Sida 195
Åkerbruks-statik ...
det herskande riksdagspartiet brukat ständernas allmakt till politiska äfventyr, och som specielt riktats mot några af hattarnas ledande män i borgareståndet. Mer prisvärda voro Å:s åsigter i den ekonomiska politiken. Han klandrade hattarnas åtgärd att göra riksbanken till penningförläggare för alla möjliga industriella anläggningar mot ringa säkerhet och motarbetade den alltför stora sedelemission, som härmed stod i samband. Då K. M:t 1745 måste på bankofullmäktiges enträgna anhållan inskränka och till slut alldeles inställa invexlingen af bankens sedlar mot reda mynt, talade A. ifrigt emot dessa beslut och förordade, att K. M:t icke skulle taga någon befattning alls med bankens styrelse. Stridens hetta dref emellertid Å. till en allt lidelsefullare partihållning, och vid den afgörande kampen mellan hattar och mössor vid 1746–47 års riksdag var han djupt invecklad i mössledarnas intima förbindelser med ryska sändebudet von Korff. Mösspartiets chefer tvekade icke att bruka ryskt guld för att stärka och sammanhålla sitt parti, att gifva Rysslands ambassadör goda underrättelser och råd, att tillstyrka ryska kabinettet truppsammandragningar vid finska gränsen och hotande demonstrationer för att störta de gemensamme politiske motståndarna. Å., som länge prisats såsom den »svenske Cato», har förlorat mycket af sitt patriotiska anseende, sedan de utländska, särskildt de ryska arkivens öppnande för forskningen bragt ljus öfver det intrigspel, som sammanknutit den europeiska diplomatiens trådar med de inre partimotsatserna i Sverige under 1700-talet. Men visserligen måste man ihågkomma, att hvarje tid har sina skiftande begrepp om politisk moral, och att i 18:de årh:s kabinettspolitik utländskt guld och hemliga öfverenskommelser med de främmande sändebuden nästan öfverallt användes såsom en sorts diplomatiska maktmedel, med hvilka statsmännen ogeneradt opererade såväl i den inre partikampen som i sin yttre politik. Å. och hans partivänner ansågo sig antagligen ej handla mer förkastligt än hattarnas statsmän, som stodo i lika intim vänskap med Frankrike. Visserligen voro förbindelserna med Ryssland af en vida farligare art för rikets sjelfständighet, men äfven dervid bör man ihågkomma, att Ryssland trots alla erfarenheter ännu var en af den tidens svenskar till viss grad föraktad fiende, och att Polens öde ännu icke fanns såsom varnande exempel. Det bör äfven påpekas, att de ryska ministerdepescherna tydligen vittna, att Å., åtminstone så länge han satt uti rådet och således kunde utöfva något inflytande, aldrig för egen räkning emottagit några ryska penningar eller gåfvor under någon form. Å:s föregående bana i hattpartiets led och hans följande hållning gjorde honom till en synnerligen hatad fiende. Då Upsala universitet i Febr. 1747 valde Å. till kansler, ehuru tronföljaren föreslagits af minoriteten, begagnade man sig deraf att gifva universitetskonsistorium en sträng skrapa, trots det att Å. skyndat att afsäga sig den erbjudna hedern. Efter hattarnas definitiva seger under våren 1747 angreps han för sina åsigter i principalatsfrågan och sina uttalade råd mot bankens stängning samt tvangs att begära afsked utan pension från riksrådsämbetet och den indrägtiga befattningen såsom öfverstemarskalk, hvartill han 1741 blifvit utnämnd. Å. tillbragte sin återstående lefnad på sin egendom Margretelund i Upland, hvilken han 1718 inköpt. Förbindelserna med ryska sändebuden v. Korff och Panin synas hafva fortfarit en tid och Å:s råd inhemtats i djupaste hemlighet, men faran af dylika förbindelser och Rysslands ändrade politik gjorde snart slut på hvarje deltagande från Å:s sida i det politiska partilifvet. Redan följande riksdag med sin försonligare partistämning gaf Å. pension, och när mössornas seger 1765 bragt hans politiska och ekonomiska åsigter till makten, betygade riksens ständer honom sin tacksamhet för de rådslag han gifvit om banken, slogo en medalj till hans ära (1767) och anmodade honom att å nyo inträda i rådkammaren. Den mer än 80 år gamle statsmannen undanbad sig ett förtroende, som dåmera öfversteg hans krafter. Å. afled på Margretelund d. 11 Mars 1768. — Svenska akademien lät 1851 prägla en minnespenning öfver Å., och i sammanhang dermed skref B. von Beskow Å:s »Minne» (i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, del. 26, 1853). L. S.
3. Åkerhielm, Gustaf Fredrik, friherre, statsråd, direktör för kungl. teatern, den föregåendes sonsons son, föddes d. 10 Febr. 1776 på Lindevad, Allhelgona socken, Östergötland. Efter att sedan 1793 hafva tjenstgjort såsom officer vid Lifgardet till häst, med hvilket han i egenskap af sqvadronchef 1808 deltog i finska kriget, och som han 1811 lemnade med öfverstes afsked, egnade han sig en tid åt landthushållning och utländska resor. 1818 kallades han till direktör för K. M:ts hofkapell och spektakler, visade mycket nit för dem, bl. a. såsom författare (tragedien Engelbrecht, 1820, m. m.) och öfversättare (»Hamlet» m. m.) af dramatiska stycken, och införde på den kungl. scenen Shakspere och Weber — på den tiden djerfva nyheter. 1823 lemnade Å. direktörskapet. 1826 utnämndes han till ordförande i k. styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket och befordrade såsom sådan flere åtgärder, som afsågo en menskligare behandling af fångarna. Sedan 1827 var han derjämte general-tulldirektör. Den 23 April 1831 inkallades han med bibehållande af sin plats i fångvårdsstyrelsen (till 1835) i statsrådet, hvilket han, en moderat-konservativ natur, lemnade d. 16 Maj 1840, då den liberala oppositionen gjorde sitt häftiga anlopp vid nämnda års riksdag. Frih. Å. deltog såsom sjelfskrifven ledamot af ridderskapet och adeln i riksdagarna fr. o. m. 1800, var 1818 ledamot af konstitutionsutskottet och utsågs vid de följande till ordförande i expeditionsutskottet samt medlem af hemliga utskottet. För öfrigt må nämnas, att Å. var medlem af 1820 års statsrevision, ordförande bland fullmäktige i Riksgäldskontoret (1821), ledamot af strömrensningskommissionen (1824) och af Jernkontoret (1825) samt ordförande i Direktionen öfver konungens hospital (1847) och i Patriotiska sällskapet (s. å.). Han var sedan 1827 ledamot
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·


















