Sida 226
Ångpanna ...
allmänt erkännande för sina gedigna arbeten, och hans ryktbarhet ökades ännu mera genom hans många fortsatta undersökningar på detta område. Bland dessa bör i främsta rummet här nämnas hans 1868 utgifna Spectre normal du soleil (med Atlas), hvilket arbete innehåller hans på gitter-mätningar grundade våglängdsbestämningar för de vigtigaste af solspektrets fraunhoferska linier; i hans Atlas äro dessa liniers lägen för första gången angifna efter våglängder och dermed befriade från hvarje godtycklig skala. Denna Atlas har sedan dess öfver hela verlden tjenat som grundval för alla senare våglängdsbestämningar, till följd hvaraf beskaffenheten af en gifven ljussort först då ansetts vara till fullo bestämd, när den blifvit angifven i »Å:s enheter», och sagda Atlas skulle sannolikt under lång tid fortfarande kommit att ega samma betydelse, derest icke det begagnade metermåttet, användt för uppmätning af gitterbredden, olyckligtvis varit behäftadt med några små fel, hvilka inför de stigande anspråken på noggranhet icke ansetts kunna negligeras. — Öfver norrskenets spektrum, hvilket Å. först af alla lyckades observera, skref han en uppsatts i Jubelbandet af Poggendorffs Annaler samt meddelade derstädes, liksom i några franska journaler, vissa resultat från sina undersökningar angående de enkla gasernas spektra. Ett större arbete, rörande metalloidernas spektra, var tillämnadt och delvis färdigt, men hann ej fullbordas, medan Å. lefde.
Såsom akademisk lärare viste Å. intressera sina åhörare för sitt ämne; men såsom hans största förtjenst dervidlag torde böra framhållas, att han är den förste, som vid svenskt universitet infört fysiska laborationer för de studerandes räkning, hvarvid desse under lärarens ledning sjelfva få utföra för dem lämpliga experiment och ur de anställda mätningarna beräkna resultaten. — Å:s stora vetenskapliga förtjenster förvärfvade honom ledamotskap af en mängd lärda samfund såväl inom som utom fäderneslandet. Han blef ledamot af Vetenskapsakademien 1850, af Vetenskapssocieteten i Upsala 1851, af Fysiografiska sällskapet i Lund 1866, af preussiska Vetenskapsakademien i Berlin 1867, af Royal society i London 1870, af Videnskabernes selskab i Köpenhamn 1873 och af franska vetenskapsakademien (Institut de France) i Paris s. å. Af Royal society erhöll han 1872 för sina arbeten inom optiken och värmeläran Rumfordska guldmedaljen, hvilken utmärkelse förut icke tillfallit någon svensk. — Se »Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska Vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter» (II, 1878–85). R. Th–n.
2. Ångström, Carl Arendt, mekaniker, den föregåendes broder, född d. 23 Okt. 1821 på Lögdö bruk i Medelpad, blef student i Upsala 1841, deltog såsom frivillig i danska kriget 1848, aflade filos. kandidat-examen 1851 och genomgick 1851–53 Falu bergsskola, hvarefter han i slutet af sistnämnda år öfvertog disponentbefattningen vid Tabergs grufvor i Värmland och 1854 antogs till ingeniör på Jernkontorets mekaniska stat. S. å. promoverades han till filos. doktor. 1864 utnämndes han till professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm och vardt tillika, efter bergsskolans flyttning dit från Falun, 1869 lärare i bergsmekanik vid sistnämnda läroanstalt, hvilka värf han fortfarande utöfvar vid Tekniska högskolan. Å. har konstruerat maskiner och byggnader för grufvor och jernhandteringen, medverkat till införande af strålturbiner, infört användningen af säkerhetständrör vid bergssprängning, uppfunnit metoden att med begagnande af deviationskompass verkställa undersökning af jernmalmsfälts läge och utsträckning samt konstruerat sjelfmassage-apparater m. m. Han har framlagt plan samt åstadkommit undersökning och förslag (1863–64) till anläggning af en jernväg från Falun till Vestkusten, hvilken plan sedermera realiserats af andra personer, vidare uppgjort förslag till koncentrering af Uddeholms bolags jerntillverkning vid nya verk anlagda vid Hagfors, till anläggning af Bångbro m. fl. jernverk, till anläggning af ett större stålmanufakturverk vid Tunafors invid Eskilstuna m. m. För dylika arbeten har han företagit resor på kontinenten samt i England och Amerika. Vid såväl industriutställningar (i Stockholm 1866, i Köpenhamn 1868 och 1888) som verldsexpositioner (i Wien 1873, i Filadelfia 1876) har han fungerat såsom prisdomare å maskinafdelningen, så ock vid de allmänna landtbruksutställningarna i Göteborg och Malmö. Å. valdes 1869 till ledamot af Vet. akad., som 1873 tillerkände honom det wallmarkska priset. Medstiftare af Ingeniörföreningen (1865), var han dennas sekreterare ända till dess upphörande, 1891, och redigerade de 25 årgångarna af dess förhandlingar. Å. har äfven varit verksam såsom författare inom sitt fack och skrifvit bl. a. Handbok för beräkning och byggnad af turbiner och turbin-pumpar (1880), Anordningen af de vid jernhandteringen begagnade valsverken (1884), Beräkning och konstruktion af kolfpumpar (1889) förutom en mängd uppsatser i »Jernkontorets annaler» m. m. samt bearbetat Reuleaux' »Konstruktören» (1863–64; ny uppl. 1877 och supplement 1893) och Uhlands »Fickhandbok för maskin-ingeniörer och konstruktörer» (1883; ny uppl. 1892).
Angtröskverk. Se Tröskning, sp. 874.
Ängturbin kallas en ångmaskin, vid hvilken ångan verkar på samma sätt som vattnet i en turbin, eller, med andra ord, en turbin, vid hvilken i stället för vatten användes vattenånga. Flere gånger och sedan lång tid tillbaka har man gjort försök att konstruera dylika ångmaskiner, men det är först på de senaste åren, som man i detta hänseende vunnit fullt tillfredsställande resultat. I främsta rummet bör omnämnas den af den svenske ingeniören C. G. P. de Laval 1892 uppfunna ångturbinen, hvilken visat sig ega verkligt praktiskt värde och redan vunnit icke obetydlig användning. Denna maskin är en axiel strålturbin (se Turbin), bestående af ett skifformigt hjul, hvilket roterar kring en axel, och vid hvars omkrets finnes ett stort antal skoflar. Ångan kommer genom ett munstycke, som bildar en liten vinkel mot
Källa: Project Runeberg ·
