Sida 471
*Blodpinkning. Jfr Njursjukdomar.
Blodpropp, med. Se Émbolus och Tromb.
Blodsbröllopet; Parisiska. Se Bartolomeinatten.
Blodserum, blodserumterapi. Se Bakteriologi. Suppl., sp. 520–521.
Blodsförvantskap. Se Konsangvinitet.
Blodstilla, M. Se Sanguisorba.
*Blodstillande medel. Bruket af särskilda blodstillande medel har alltmer fått träda tillbaka för den kirurgiska blodstillningen, hvarvid de blödande kärlen »underbindas» (ombindas). Tryck och kyla (is) brukas såsom fordom. Mot blödningar efter förlossningar användas massage af lifmodern och heta sköljningar mera än invärtes medel (mjöldryga, i lösning insprutad under huden). Inre blödningar (från lungor, njurar el. d.) behandlas fortfarande med invärtes medicin, såsom mjöldryga, sammandragande medel (garfsyra) samt lugnande och allmänna blodtrycket något nedsättande medel. C. G. S.
Blodstockning, stas, stagnation, passiv hyperemi, är ett tillstånd af blodfyllnad i ett organ på grund af hinder för blodets afflöde, i motsats till kongestion l. aktiv hyperemi, ökad blodfyllnad på grund af ökadt blodtillflöde. Hindret kan vara en tillklämning af venerna, som leda blodet från organet. Vidare kan ett hjertfel förorsaka blodstockning i flere organ, särskildt bukorganen, såsom lefvern, tarmslemhinnan, njurarna. Om hjertat ej förmår drifva ut det blod, som strömmar till detsamma, anhopas blodet i venerna, först i dem, som ligga närmast hjertat. derefter i de mera aflägsna. Minskas i ett organ blodets hastighet, så minskas äfven tillförseln till organet af de ämnen, särskildt syrgas, som organet behöfver, och likaledes minskas bortskaffandet af de ämnen, som i organet bildats. Till följd deraf inträda sjukliga förändringar först i kärlväggarna, sedermera i organets öfriga väfnader och dess förrättningar lida. Detta är orsaken till minskningen i urinafsöndringen vid stas i njurarna. Genom de sjukligt forändrade kärlväggarna utträder vätska i de omgifvande väfnaderna, och på detta sätt uppstå vattensvullnader (oedem). I vissa fall har en blodstockning sin grund i skador, som direkt träffat kärlväggarna i någon del af kroppen, såsom vid inverkan af höga eller låga temperaturgrader, etsande ämnen såsom syror och alkalier, vissa saltlösningar eller giftiga produkter af mikroorganismer o. s. v. Genom dessa inflytanden förändras väggarna i de finare kärlen på något sätt, så att de erbjuda ett större motstånd för blodströmmen. J. E. J–n.
Blodsvamp, med. Se Kräfta, sp. 177.
Blodsvettning. Se Extravasat.
Blodsvittne. Se Martyr.
Blodsåker. Se Hakeldama.
Blodtoppen, bot. Se Sanguisorba.
Blodträngning. Se Kongestion.
*Blodutådring. Jfr Ekchymos.
Blodvallning. Se Kongestion.
*Blodvatten. Se äfven Serum.
Blodöfverföring, kir. Se Transfusion.
Bloemaert [bloumart]. 3. Hendrik B., holländsk målare, son till B. 1, född i Utrecht omkr. 1601, död derstädes 1672, var förmodligen lärjunge af sin fader, hvars spår såsom historiemålare han följde. I sna äldre bilder är han jämförelsevis kraftfull och sjelfständig, såsom i en symboliserande framställning af Vintern (1631) och i Äggsäljerskan (1632), bägge i Amsterdams Rijksmuseum. I sina senare taflor är han hård och kall, såsom i ett porträtt i samma samling (1671). Under mellantiden är han dels italianiserande, såsom i Paulus inför Festus och Pomona (i Utrechts museum), dels ock enkelt holländsk, såsom i flere porträtt. I Sveriges Nationalmuseum finnes af honom en signerad tafla, Karl, som bär en höna. C. R. N.
*Bloemen [bloumen]. 1. Peeter van B., flamsk målare, f. i Antwerpen 1657, död derstädes 1720, var lärjunge af Simon van Douw, och vardt redan 1674 mästare i Antwerpens S. Lukasgille. Han begaf sig sedermera till Rom, der han lefde i flere år och ännu befann sig qvar 1688. Han fick der namnet Stendardo (Standaerd). Han älskade framförallt hästtaflor af alla slag, fältläger, ryttarefäktningar, hästmarknader, ridskolor och dylikt. Allt detta hade han lärt sig hemma, men omgifningen tog han oftast från Italien. Taflor af honom finnas i alla stora gallerier och äfven i många smärre, de senare oftast signerade, såsom t. ex. i Stockholm, der af sex bilder fem äro signerade. — 2. Jan Frans van B., kallad Orizzonte, flamsk målare, som hörde till de italianiserande, den förres broder, f. i Antwerpen 1662, var lärjunge af Anton Goubau, men begaf sig snart till Rom, der han blef en af Gaspar Dughets efterföljare, och der han skall hafva dött omkr. 1748. Ehuru kall och hård i sin skildring, utmärkte han sig för mycken klarhet i luftperspektivet, och det var deraf han i Rom erhöll sitt tillnamn. Hans landskap, tillskurna efter förebildens form, häntyda dock ibland på erinringar från Claude Lorrain och äro mycket lika hvarandra. De flesta finnas i romerska samlingar (i Villa Borghese en hel Orizzonte-sal med omkr. 50 taflor: dessutom ett antal i Pal. Doria, Corsini, Colonna, Spada och Rospigliosi). Dessutom träffas han i Louvre, i Petersburgs Eremitage, i Dresden samt i Berlin, der man ser ett italienskt landskap med Latona-sagan som staffage. I Stockholm finnas af honom 2 landskap. C. R. N.
*Bloemfontein, nära Modder och sedan 1893 genom jernväg förenadt med Kapstaden, hade 5,817 innev. 1892.
*Blois hade 21,241 innev. 1891. Slottet innehåller bl. a. ett museum och ett omkr. 40,000 bd stort bibliotek.
*Blom, F., blef 1812 ledamot af Målare- och bildhuggareakademien.
Blom, Hans Örn, norsk skald, son till Gust. Peter B., född på Ræggestad vid Holmestrand d. 22 Dec. 1817, student 1835, juris kandidat 1843, deltog 1848 som frivillig i dansk-tyska kriget och bodde sedermera i Kristiania. Han dog i Sande d. 11 Maj 1885. B. debuterade 1839 med komedien Den hjemkomne sön eller en nutidens Jean de France och författade senare en rad mindre, dramatiska arbeten, utgifna i samlingarna Digtninger, Nyere digtninger och Lystspil og polemiker (alla 1864). Flere af dem hafva uppförts på teatrar i Kristiania, Trondhjem och Bergen, och särskildt gjorde vådevillen Tordenskjold lycka. I den
Källa: Project Runeberg ·
