Sida 420
Frankrike ...
när han efter sitt uppträdande i kammaren nedlade sitt mandat, »emedan man nekade honom tribunens frihet», återvaldes han i tre departement. Då beslöto Ferry och hans anhängare samt de sansade republikanerna att med kraft uppträda emot honom, under det att Floquet skulle göra honom oskadlig genom att framlägga ett demokratiskt förslag till författningsändring. Men alla försök att beröfva honom hans popularitet misslyckades. Denna ökades tvärtom genom den ställning han intog till Panamakanalfrågan. Detta företag, hvars aktier mestadels egdes af hundratusenden små kapitalister, var nära att gå under. Endast genom att besticka ett antal deputerade fick bolaget (April 1888) kammarens tillåtelse till ett nytt lotterilån på 600 mill. frs och till ett garantilån på 120 mill. För att stärka sin popularitet yrkade Boulanger, att staten skulle öfvertaga räntegarantien för Panamalånen. Men hvarken regeringen eller kammaren ville vara med härom, utan den senare vägrade i Dec. bolaget t. o. m. ett betalningsuppskof på 3 månader. Boulanger uppträdde nu med än större ifver för bolaget, som d. 26 Jan. 1889 förklarade sig insolvent. Dagen derpå besegrade Boulanger med stor majoritet regeringens kandidat vid ett partielt val i Paris. För att hindra honom att vid nästföljande allmänna val uppställa sig som kandidat i så många departement, att valen skulle få karakteren af ett plebiscit, genomdref Floquet återinförandet af arrondissementsval (Jan. 1889), men då kammaren afböjde hans förslag till en grundligare revision, afgick han. Tirard bildade d. 21 Febr. ett kabinett, som bestod mest af opportunister, och som lyckades krossa Boulanger. Förtjensten härför tillkom egentligen den kraftfulle inrikesministern Constans. Denne upplöste i Mars 1889 Patriotligan, som helt och hållet ställt sig i Boulangers tjenst, och lät väcka åtal mot dess ledande män såsom farliga för staten. Den 4 April 1889 lät han anklaga Boulanger sjelf för sammansvärjningar och attentat mot statens bestånd, och kammaren gaf härtill sitt samtycke. Boulanger flydde till utlandet och var från denna stund alldeles ofarlig. En lag antogs i Juli 1889, som förbjöd en kandidat till deputeradekammaren att uppställa sig i flere valkretsar på en gång. Man kunde i ro fira minnet af den stora franska revolutionen, till hvars högtidlighållande en verldsutställning hölls i Paris. Den storartade framgång, som denna hade, stärkte regeringens ställning; vid valen d. 22 Sept. tillföllo af 573 platser 366 republikanerna; monarkisterna förlorade 42 platser af de 200 de förut innehaft, och boulangisterna erhöllo blott 49, mest i Paris och med tillhjelp af monarkisterna. Många af deras deputerade förklarades dock sedan af kammaren med orätt valda, och deras val kasserades. Ransakningen mot Boulanger slutade d. 14 Aug. med att han dömdes att för lifstiden hållas internerad å en befäst plats. Den 1 Mars 1890 afgick Constans, missnöjd med åtskilliga af Tirards eftergifter åt radikalerna, ur ministèren, som derigenom förlorade all kredit och d. 14 Mars inlemnade sin afskedsansökan. Den närmaste orsaken till frihandlaren Tirards fall var att kammarens majoritet efter de sista valen blifvit protektionistisk. Det af Freycinet bildade nya kabinettet, i hvilket Constans åter blef inrikesminister, mottogs med stort förtroende både af kammaren och folket; blott de värste radikalerna voro missnöjda med det. Både dessa och monarkisterna voro nu alldeles utan inflytande, och regeringens anseende höjdes genom finansministern Rouviers kloka förvaltning, som understöddes af det stigande välståndet i landet. Detta framgick bl. a. af utomordentligt höga exportsiffror för senare delen af 1889. Den yttre politiken, som under de senare åren icke varit af någon betydelse, började nu åter få en sådan. Tysklands närmande till England efter Bismarcks fall samt de nya anslag till militära ändamål, som regeringarna i Tyskland och Österrike-Ungern samtidigt begärde, framkallade i F. en längtan att vinna förbund med Ryssland. Man sökte vinna detta land genom att befordra dess politik i Vatikanen och i Bulgarien samt genom att arrestera och döma ett antal nihilister, som tillverkade bomber i Paris. Ryske kejsaren svarade med att i Mars 1891 förläna Carnot Andreasorden. I Juli s. å. afsändes en fransk eskader under amiral Gervais till Kronstadt, der förbrödringsfester egde rum mellan fransmän och ryssar. Hela F. jublade, och då Ryssland samtidigt, sökte ett lån å 500 mill. frs i F., blef detta sju gånger öfvertecknadt. Äfven påfven närmade sig vid denna tid den franska republiken. Han gillade den af kardinal Lavigerie uttalade meningen att det franska presterskapet skulle ansluta sig till republiken, och dermed förlorade monarkisterna ett starkt stöd. En ny konflikt mellan republiken och de klerikale höll emellertid på att utbryta såsom följd af några fransk-fientliga demonstrationer af folket i Rom, hvilka framkallats af en fransk pilgrim, men den afvärjdes af påfven, som uppmanade (Jan. 1892) F:s katoliker att till religionens skydd ansluta sig till republiken. Detta medförde, att 40 monarkistiska deputerade öfvergingo till republikanerna och att en kristlig förening, som varit en härd för agitationen mot republiken, upplöstes. Under år 1891 höjdes ytterligare tullarna, och regeringen fick i de konservativa tullvännerna ett kraftigt stöd mot radikalerna. Men ett i Febr. 1892 framlagdt förslag till lag om religiösa sällskap störtade kabinettet. Förslaget väckte de konservatives missnöje, enär de fruktade, att regeringen skulle använda det till ett vapen mot de religiösa ordnarna. Då ministèren insåg sitt missgrepp och ville återtaga förslaget, uppväckte den de radikales vrede. Sålunda angripen från både höger och venster, led den ett nederlag i kammaren, hvilket förmådde Freycinet att d. 19 Febr. 1892 begära sitt afsked. Loubet blef ministerpresident, men den nya ministèrens politik blef lik den gamlas (de fleste af det förra kabinettets medlemmar hade ingått i det nya). Att dock missnöjet bland de lägre folkklasserna var stort, visade de talrika dynamitattentaten i Paris och arbetsinställelserna. I sina grundvalar skakades republiken genom den katastrof, som framkallades genom rättegången mot ledarna af Panamabolaget. Efter många uppskof beslöt regeringen kriminelt åtal mot dem d. 15 Nov. 1892, och d. 21 s. m. anklagade boulangisten Delahaye i kammaren 150
Källa: Project Runeberg ·
