Sida 1031
Solovjev ...
Campos. Till råga på S:s olyckor utbröt i Aug. 1896 ett uppror äfven på Filippinerna, hvilkas befolkning illa misshandlades i synnerhet af franciskanerna och jesuiterna. De upproriske fordrade också i första rummet, att munkordnarna skulle utvisas och de gods utlemnas, som de olagligt tagit i besittning. I Febr. 1897 beslöt sig den spanska regeringen för att lugna Cuba genom eftergifter. Man misstrodde dock dessa löften, och någon ändring i förhållandena på ön framkallade de icke. Canovas' kabinett inlemmade derför i Juni 1897 sin afskedsansökan, men förmåddes af regentinnan att stanna qvar. Den 8 Aug. blef dock Canovas mördad af en anarkist. Krigsministern i hans kabinett Azcárrago öfvertog tills vidare ministerpresidentbefattningen, men redan i Okt. afgick den konservativa ministèren, delvis till följd af det konservativa partiets upplösning, och efterträddes af ett liberalt kabinett under Sagasta. Denne återkallade i Okt. Weyler, dekreterade i Nov. Cubas och Puerto Ricos avtonomi och utnämnde marskalk Blanco till öfverbefälhafvare på Cuba med uppdrag att genomföra de utlofvade reformerna och att tillförsäkra de upproriske nåd, om de nedlade vapnen. På Filippinerna lyckades man deremot 1897 att nedslå upproret. Det är möjligt, att utgången äfven på Cuba kunnat blifva fredens återställande, om ej Förenta staterna blandat sig i spelet. Flere mäktiga affärsintressen voro der verksamma för att rycka ön ifrån S. Unionen, som hela tiden genom sin hemliga hjelp upprätthållit insurrektionen, framträdde 1898 öppet med yrkanden af den beskaffenhet, att det var S. omöjligt att gifva efter, och ett krig utbröt på våren s. å., hvilket slutade dermed, att S. i preliminärfreden i Washington d. 12 Aug. 1898 måste afsäga sig alla rättigheter till Cuba, afträda till staterna Puerto Rico, de öfriga Antillerna och en af Ladronerna. Frågan om Filippinerna, der upproret utbrutit med förnyad styrka under Aguinaldo och amerikanerna eröfrat Manila, lemnades öppen till definitivfreden. Denna undertecknades i Paris d. 10 Dec. 1898, då S. afsade sig höghetsrättigheterna öfver Cuba och till staterna afträdde Puerto Rico och Filippinerna, de senare mot en ersättning af 20 mill. dollars. (Se Nord-Amerikas förenta stater. Suppl.). I Mars 1899 efterträddes Sagasta af Silvela. J. Fr. N.
Spanmålskreditivfonden. Se Undsättningsfonden.
*Spanmålslagar. 1895 höjde regeringen utan riksdagens hörande tullen å omalen spanmål från 1,25 kr. till 3,15 kr. per 100 kg. och å målen från 2,50 till 6,50 för samma mängd, och riksdagen höjde sedermera tullen å den förra till 3,70 pr kg.
*Spannarp. 1,964 har. 818 innev. (1897).
Spanno, Prospero. Se Spani.
Spansk fluga. Se Spanska flugor och Tela vesicatoria.
Spansk krage. Se Phimosis.
Spansk vägg. Se Paravent.
*Sparbank. Antalet sparbanker vid 1896 års slut var i Sverige 371. Af dem tillhörde, räknadt efter hufvudkontorets belägenhet, 100 städerna och 271 landsbygden; endast 8 städer saknade egna sparbanker, men 3 af dessa hade afdelningskontor af ett par länssparbanker. Antalet delegare (motböcker) var 1,114,226, och deras tillgodohafvande var 359,7 mill. kr. Sparbankernas fond var vid årets slut 32,6 mill. kr. Lag ang. sparbanker utfärdades d. 29 Juli 1892. Redogörelse för dem ingår nu i »Bidrag till Sveriges offic. statistik. Y)». — Antalet folkbanker, för hvilka folkbankslagen af d. 29 Juli 1892 är gällande, var 1896 24 (8 i städerna och 16 å landsbygden), å hvilkas sparkasseräkning antalet insättare var 27,243 med ett insatt belopp af 9,995,128 kr. Se vidare Folkbank (äfven i Suppl.). — I Norge funnos vid 1897 års slut 394 auktoriserade och i verksamhet varande sparbanker (64 i städerna, 330 på landsbygden). Insättarnas tillgodohafvande var 251,614,947 kr.; bankernas egna fonder utgjorde 33,151,488 kr. — I Danmark var s. å. sparkassornas antal 532, med en samlad summa af 650,8 mill. kr., fördelad på 1,062,000 konti. — I Finland, der genom lag ang. sparbankerna af d. 19 Juni 1895 bl. a. infördes en under Senatens Finansexpedition lydande inspektör, var 1897 sparbankernas antal 165 (32 i städerna), med 112,167 insättare (81,058 i städerna). Deras tillgodohavande var 59,222,307 mark (44,402,691 mark i städerna). Sparbankernas egna fonder utgjorde 7,763,716 mark (6,416,632 mark i städerna).
Sparfpapegojan. Se Sällskapspapegojor.
Sparkling hock, Eng., mousserande rhenvin. Jfr Hock.
Sparksko, skobrodd för sparkstöttingsåkare och fotgängare.
Sparkvagn. Se Velociped.
*Sparlösa. 3,026 har. 1,139 innev. (1897).
Sparman, A. N. Se Palmcron.
Sparmärken. Se Postsparbank.
Sparre. 1. Se Timmer och Tak. — 2. Herald. Se Vapen, sp. 255.
*Sparre. Under medeltiden förekommo flere slägtgrupper, som buro en Sparre i vapnet. Det är möjligt, att dessa varit befryndade med hvarandra, men ovisst huru, då de gängse slägttabellerna till största delen äro byggda på lösa gissningar och konstruktioner af äldre genealoger. Af de större slägtgrupperna är den s. k. Tofta-slägten den äldsta. Slägtens förste genom urkunder kände medlem är drotsen Abjörn Sixtensson, som dog 1310. Möjligen var han sonson till en herr Nils, som enligt krönikornas samstämmiga vittnesbörd var gift med konung Erik Knutssons dotter Märta. Men man har ej något skäl att antaga, att denne Nils hetat Sixtensson och haft en broder med namnet Knut. Tofta-slägten var på 1300-talet Sveriges kanske mest lysande ätt; i flere generationer beklädde dess medlemmar rikets högsta ämbeten. Ätten utgick på manssidan med riksmarsken Karl Ulfsson (se denne). En annan sparre-slägt (Engsö-slägten), som lefde in på 1500-talet, härstammade från Ulf Bengtsson till Lagmansö, af hvars söner Sigge Ulfsson var biskop i Strengnäs och Fader Ulfsson riddare och riksråd vid midten af 1400-talet. Den enda slägtgrupp, som upptagit namnet Sparre, är den s. k. Sundby-slägten, som kan ledas tillbaka till Sigge Larsson, hvilken lefde i början af 1400-talet, och hvars sonsonsson var riksmarsken Lars Siggesson (se S. 1.). H. R–n.
Källa: Project Runeberg ·
