Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

Originalsida 197
Originalsida 197
Originalsida 196
Originalsida 197
196–197

Sida 197

Åkerbruks-statik ...

utnämndes efter vederbörlig tjenstgöring vid domstolarna 1872 till vice häradshöfding. Han anställdes 1873 som riddarhuskanslist, blef 1876 kanslisekreterare och utnämndes 1878 till kansliråd och byråchef i Finansdepartementet samt 1884 derjämte till sekreterare och ombudsman vid riddarhuset. 1888 förordnades Å. till expeditionschef i nyssnämnda departement, men kallades d. 28 Sept. s. å. till medlem af Bildts protektionistiska ministèr såsom konsultativt statsråd, hvarefter han 1889 lemnade sin befattning vid riddarhuset. Å., som besitter en ovanligt grundlig författningskunskap, har deltagit i åtskilliga vigtiga komitéarbeten. Han har i egenskap af sekreterare författat den 1876 tillsatta komiténs för döfstumundervisningens ordnande i Aug. 1878 afgifna vidlyftiga betänkande. Han har jämte tillkallade särskilda biträden utarbetat det förslag till domänförvaltningens ordnande af d. 3 Nov. 1880, som låg till grund för 1882 års riksdagsbeslut i ämnet. Han har vidare varit ledamot i den 1889 tillsatta komité, som å Sveriges sida hade att förhandla om ändrade bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, och hvilken komités arbeten ledde till antagandet af ny mellanrikslag d. 30 Maj 1890. Sedan 1890 är Å. ledamot af Första kammaren for Göteborgs- och Bohus län.

Åkerhöna. 1. Se Rapphönsslägtet. — 2. Det skånska namnet på »nyckelpigan» (se d. o.).

Åkerkovall. Se Melampyrum.

Åkerkål. Se Brassica.

Åkerlagar (Lat. leges agrariae), rättare jordlagar, benämndes i det gamla Rom de laga folkbeslut, som hänförde sig till statsdomänerna (Lat. ager publicus). I sin vidsträcktaste betydelse afser uttrycket alla förslag och derpå grundade folkbeslut om användningen af domänerna, således jämväl angående försäljning för statens räkning (genom qvestorerna), anvisning och utdelning åt enskilda (med eganderätt) och anläggningar af kolonier. Oftare tages det i en mera inskränkt betydelse och betecknar då förslag och till följd af sådana fattade beslut om dispositionen af domänjord, som öfvertagits med nyttjanderätt (possessio) af enskilda. Från äldsta tider var nämligen sed, att enskilda medborgare fingo taga i besittning (occupare) sådan domänjord, som icke ansetts kunna eller böra öfvergå till enskild egendom, dock med vilkor att för nyttjandet erlades en årlig afgäld, i regeln 1/10 af säd, 1/5 af vinoch olivplanteringarnas afkastning, samt klöfskatt (scriptura) för betesmarkernas begagnande. Det låg i sakens natur, att från början förnämligast patricierna, såsom maktegande i samhället, på sådant sätt tillgodogjorde sig den genom fortsatta eröfringar alltmera ökade domänjorden. Men småningom togo antagligen äfven plebejer del i ockupationen. Med indrifvandet af afgälden synes ej alltid hafva gått ordentligt till, och för öfrigt utsträckte enskilda samhällsmedlemmar alltmer sina besittningar, i vissa fall väl ock utan iakttagande af lagliga former. Dessa stora besittningar sköttes förnämligast af slafvar, och ju större vidden blef af sådan till nyttjande öfvertagen jord, dess mindre möjlighet gafs för vidmakthållande och ökande af de sjelfegande jordbrukarnas klass. Allt ifrigare bemödanden riktades derför ock i synnerhet af den lägre folkklassens målsmän, tribunerna, på att åstadkomma utdelning till enskilda af domänjord. Deremot kämpade åter innehafvarna, som ansågo sig genom långvarig häfd hafva förvärfva ett slags rätt till jorden, hvilken för öfrigt med tiden stigit ej obetydligt i värde. En åkerlag omtalas redan från år 486 f. Kr. (se Cassius 1) men den gällde utdelning af nyvunnet land, delvis ock åt bundsförvanterna. Efter många års strider och åtskilliga förslag till utdelning af statsjord antogs slutligen 367 f. Kr. den s. k. liciniska lagen (se Licinius). Men denna lag synes aldrig hafva blifvit i hela sin vidd tillämpad, och under de ständiga krigen, särskildt uti Italien, utvecklade sig förhållandena så, att åter stora sträckor domänjord samlades på enskilda händer. Visserligen hade både utdelning och formlig utarrendering i flere fal egt rum, men med tiden hade det fria jordbrukareståndet alltmer minskats och kringskurits. Det var i ändamål att å nyo begränsa nyttjanderätten till domänjord och genom utdelning af sådan, hvilken återvunnits till staten, sörja för fattiga medborgares bergning, som Tiberius Gracchus (se denne) år 133 f. Kr. och tio år efter honom hans broder Cajus uppträdde. Emellertid satte innehafvarna af statsjorden mot Gracchernas sträfvanden ett envist och segt motstånd, så att de fattade besluten icke kunde rätt genomföras. Å de områden, som enligt Gracchernas lagar bibehöllos åt de dittills varande herrarna, torde dessa hafva fått en mera tryggad besittning, och afgälden upphäfdes, enligt den vanliga uppgiften, genom ett lagförslag af en tribun, Sp. Thorius. Emellertid fanns ännu qvar ett jordområde i Kampanien, om hvars utdelning till enskilda förslag väcktes 63 f. Kr. af tribunen P. Servilius Rullus (hvilket föll efter ifrigt motstånd af Cicero) och sedan år 59 af Julius Caesar — med större framgång. Redan Sulla hade genom konfiskering af jordsträckor och egendomar, som tillhört mot honom fientliga samhällen, skapat nya domäner, men dessa använde han till utdelning åt sina veteraner, hvilka sålunda bildade ett slags militärkolonier. Efter Sullas exempel företogo sig också triumvirerna att försörja sina soldater genom anvisning på jordegendom, som då togs af konfiskerad privatjord. Statsdomäner åter funnos dåmera egentligen blott i provinserna, och derstädes anlades från Caesars tid och af hans efterföljare Augustus samt af senare kejsare kolonier, i hvilka medborgare i stort antal och framförallt soldater, som tjent ut sin tid, fingo sin försörjning. De åtgärder, som i dylikt syfte vidtogos, erinra faktiskt, men icke till formen om de förra tidernas »åkerlagar». Vid dessa senare har man i allmänhet fäst begreppet af ett slags försök att rubba eller omstörta bestående eganderättsförhållanden. Dervid må dock väl ihågkommas, att både den liciniska lagen och Gracchernas lagar utgingo

Källa: Project Runeberg · ·