Sida 121
Till hans mest omtyckta taflor höra Skall han gå klar för udden? (1879) och Räddningsbåten köres genom dynerna (1883) samt den stora taflan med porträtt, Ett barndop. Han är medlem af danska konstakademiens plenarförsamling. — A:s hustru, Anna Kirstine A., född Bröndum, är likaledes målarinna. Hon föddes på Skagen d. 18 Aug. 1859 och blef gift med A. 1880. Anna A. utbildades i Köpenhamn 1875–78 under målaren V. Kyhns handledning och utställde första gången 1879. Emellertid tyckas hennes genretaflor (oftast med endast en eller några få figurer) mera vara frukten af sjelfständigt friluftsstudium i hennes hemvist Skagen, och trots otvifvelaktigt samarbete med sin man gör hon sig i dem sjelfständigt gällande genom djup i känslan och hängifvet naturstudium. Bägge makarna A. hafva jämte oljemåleriet idkat pastellmålning med framgång. Ph. W.
Anchietin. Se Anchietea salutaris.
*Anckarhjelm, hvilkens holländska namn var Maerten Thyssens, föddes i Vlissingen, gaf sig i holländska Ostindiska kompaniets tjenst och aflade lysande tapperhetsprof i strider mot spaniorerna, särskildt 1631, då han såsom vice-amiral förande skeppet »De 17 provincien» jämte amiral Pater vann i Hollands tideböcker odödligt namn i striden med spanske amiralen Oquendo utanför Pernambuco. Efter hemkomsten (1634) blef han ekipage- och ammunitionsmästare i Vlissingen.
*1. Anckarsvärd, Mikael, fördes till Stockholm (sp. 692) under bevakning öfver Qvarken samt hölls d. 18 Mars–3 April häktad å Fredrikshof och d. 3 April–7 Maj 1789 å Drottningholm. Jfr »Öfverste M. Anckarsvärds minnen från åren 1788–1790» (1892).
*4. Anckarsvärd, M. G, född d. 25 Mars 1792, dog d. 3 Maj 1878 och slöt den grefliga ätten A. på svärdssidan. Det omnämnda arbetet heter Sveriges märkvärdigaste ruiner.
*Ancona. 1. Provinsen har, enl. Strelbitsky, en areal af 2,041 qvkm. (officielt 1,974), med 267,338 innev. 1891 (1893 beräknades folkmängden till 273,433 pers.). — 2. Staden har under senare tid ombildats till en fästning af första rangen; till det gamla citadellet och bastionerna omkring staden hafva tillkommit nya fort på de omgifvande höjderna. Hamnen är betydligt utvidgad och fördjupad och har förklarats för krigshamn.
Ancona, Alessandro d'. Se D'Ancona.
Ancus, Lat., städ; ett af hörbenen (se Hörselorgan, sp. 375).
Ancyloglossum, med. Se Tunghäfta.
Ancylostomum duodenale, zool., detsamma som Dochmius duodenalis. Se Strongyloidea. — Jfr Geofagi.
Ancylotherium, paleont. Se Bälta.
Ancylus, zool., ett slägte, tillhörande familjen Limnaeidae, ordningen lungsnäckor (Pulmonata) och klassen snäckor (Gastropoda) bland blötdjuren. Detta slägte skiljer sig från öfriga lungsnäckor derigenom att skalet är skålformigt utan spira och att mynningen är lika vid, som skalet. Djuret är helt och hållet täckt af skalet, så att, äfven då det är fullständigt utsträckt, endast spetsarna af trefvarna synas utanför skalranden. Hithörande snäckor lefva uteslutande i sötvatten och lifnära sig af växtämnen. I Skandinavien förekomma tre arter. A. fluviatilis och A. deperditus hafva mynningarna för köns-, andedrägts- och matsmältningsorganen på venstra kroppssidan, medan hos A. lacustris, hvilken art man hänfört till ett särskildt slägte (Acroloxus), nämnda organ utmynna på kroppens högra sida. Äfven till lefnadssättet skilja sig dessa arter i så måtto från hvarandra, att medan A. lacustris förekommer i stillastående, sumpiga vattensamlingar, lefva de två förstnämnda uteslutande i rinnande, stundom starkt forsande vatten. L–e.
Ancylus-höjningen. Se Ancylussjön.
Ancylus-lera. Se Ancylussjön.
Ancylus-sand. Se Ancylussjön.
Ancylus-sjön, geol., är benämningen på en stor sötvattenssjö, som existerade vid början af den postglaciala tiden, och som sträckte sig öfver större delen af den nuvarande Östersjön jämte delar af angränsande fastland. Denna kolossala sötvattenssamling uppstod, när Östersjön, som förut utgjort en del af det glaciala ishafvet, genom den senglaciala landthöjningen (äfven kallad ancylus-höjningen) afspärrades från verldshafvet, i samband hvarmed dess redan förut föga salta vatten öfvergick till sött. Sjön har erhållit sitt namn efter en skålsnäcka, Ancylus fluviatilis, som förekommer fossil i strandvallar från denna tid, företrädesvis på Gotland, Öland och i Östersjöprovinserna, medan arten numera hufvudsakligen träffas i rinnande vatten (se vidare Ancylus. Suppl.). Af andra mollusker hyste sjön arter af slägtena Limnaea, Bythinia, Planorbis, Anodonta, Pisidium m. fl. samt af kräftdjur, ostrakoder och Idothea entomon, medan af ryggradsdjur funnos vikaresjälen (Phoca foetida), hornsimpan (Cottus quadricornis) och siken (Corregonus lavaretus), af hvilka tre sistnämnda man funnit lemningar i en hithörande leraflagring vid Skattmansö i Upland. De skogar, som på svenska sidan funnos under sjöns tillvaro, utgjordes af björk, asp, sälg, tall, gråal och möjligen klibbal samt mot slutet af sjöns existens, åtminstone i södra delarna af landet, troligen äfven ek, hvaremot granen icke synes hafva förefunnits i landet, medan sjön egde bestånd.
Aflagringar från Ancylussjön äro dels strandvallar, ancylusvallar, dels sand, ancylussand, dels lera, ancyluslera (af H. A. von Post uppmärksammad redan 1855 och af honom benämnd »undre grålera»). Man känner sådana ancylusaflagrmgar från södra Sveriges östra kust, Öland, Gotland, Östergötland, Upland och troligen äfven Norrland. På andra sidan Östersjön, vid Viborg i Finland, uppgifves ancyluslera förekomma, hvarjämte strandvallar af detta slag äro kända från Estland samt öarna Ösel och Moon.
Ancylussjöns tillvaro ådagalades först 1887 af H. Munthe. Ehuru man sedan dess med ifver egnat sig åt undersökning af hithörande aflagringar, är kännedomen om desamma ännu ganska bristfällig, hvilket gäller äfven om de under tiden för sjöns existens timade nivåförändringarna. Genom den postglaciala sänkningen i södra Sverige förenades sjön slutligen genom Öresund och Belten med verldshafvet, och Östersjön blef då åter ett inhaf med salt vatten (se Litorinahafvet. Suppl.)
Källa: Project Runeberg ·
