Sida 480
bekanta ständernas kommission under den öfverraskande förklaringen att »riksens ständers kommissioner alltid förefallit honom ganska eftertänkliga». Såväl vid detta riksmöte som 1760–62 uppträdde han kraftigt emot adelns företräden framför de ofrälse stånden i vissa fall. Han erkändes först vid denna tid såsom adelsman, under namnet von Palmcrona, men introduktion beviljades honom ej på riddarhuset. 1762 blef han genom ackord lagman i Stockholms och Upsala län och 1771 genom byte med S. Westerman (Liljencrantz) hofrättsråd. Död på Älby, Ytter-Selö socken, d. 31 Jan. 1771.
Boberg, Gustaf Ferdinand, arkitekt, född i Falun d. 11 April 1860, genomgick, efter förberedande studier vid Tekniska högskolan i Stockholm, konstakademiens arkitekturskola 1882–84 och erhöll vid afgåendet den kungliga medaljen. Derefter följde under åren 1885–86 den första studieresan, till Italien och Frankrike, hvilken under de närmaste åren efterträdts af flere andra (England, Frankrike, Spanien 1888, Tyskland, Frankrike 1889, Italien 1892, Nord-Amerika 1893). Redan 1890 framträdde B. med ett betydande arbete i Gefle brandstation, derpå följde 1892 Stockholms elektricitetsverk, 1893 Stockholms gasverks byggnader vid Värtan. Under utförande äro (1896) Stockholms vattenlednings vattentorn vid Mosebacke, Munktells verkstäder i Eskilstuna samt Skagershults kyrka. Jämte Wickman och Ringström utarbetade han på uppdrag af ett enskildt konsortium de mycket omdebatterade, om fyndighet och talang vittnande originella ritningarna till ett nytt riksdagshus på Riddarholmen äfvensom till ombyggnad af det nuv. riksdagshuset. Uppdrag har nyligen (1895) lemnats åt honom och arkitekten Lilljekvist att efter prisbelönt skiss utarbeta ritningar till den stora industrihallen vid 1897 års tillämnade utställning i Stockholm. B. har sålunda under en kort tid utvecklat en högst omfattande, men äfven ur konstnärlig synpunkt betydande verksamhet. Han använder med viss förkärlek medeltida motiv, men behandlar dem på ett fritt, fullt modernt och personligt sätt, med en starkt framträdande benägenhet för det pittoreska samt med en sträfvan att i det yttre framförallt gifva uttryck åt motsvarande inre partiers bestämmelse och anordning. På lediga stunder har B. derjämte sedan 1887 med stor framgång egnat sig åt etsningskonsten och utfört ett stort antal blad, porträtt, t. ex. af Scholander, arkitekturmotiv (domkyrkorna i Upsala, Chartres, Toledo m. m.) samt luftstämningar (snöväder, ljussken, o. s. v.). — B. är sedan 1888 gift med Anna Katarina Boberg, född Scholander d. 3 Dec. 1864, hvilken äfven vunnit ett aktadt namn såsom konstnärinna dels genom aqvareller och oljemålningar, dels och hufvudsakligen genom dekorativa målningar i hautelisse-manér, t. ex. i grefve v. Hallwyls matsal i Ljusne (1891), i hotell Rydbergs matsal (1892), i Enskilda bankens hufvudkontor (1893), i hotell Saltsjöbaden (1895) m. m. Upk.
Bobisation, mus. Se Solmisation.
Boborykin, Petr Dmitrijevitj, rysk författare, f. 1836 i Nisjnij-Novgorod, idkade universitetsstudier i Kazan och Dorpat, uppträdde från 1861 som författare till medelmåttiga dramer och har vunnit en viss literär märklighet genom sina tendentiösa och mestadels grofkorniga prosaberättelser. Hans noveller äro bättre än hans romaner, men sjelf tyckes han fästa större afseende vid de senare. Bland dessa må nämnas endast Dr. Cybuljka och Kitajgorod (namn på en stadsdel i Moskva), en stor roman, som i Zolas manér persifflerar Moskvas handelsverld.
*Bobruisk. Omkr. 60,000 innev.
Bobrzynski [båbṡjy'nski], Michal, polsk historieskrifvare, f. 1849, blef 1877 professor i tysk och fornpolsk rätt vid universitetet i Krakov och är sedan 1885 medlem af Österrikes riksråd (riksdagen), der han är en af ledarna för det konservativa partiet. Hans hufvudverk är Dzieje Polski (Polens historia, 3:dje uppl. 1890), hvari han med mycken skärpa framhåller den polska statens många brister såsom hufvudorsak till Polens förfall, hvilket han anser hafva tagit sin början redan i 16:de årh. Han har skrifvit äfven flere andra arbeten.
*Bocage, P., hette egentl. Touzet och afled 1887.
Bocage [båkāṡj], Manoel Maria Barbosa du, portugisisk skald (af fransk härstamning). Se Portugisiska literaturen, sp. 66.
Boccaccino [båckattjīnå], Boccaccio, italiensk målare, född 1460, död omkr. 1518, var målsmannen för »quattrocento» (1400-talets målareskola) i Cremona, der han vistades både i början och i slutet af sin bana. Der utförde han 1497 fresker (nu förstörda) i Augustinklostrets refektorium, och 1506–18 målade han i domkyrkan nio mestadels signerade fresker med ämnen ur madonnans lif, biträdd af sin son, Camillo, och andra Cremona-målare. I dessa fresker visar han sig beslägtad med Ferraras konstnärer. Men innan han utförde dem, var han i Rom, der han genom sin kritik af Michelangelo väckte så stort misshag, att han sjelf och hans verk Marias kröning (i S. Maria transpontina, nedbruten 1558) allmänt utskrattades. Han torde äfven hafva varit i Venezia, ty i Akademien derstädes finnes af honom en signerad bred bild, Heliga familjen i stort landskap, som visar inflytande från venezianerna, men för öfrigt präglas af 1400-talets stil. För öfrigt finnas flere madonnabilder af honom dels i Venezia, dels i Cremona. C. R. N.
Bocca di Cattaro. Se Bocche de Cattaro. Suppl.
Bocca di Porco. Se Sergius, påfvar. 4.
Boccardo, Gerolamo, italiensk nationalekonom, f. 1829 i Genua, verkade länge såsom professor vid dervarande universitet. Han vann redan 1847 anseende genom artiklar i politiska tidningar och fäste Cavours uppmärksamhet vid sig genom sina första nationalekonomiska skrifter. B. är sedan 1877 senator och sedan 1888 medlem af »statsrådet» i Rom. Han eger en klar och underhållande stil, just lämpad för att popularisera vetenskapen. Bland hans många nationalekonomiska skrifter må framhållas Trattato teorico-pratico di economia politica (1853; 7:de uppl. 1885), Storia del commercio (3:dje uppl. 1885), Dizionario dell' economia politica e del commercio
Källa: Project Runeberg · ·
