Sida 250
Diuretica ...
hvilka något gräs skjuter upp, som afbetas af kameler, hästar och får. I vestra delen betäckes dock marken stundom med grönska, och skapandet af små artificiella sjöar, som magasinera bäckarnas vatten, har gifvit upphof till några vackra oaser. Att D. jämförelsevis sent varit hafsbotten bevisar den myckenhet hafssalt, hvarmed marken är impregnerad. Under regntiden bildas egendomliga saltvattenssamlingar, som delvis förblifva fyllda i åratal, såsom den på södra gränsen belägna Kanod-Sar, ur hvars vatten befolkningen förser sig med sitt behof af salt. Befolkningen utgöres mest af djater, och radjputerna, som bilda det herskande folkel, äro en ringa minoritet. Fursten bär titeln mahārawāl. — Hufvudstaden D. har omkr. 12,000 innev.
*Djater (Eng. Jats), en sannolikt arisk folkstam i östra Belutsjistan samt norra Indien, der den anses utgöra 40 proc. af Pendjabs och 50 proc. af Radjputanastaternas befolkning hvarjämte den är allmänt utbredd i Sind och Nordvestprovinserna och finnes i mindre antal i Mahvara, Bengalen, Centralprovinserna, Haidarabad etc. Hela antalet djater i Indien anses utgöra 24–30 mill. pers. Deras egna traditioner häntyda på en invandring från Ghazni eller Kandahar, men flere ansedda författare hafva identifierat dem med forntidens geter, och man saknar ej skäl att anse dem för en lägre stam af radjputer, hvilkas skytiska ursprung man äfven förfäktat. Trumpp m. fl. betraktar dem dock som de förste ariske innevånarna i Indusdalen, och deras språk talar starkt för denna åsigt. Djatspråket (djathki), som af djaterna med ovanlig seghet bevarats, är en dialekt af sindhi och ett rent sanskritspråk. Hindulegender häntyda på en förhistorisk ockupation af Indusdalen af detta folk, och vid tiden för den muhammedanska eröfringen af Sind (711 e. Kr.) bildade det jämte en beslägtad stam, kallad meds, massan af befolkningen der. De ställde sig under Muhammed Kasim, då denne nämnda år eröfrade Sind, men gjorde senare ett kraftigt motstånd mot arabiska inkräktare. År 836 kufvades de af Amran, som begagnade sig af deras vapen för att besegra meds. 1025 gjorde de en resning mot sina muhammedanska herskare, men blefvo hårdt straffade af sultan Mahmud af Ghasna. 1526 kämpade de mot Babur, då denne inföll i Pendjab, och äfven senare gåfvo de moguldynastien mycket att skaffa. Omkr. år 1700 trängde de från sina dåvarande boningsplatser, Bari-doab, mellan Rawi och Satledj, öfver Satledj österut ända till Djamna. Herskarna i Delhi gåfvo dem tillåtelse att bosätta sig i doab mellan Djamna och Ganges, der de dock snart såsom ett oroligt och roflystet folk blefvo ett gissel för landet och sina egna beskyddare. Under oredan och inbördeskrigen efter Aurengsibs död (1707) växte djaternas makt högst betydligt. I det stora slaget vid Panipat 1761 bidrogo de genom förräderi till maratternas nederlag och erhöllo till belöning af sjah Alam staden Agra, hvilkens besittning de tryggade genom att starkare befästa sin hufvudstad Bhartpur, omkring hvilken de samlade sig och der de styrdes af egna furstar. Äfven i senare tid hafva de ådagalagt krigiskt mod, och såväl radjputer som engelsmän hafva i dem funnit kraftiga motståndare. General Lake ingick 1803 fördrag med furstendömet Bhartpur, men det kom snart ånyo till krig. Ehuru Lake trots fyra stormningar icke intog fästningen Bhartpur, gaf dock radjan sig och betalade 20 lakh rupier (enligt dåvarande, värde 3,46 mill. kr.). Landet uppblomstrade på nytt till 1825, då efter radja Baldeo Singhs död nya anledningar till engelsmännens ingripande gåfvos. General Combermeer stormade Bhartpur 1826, slopade fästningen och uppsatte en ny radja på tronen. Näst furstendömet Bhartpur är bland alla djatiska v. om Djamna belägna skyddsstater Davalpur den betydligaste, men af dess 250,000 innev, äro endast omkr. 4,000 djater. — Djaterna lefva nu under fredliga förhållanden hufvudsakligen af jordbruk och boskapsskötsel. Men de ega äfven i hög grad handelsgeni, och man finner dem såsom bankirer och väfnadshandlande i hela Hindustan ända till Kalkutta, der de äro kända under namnet marvari (Marvar l. Djodpur är ännu ett af deras förnämsta centra). Likaså är det till största delen muhammedanska djater från Sind, som man träffar i Afganistan och Oman såsom representanter för Indiens handel. I sina hemvist vid Ganges och Djamna österut till Bareli äro de delade i två stora claner, dhe och hele, medan de i Pendjab sägas vara delade i ett hundratal olika stammar. Deras religion vexlar med boningsorten; ö. om Rawi bekänna de en modifierad brahmanism, i Pendjab hafva de allmänt omfattat sikhreligionen, i Sind och Belutsjistan äro de muhammedaner. De äro nu i allmänhet ett fridsamt och arbetsamt folk. Till sitt yttre äro de icke illa utrustade, ehuru mycket mörka; de hafva bredt bröst, svart, glänsande hår, i allmänhet små, horisontala ögon och föga utstående kindkotor.
Djauf. Se Djof. Suppl.
*Djaunpur. 1. Distriktet (i divisionen Allahabad) hade 1891 1,264,920 innev. — 2. Hufvudstaden, vid Rohilkandjernvägen, hade 1881 44,845 innev.
*Djebel. Se äfven Irak Adjmi.
Djebel al Tarik, Tariks berg. Se Gibraltar.
Djebel el Gharbi, arabiskt namn på Libanon.
Djebel el Komr, arabiskt namn på Månbergen.
Djebel es Sjerki (»östra berget»), arabiskt namn på Antilibanon.
Djebel Karantel, bergås i Palestina. Se Quarantana.
Djebel libnan, arabiskt namn på Libanon.
Djebel Mar Elias, Arab., »Eliasberget». Se Karmel.
Djebel Sjammar, arabiskt landskap och rike i det inre af halfön mellan 26° och 28° n. br. och dessutom omfattande oaserna El Djof och Teima; äfven stammarna n. derom ända till turkiska gränsen äro skattskyldiga till den i Hail residerande emiren. Antalet undersåtar beräknas till 50,000 bofasta och 100,000 nomader. Landet regeras mildt och rättrådigt, röfveri bestraffas strängt, skatterna äro ringa, krigstjenst är frivillig. Årligen genomtågar den persiska pilgrimskaravanen landet under säker lejd, hvilket inbringar omkr. 400,000 kr.
Djebel-sulemijje, berg i Palestina. Se Ebal.
Djebel Tur, det arabiska namnet på Tabor.
Källa: Project Runeberg ·
