Sida 44
Casamicciola ...
hufvudplatser. Norr om C. ligger slagfältet vid Chotusitz (se d. o.).
Casorati, Felice, italiensk matematiker, född i Pavia d. 17 Dec. 1835, blef efter aflagd ingenjörsexamen 1857 tillf. professor i topografi och hydrometri vid universitetet i Pavia samt 1859 e. o. och 1861 ordinarie professor i matematik vid samma universitet. Död i Pavia d. 11 Sept. 1890. C. utöfvade en ganska betydande författareverksamhet och behandlade dervid företrädesvis frågor ur den högre analysen. Särskildt tillkommer honom förtjensten att hafva till sina rätta proportioner reducerat en af de grundläggande satserna beträffande periodiska funktioner. Genom Jacobis undersökningar ansåg man nämligen afgjordt, att funktioner af en enda variabel icke kunde hafva mer än två perioder, men C. har ådagalagt, att denna sats gäller blott för funktioner, hvilka för hvarje värde af den oberoende variabeln ega blott ett ändligt antal värden, och således endast med en väsentlig inskränkning är riktig. Vidare har C. gifvit uppslag till en ny fortbildning af den första differenskalkylen genom att visa hurusom denna kalkyl kan sättas i samband med teorien för differentialekvationer och periodiska funktioner, äfvensom infört ett nytt anmärkningsvärdt mått för buktiga ytors krökning i en gifven punkt. C:s afhandlingar, af hvilka de flesta äro införda i »Annali di matematica» och »Rendiconto del Istituto Lombardo», utmärka sig samtliga genom ett elegant framställningssätt. Samma förtjenstfulla egenskap ådagalade han både såsom föreläsare och i sin lärobok Teorica delle funzioni delle variabili complesse (1868), hvilken innehåller en framställning af funktionsteorien i öfverensstämmelse med Cauchys och Riemanns åskådningssätt. G. E.
Casoria e Arpino, stad uti italienska prov. Neapel, vid jernvägen Neapel–Foggia och ångspårvägen Neapel–Caivano. Omkr. 8,000 innev.
*Caspari, K. P., afled i Kristiania d. 11 April 1892. Större delen af hans i »Theologisk tidsskrift» intagna afhandlingar är inlägg i den af Grundtvig väckta rörelsen, i det de bestå af historiska undersökningar rörande dopsymbolet i kyrkan. Dit höra äfven hans separat utgifna skrifter Ungedruckte, unbeachtete und wenig beachtete quellen zur geschichte des taufsymbols etc. (I–III, 1866–75), Nadverens indstiftelsesords gudstjenstlige historie fra det femte aarhundrede af indtil vore dage (1868), Alte und neue quellen zur geschichte des taufsymbols etc. (1879). I förening med Gisle Johnson utgaf han i norsk öfversättning »Konkordiebogen eller den evangelisk-lutherske kirkes bekjendelsesskrifter» (1861–66; 2:dra uppl. 1882). De fynd han på sina utländska resor gjorde bragte honom att på de senare åren af sitt lif sysselsätta sig med den kyrklig-latinska literaturen under öfvergångstiden mellan kyrkans forntid och medeltid. Derunder framdrog han ett material, som har intresse ej mindre för kulturhistorien och språkforskningen än för kyrkohistorien. Dessa hans sista arbeten äro Martin von Bracaras schrift De correctione rusticorum (1883), Kirchenhistorische Anecdota. 1. Lateinische schriften (s. å.), Eine Augustin fälschlich beigelegte homilia de sacrilegiis (1886) och Briefe, abhandlungen und predigten aus den zwei letzten jahrh. des kirchlichen alterthums und dem anfang des mittelalters (1891). Alltifrån sin ankomst till Norge var han medlem af den till revision af den norska bibelöfversättningen tillsatta komitén, och han fick upplefva fullbordandet af arbetet med Gamla test., hvilket framlades vid det norska bibelsällskapets 75:te årsfest i Maj 1891.
2. Caspari, Karl Theodor, norsk skald, den föregåendes son, f. i Kristiania d. 13 Febr. 1853, blef 1877 teol. kandidat och aflade 1880 praktisk ämbetsexamen samt egnade sig derefter en tid åt skollärareverksamhet. Han debuterade 1880 med en samling Polemiske sonetter (2:dra uppl. s. å.), riktade mot Ibsen och Björnson. Senare har han utgifvit ytterligare en samling polemiska dikter, Tidsbilleder (1883) och ett band Digte af Per Gynt m. m. Hans polemik är hvass, men formen ofta ojämn; men flere af hans dikter innehålla ock vackra naturstämningar.
Caspari, Otto Heinrich Gotthold, tysk filosof, f. 1841 i Berlin, sedan 1877 e. o. professor i filosofi vid universitetet i Heidelberg, har rönt starka intryck af Leibniz och Lotze samt inlagt förtjenst genom att söka ådagalägga filosofiens förenlighet med den moderna naturvetenskapen, bl. a, i sina arbeten Leibniz' philosophie (1870), Die urgeschichte der menschheit (1873; 2:dra uppl. 1877), Die grundprobleme der erkenntniss-thätigkeit beleuchtet vom psychologischen und kritischen gesichtspunkte (2 bd, 1876–79), Der zusammenhang der dinge (1881) och Hermann Lotze (1883; ny uppl. 1894).
Casparsson, Karl Edvard, riksdagsman, född i Stockholm d. 21 Juli 1827, genomgick Hillska skolan å Barnängen och blef student i Upsala 1845 samt aflade officersexamen 1846. Underlöjtnant vid Nerikes regemente 1848, erhöll han s. å. transport till Lifregementets grenadierkår, vistades 1849–51 såsom extra elev vid Ultuna landtbruksinstitut och tillbragte derefter halftannat år på utrikes resor, bl. a. uti Italien och Skotland. 1853 inköpte och tillträdde han Brunna egendom i Vänge socken, Upsala län, hvilken han ännu innehar. Han har i sin hemort beklädts med åtskilliga kommunala och allmänna förtroendeuppdrag; bl. a. har han varit ordförande i socknens kommunalstämma under 29 år, ledamot af Upsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i 40 år, ordförande i hushållningsnämnden i 26 år, vice ordförande i hushållningssällskapet i 15 år och derefter (1896) detsammas ordförande, ledamot af länets landsting i 31 år (derunder såsom ordförande i 12 år) och ledamot af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut i 13 år. — C. erhöll afsked från sin anställning vid grenadierkåren 1854, men qvarstod till 1877 i armén, der han 1873 befordrats till kapten.
1866 valdes C. af Upsala läns landsting till ledamot af riksdagens Första kammare, i hvilken egenskap han bevistade riksdagarna 1867–72 och var ledamot af statsutskottet 1870–72. Han utsågs af Upsala läns mellersta domsaga 1872 till ledamot af riksdagens Andra kammare, hvilket uppdrag förnyades 1875 och 1878. Såsom icke tillhörande det inom kammaren rådande Landtmannapartiet användes han under denna tid icke i något af de ständiga utskotten, men insattes vid
Källa: Project Runeberg ·
