Sida 227
Ångpanna ...
turbinskifvans plan. Redan innan ångan hunnit till skoflarna, har hon fått antaga samma tryck som omgifningen och omsätta allt sitt magasinerade arbete eller sin potentiella energi till lefvande kraft. Detta sker genom att ångan utvidgar sig i munstycket, hvilket för den skull är formadt divergent. Ångans volym per vigt växer dervid i större förhållande än munstyckets tvärskärning, och till följd deraf ökas hastigheten och den lefvande kraften hos ångan ända till sjelfva utloppsmynningen. Till ett lägre tryck än omgifningens utvidgar sig likväl icke ångan; men man går ända till denna gräns, hvarför både ångans arbetsförmåga väl kan tillgodogöras och tätning mot ångtryck vid mynningen kan undvikas. Detta är en väsentlig fördel hos denna ångturbin. — På det att ångturbinen må utveckla tillräcklig effekt och väl tillgodogöra värmet, är det nödvändigt, att ångstrålen träffar skoflarna med så ringa stöt som möjligt samt att den lemnar hjulet med så liten hastighet, som det låter sig göra. Dessa äro samma vilkor, som vattenturbinen måste uppfylla för att lemna hög verkningsgrad. För att ångturbinerna, så långt som möjligt, skola uppfylla dem, måste man använda en stor omloppshastighet, och detta är just den största svårigheten man har att öfvervinna vid dessa kraftmaskiner. Vid de Lavals ångturbin af 5 hästkrafter är omloppstalet pr minut 30,000 och vid turbin af 20 hk. 20,000. För att möjliggöra detta användes en fjädrande axel, så att turbinskifvan vid den ofantligt hastiga rotationen kan inställa sig sjelf och vända sig kring sin tyngdpunkt, hvarvid axelns medellinie beskrifver en rotationsyta. Om icke axeln vore fjädrande, skulle äfven lagren bringas uti vibrationer och till följd deraf gå varma, hvilket nu förebygges. Det vid axelns fria ände varande lagret är försedt med kulfattning för att kunna inställas efter axeln. Dessutom ega alla lagren smörjränder med ingjuten antifriktionsmetall. Slutligen nedsättes hastigheten från 30,000 till 3,000 hvarf i minuten genom vexelhjul, hvilka äro försedda med noggrant utskurna små kuggar, ställda i vid pass 45° vinkel mot medelplanet. För rörelsens utjämning nyttjas dels svänghjul, dels regulator. — Denna ångturbin har tillverkats i flere olika typer från 5 till 100 effektiva hästkrafter. Den minsta typen erfordrar vid 5 atm. ångtryck och niofaldig afdunstning hos pannan omkr. 2,5 kg. stenkol pr timme och hästkraft. Vid en 50 hk. turbin, som underkastats en noggran undersökning, var vid 7,6 à 8,6 kg. öfvertryck pr qvcm. och 1,645 hvarf pr minut ångförbrukningen 8,95 kg, och kolförbrukningen 1,21 kg. pr timme och hästkraft. — Bland andra ångturbiner må nämnas Parsons, hvilken i England vunnit tillämpning. Likasom de Lavals ångturbin har den hittills förnämligast blifvit begagnad för att drifva dynamomaskiner. — De fördelar, som ångturbinerna erbjuda, nämligen lätthet att uppställas, emedan ingen murad grund för dem erfordras, jämn gång, liten volym samt beqväm skötsel, böra tillförsäkra dem en betydande användning i framtiden. G. R. D.
Ångvagn, lokomotiv. Se Jernvägar, Lokomotiv och Ångmaskinen.
Ångvarmapparat. Se Uppvärmning.
Ångvält. Se Vält 2.
Ånimskog, socken i Elfsborgs län, Tössbo härad. Areal 12,219 har. 2,104 innev. (1892). Å. utgör ett konsistorielt pastorat, Karlstads stift, Norra Dals kontrakt.
Ånstå (fordom Onusta, stundom skrifvet Ånnesta, Ånstad), socken i Örebro län och Örebro härad. Areal 1,948 har. 582 innev. (1892). Annex till Örebro stad, Strengnäs stift, Örebro kontrakt. Jfr Längbro.
År (Lat. annus, se d. o.), den tidrymd, som jorden behöfver för ett omlopp kring solen. Emedan jordens rörelse kring solen kan anses fullbordad på olika sätt, finnas också olika slag af sol-år. Det astronomiska året (se d. o.) är antingen sideriskt l. stjernår (utgörande 365 dagar 6 timmar 9 minuter 9,3 sekunder) eller tropiskt (365 d. 5 t. 48 m. 46,2 s.) eller anomalistiskt (365 d. 6 t. 13 m. 56 s.). Det borgerliga året (se d. o.) l. kalenderåret utgöres af jämnt 365 (för skottår 366) dagar, fördelade på 12 månader. Se vidare Kalender och Kronologi. — De äldsta kulturfolken räknade sannolikt ej med sol-år, utan med manår (se d. o.), d. v. s. en tidrymd af 354 d., 8 t. och omkr. 48 m. — Om det s. k. »platoniska året» (»stora året») se under Platonisk. Om »ecklesiastik-året» (presternas fardagsår) och »fardagsår» se Fardag; om »kyrkoåret» och »bruksåret» se dessa ord. — Om det »meteorologiska året» se Meteorologiska årstider.
Åra, redskap, som nyttjas till att medelst rodd eller vrickning framdrifva båtar. Vid rodd nyttjas för hvardera båtsidan minst en, men, beroende af båtens storlek, ända till 4 à 5 åror. Vid vrickning begagnas endast en åra, lagd öfver relingen akterut (se vidare Ro och Vricka). Den platta, åt kanterna aftunnade, yttersta änden af åran kallas blad. Sjelfva skaftet har en cylindrisk sektionsform och tilltager något i groflek ut till handtaget, som ej har större diameter, än att handen kan gripa om detsamma. Årdelen närmast handtaget kallas lom. Med lommen hvilar åran under rodden på relingen, stödd af tullen (se Tullar och Tullbord). Den främsta åran i en båt kallas bogåra (se d. o.). Bunkåror l. bonkåror kallar man sådana större rodd-åror, som hafva gröfre lommar, och hvilka skötas af minst 2 man vid hvarje åra. Om styråra se d. o. Med årtag förstås den taktmässiga rörelse, som bibringas årorna under deras framförande och tillbakadragande mellan tullarna. J. G. B.
Årdala, socken i Södermanlands län, Villåttinge härad. Areal 7,100 har. 1,105 innev. (1892). Å. bildar med Forsa ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift, Villåttinge kontrakt.
Årder (Gammalsv. arþer, arder, af aeria, plöja, ärja). Se Plog.
Åre, socken i Jämtlands län, Undersåkers tingslag. Areal 2,116 qvkm. 2,321 innev. (1892). Annex till Undersåker, Hernösands stift, Jämtlands vestra kontrakt. Invid kyrkan och Åresjön, en utvidgning af Åreelfven (se Indalselfven), och vid södra foten af Åreskutan
Källa: Project Runeberg ·
