Sida 71
Ytterbrant ...
och undervisning (se Religionsfrihet). De nu angifna former for yttrandefrihetens utöfvande afse det talade ordet. Utom i tal kunna äfven, såsom nämnts, i skrift tankar försinligas och utbredas, hvadan yttrandefrihet inbegriper utom talfrihet äfven skrifoch tryckfrihet. Som tryckpressen är det allmännast anlitade medlet för skrifters mångfaldigande och tryckt skrifts spridande är det förnämsta medlet för tankars vidsträcktaste allmängörande, har tryckfriheten ådragit sig lagstiftarens uppmärksamhet i första hand (se vidare Tryckfrihet).
Yttrandefriheten, såsom en rätt för menniskorna till fritt tal i det personliga samlifvet, har aldrig varit bestridd. Det är då dess utöfning erhållit en mera offentlig form, som den blifvit föremål for samhällsmaktens kontrollerande och ingripande verksamhet. Statsmyndigheten har derför ansett sig behörig att, och när den så finner lämpligt, i form af lagstiftning eller särskilda styrelseåtgärder bestämma öfver densamma. På detta sätt har staten kunnat göra sig skyldig till en mängd godtyckliga åtgärder, som lagt band på den medborgerliga friheten och hämmat den lofliga medborgerliga verksamheten och företagsamheten. De yttringar af denna frihet, som varit underkastade myndigheternas tvångsåtgärder, hafva varit den i religionsfriheten inbegripna bekännelsefriheten, hvilken af kättareförföljelserna har utsatts för ständiga angrepp (se Religionsfrihet), och tryckfriheten, som lades i bojor af censuren (se d. o.) samt derjämte led intrång genom särskilda inskränkningar i de näringar, som anlitades för böckers tryckning och spridning. Dessutom var utöfningen af de uti yttrandefriheten inneburna rättigheter, såsom undervisning, offentliga föredrag, dramatiska föreställningar, församlingsfrihet, föreningsrätt, gemensamma andaktsöfningar, beroende af styrelsens godtfinnande genom fordran af koncessioner och autorisationer från offentlig myndighets sida och genom reglementariska föreskrifter, som ytterligare lade hämmande band på denna frihet. Detta styrelsens förmynderskap öfver den fria medborgerliga verksamheten kändes tryckande, hvadan man, sedan de i lagstiftningen inneburna tvångsband blifvit lossade, sökte vinna erkännande åt grundsatsen om denna frihet såsom fullt berättigad under det ansvar, som strafflag bestämmer för de i densamma såsom förbrytelser upptagna missbruk af yttrandefriheten, och med iakttagande af de af omsorgen för allmän säkerhet och ordning föranledda lagbestämmelser, som utfärdas mot lugnets störande vid allmänna sammankomster eller till förhindrande af brottsliga skrifters spridande. I de författningar, som kommo till stånd efter amerikanska frihetskriget och franska revolutionen, blef yttrandefrihetens grundsats upptagen bland öfriga i dessa författningar uppräknade vigtigare medborgerliga friheter till garanti för att denna frihet skyddades vid lagstiftande maktens handhafvande. Således blef under de första sammanträdena i Nord-Amerikas Förenta staters kongress d. 4 Mars—d. 29 Sept. 1789 beslutet ett tillägg (art. 1) till staternas författning (hvilket erhöll definitiv giltighet genom bifall af de särskilda staternas legislaturer d. 10–15 Dec. 1791). Genom denna tilläggsartikel förbjöds kongressen att stifta någon lag, hvarigenom intrång kunde ske i friheten i tal och tryck eller i folkets rätt att sig fredligt församla och öfverlemna till regeringen ställda petitioner om missbruks afskaffande. I den »Déclaration des droits de l'homme», som står i spetsen för den franska konstitutionen af d. 3—10 Sept. 1791 (art. 11), heter det: »Det fria utbytet af tankar och meningar är en af menniskans värderikaste rättigheter; hvarje medborgare eger derför fritt tala, skrifva, trycka, dock under ansvar för denna frihets missbruk i de genom lag bestämda fall». I tit. 1 af sjelfva konstitutionen garanteras särskildt rättighet för hvar och en att i tryck offentliggöra sina tankar, utan att hans skrifter kunna underkastas någon censur eller något öfverinseende före deras offentliggörande, likaledes att utöfva den kult, som tillhör den religion, till hvilken han bekänner sig, äfvensom ock friheten för medborgare att fredligt och obeväpnade samlas, med iakttagande af gällande polislagar. I art. 7 af den till 1793 års franska författning hörande »Déclaration des droits» heter det, att »rättigheten att uppenbara sina tankar och meningar, vare sig genom tryckpressen eller på hvarje annat sätt, rättigheten att fredligt samlas och den fria utöfningen af religiös kult kunna icke förbjudas». Nödvändigheten att förkunna dessa rättigheter häntyder på antingen närvaron eller det färska minnet af despotism. I 1795 års franska konstitution upptages garanti för dessa rättigheter, dock med framhållande af deras inskränkning inom laga gränser. I 1814 års »karta» (författning) garanteras religionsfrihet (art. 5), tal- och tryckfrihet (art. 8) med iakttagande af de lagar, som hafva att qväfva deras missbruk, men församlingsfriheten nämnes icke der, ej häller i 1830 års karta. Deremot finnes församlingsfriheten likasom föreningsrätten åter garanterad i 1831 års efter 1830 års franska karta bildade belgiska författning jämte öfriga yttrandefriheten tillhörande rättigheter, bland hvilka särskildt nämnas undervisningsfriheten och petitionsfriheten. I franska konstitutionen af d. 4 Nov. 1848 art. 8 blef utöfningen af samtliga dessa rättigheter garanterad med ingen annan begränsning än den, som innehålles i andra medborgares rättigheter och frihet eller i allmän säkerhet, dock att ej tryckpressen underkastas censur. Schweiziska förbundsförfattnin-gen af 1848 samt tyska folkets »grundrechte», som garanterades i lagen d. 27 Dec. 1848, upptogo liknande bestämmelser. Sådan garanti gafs åt dessa rättigheter i de grundlagar, som kommo till stånd efter 1848 års folkrörelse, och för hvilka konstitutioner den belgiska grundlagen tjenat till mönster, nämligen de italienska, tyska och österrikiska grundlagarna m. fl. Så äfven Danmarks d. 5 Juni 1849 först gifna och nu i sin reviderade lydelse gällande grundlag. Norges »grundlov» garanterar blott tryckfriheten (§ 100), Sveriges grundlagar tryckfrihet och bekännelsefrihet. Grundsatsen om fri
Källa: Project Runeberg · ·


















