förhållande till lodlinien. Geotropismen kallas positiv, om växtdelen riktar sig mot jordens medelpunkt, negativ, om den antar motsatt riktning. Den förra förekommer hos de flesta större rötter samt en del jordskott (t. ex. potatesens), men äfven hos vissa stängelorgan, t. ex. några blomskaft, hvilka, innan blomman öppnat sig, hafva spetsen hakformigt böjd nedåt. Böjes en växtdel horisontalt från sin riktning uppåt eller nedåt, förorsakar tyngdkraften en olika längdtillväxt i den öfre och undre sidan af densamma, så att längdtillväxten blir större på undre sidan än på den öfre af den negativt geotropiska växtdelen, men omvändt på den positivt geotropiska.
Ett vigtigt inflytande på växternas lif hafva de fysikaliska naturkrafterna och det kemiska tillståndet hos det medium, i hvilket växten befinner sig. Utan fritt syre är intet växtlif möjligt, emedan växterna liksom djuren andas (se Andning). Växter, som hållas i syrefria gaser, dö snart. Men äfven en atmosfer af ren syrgas är skadlig för växternas lif, enär dess oxiderande verkan är för häftig. En följd af den genom den inandade syrgasen betingade syrsättningen är de lefvande växternas värmebildning, hvilken stundom är så hög, att den ökar temperaturen i väfnaderna flere grader öfver omgifningen. Mycket påfallande visar sig denna företeelse i många aroidéers blomkolfvar, der man kan iakttaga ända till 10° högre temperatur än i omgifningen. Den betydliga värmeutveckling, som märkes, der groende frön äro hopade (t. ex. då säd mältas), är en följd dels af andningen, dels af andra vid groningen försiggående kemiska processer (t. ex. stärkelsens förvandling till drufsocker, hvarigenom säden just förvandlas till malt). En del växters lysande (fosforescens) är sannolikt äfven ett fenomen, som står i samband med andningen. Om vissa växters vattenafsöndring se d. o. — Man har äfven upptäckt växtelektricitet, jämförlig med den, som man funnit i djurens muskler och nerver. För att påvisa den måste växtdelen beröfvas sin epidermis; om derefter elektroderna sättas i förbindelse med detta sålunda skalade längdsnitt och med det tvärsnitt, som vid växtdelens afskärning bildats, så uppstår en elektrisk ström, som går från tvärsnittet till längdsnittet, således omvändt mot muskelströmmen.
Ljuset är i flere afseenden ett vilkor för växternas lif och normala utveckling. Bildning af klorofyll (se d. o.) eger rum endast i ljus, och äfven det en gång bildade klorofyllet behöfver ljus för att kunna bibehålla sig. Så till vida som klorofyllet vid växternas näring spelar en vigtig och nödvändig rol, är ljuset medelbart ett vilkor för de grönfärgade växternas näring; men äfven omedelbart är växten beroende af ljuset, ty det genom klorofyllet förmedlade ombildandet af kolsyra och vatten till organiska föreningar sker blott under ljusets medverkan. Normalt klorofyll-lösa växter äro också, emedan de hafva annan näring, icke beroende af ljuset, utan kunna utveckla sig i ständigt mörker (t. ex. champignoner, tryffel). Påfallande är ljusets inflytande på grönfärgade organs
Källa: Project Runeberg ·
