Sida 569
Hildebrand ...
afhandlingar, strödda meddelanden, literaturöfversigter och recensioner. I bd 2–6 upptog den derjämte historisk bibliografi (för ären 1875–79) och i bd 3–5 en »Nordisk årsbok» (för åren 1876–78). De flesta årgångarna utgåfvos med statsunderstöd. Genom den utvidgning planen fick blef arbetet en föregångare till »Historisk tidskrift».
Historisk tidskrift, en af Svenska historiska föreningen fr. o. m. 1881 utgifven qvartalsskrift, är afsedd att vara af intresse »ej blott för fackmän, utan äfven för hvarje historiskt bildad person, för en hvar, som älskar fosterlandets häfder». Tidskriften, som alltifrån sin begynnelse med lyckligt fullföljande af planen redigerats af Emil Hildebrand, omfattar f. n. (1897) 17 bd samt innehåller afhandlingar, strödda meddelanden och aktstycken, literaturöfversigter och granskningar samt underrättelser (personal- och literaturnotiser). Såsom bilagor meddelas regelbundet redogörelser för Svenska historiska föreningens årssammankomster samt historisk bibliografi (för åren 1880–89 af C. Silfverstolpe, fr. o. m. 1890 af C. Setterwall). 1890 utkom »Innehållsöversikt» för årgångarna 1881–90. Tidskriften lemnas åt föreningens medlemmar mot årsafgiften; dess boklådspris är 2 kr. pr häfte, 8 kr. pr årgång.
Hittorf, Johann Wilhelm, tysk fysiker och kemist, f. 1824 i Bonn, blef filos. d:r 1846 och är sedan 1852 professor i kemi och fysik vid filosofiska fakulteten i Münster. H:s förnämsta arbete berör det sätt, på hvilket elektriciteten fortledes genom lösningar af salter (elektrolyter), om hvilkas positiva och negativa beståndsdelar han visade, att de i olika grad bidraga till elektricitetens transport (1851–59). Han påvisade vidare (tillsammans med Plücker 1864) den märkliga företeelsen att gaser vid inverkan af elektriska urladdningar kunna gifva olika spektra (band-spektra vid lägre, linie-spektra vid högre temperaturer). Ett antal mycket vigtiga uppsatser af H. behandlar elektricitetens gång genom förtunnade gaser, hvilken han noga beskref redan 1869, hvarför också gasurladdningsrör efter honom kallats Hittorfska rör. Slutligen har H. också utfört vackra arbeten ang. s. k. allotropiska modifikationers (af samma ämne) öfvergång i hvarandra, hvarvid han särskildt undersökt de olika sorterna af selen och fosfor. Af fosfor har han upptäckt en ny svart metallglänsande och kristallinisk modifikation. H:s arbeten ang. ledning af elektricitet genom vätskor ledde honom att uttala satsen »elektrolyter äro salter», hvars konsekvenser stodo i strid mot samtida kemisters och fysicis åsigter samt derför föga beaktades. Först under det sista årtiondet har genom den fysikaliska kemiens utveckling den stora betydelsen af dessa H:s arbeten vunnit erkännande. Äfven på andra områden har H. varit en isolerad föregångsman inom forskningen. S. A–s.
Hjellby, socken. Se Gällby.
*Hjelm, K. J., blef led. af akademien 1805.
*Hjelmaren. Sjöns vattenområde är något öfver 4,000 qvkm., hvaraf 1,300 qvkm. komma på Svartåns och 700 qvkm. på Teljeåns. Största delen deraf, den s. k. Hjelmaredalen, utgöres af en nästan oafbruten slätt, som endast obetydligt höjer sig öfver derinom befintliga sjöar och vattendrag; stora fält, hvilka hafva sina höjdlägen inom gränserna for vattenvariationerna i närliggande vatten, lida tidtals af öfversvämningar. Före sänkningen hade sjön vid högflod, då bl. a. hela Qvismaredalen var öfversvämmad, en vattenyta af 653 qvkm., vid lågvattenstånd af endast 495 qvkm.; skillnaden, öfver 15,000 har, utgjordes till öfvervägande del af gräsbärande ängar, bestående af djup mylla på lerbotten. Genom sjösänkningar, invallningar och strömrensningar inom vattenområdet torrlades under årtiondena före 1875 omkr. 9,500 har. Under de två sista årtiondena har sjelfva H. sänkts och reglerats. Det gällde dervid att vinna sankmarkernas torrläggning, segelledens bibehållande vid oförändradt djup och vattenverkens bibehållande vid deras förut innehafvande förmåner rörande vattentillgång i Eskilstunaån. Ett af strandegare bildadt bolag erhöll 1865 af K. M:t tillstånd att, i enlighet med ett af J. A. Sundmark och C. A. Olivecrona utarbetadt förslag, med ombyggnad af öfre delen af Hjelmare kanal och bibehållande af 2 m. segeldjup derstädes och i sjöns vigtigaste farleder, sänka sjön 1,73 m. under medelhöjd. Fastställelse å arbetsplanen erhölls 1877, riksdagen beviljade s. å. ett lån å 2 mill. kr. och arbetet tog s. å. sin början. Flere samverkande omständigheter gjorde det emellertid omöjligt att följa den fastställda planen. Nya planer fastställdes af K. M:t under fortgången af arbetet, som afslutades 1888. Segelledens fördjupning pågick 1878–84, Hjelmare kanal ombyggdes vintern 1879–80, i Eskilstuna ström nedanför regleringsdammen vid Tyskhyndevadsfallet utfördes arbetet med strömrensning och ombyggnad af dammar sommaren 1880. Det långsammaste och dyraste arbetet, Qvismaredalens torrläggning medelst en öfver 20 km. lång kanal längs den gamla Teljeån, med i medeltal 17 m. bottenbredd och 3,8 m. djup, pågick 1879–87. Sjelfva sänkningen af H:s vattenyta verkställdes småningom under arbetets gång 1882–85. Hela den vunna arealen beräknas till 18,721,5 har, hvaraf 15,129,5 har torrlagda ängsoch mossmarker samt 3,592 har landvinningar och sjöslåtter. Af detta komma 14,223,7 har på Örebro län, återstoden på Södermanlands län. I direkta utgifter kostade sänkningen 2,945,738 kr., hvartill komma 1,133,023 kr. i räntor under arbetstiden. Bolagets lån af staten, hvilket 1896 utgjorde 2 mill. kr. i kapital och 850,000 kr. i räntor, skall genom annuiteter vara inbetaldt 1938. Resultatet af sjösänkningsföretaget, det största och mest kombinerade i Europa, har visat sig fullt tillfredsställande, ehuru kostnaderna betydligt öfverstigit jordens vanliga saluvärde. Jfr tidskriften »Ymer» 1886: »Sjöarna Hjelmarens och Qvismarens sänkning» af P. Laurell (arbetschef vid företaget).
Hjelmdykaren, zool. Se Phaleris.
*Hjelmseryd. 17,871 har. 3,367 innev. (1896).
Hjelpkassor (Eng. Friendly societies, Fr. Sociétés de secours mutuels, T. Hilfskassen) kallas de, vanligen för arbetsklassen afsedda, på ömsesidighet och sjelfhjelp fotade föreningar, hvilka lemna försäkring eller understöd vid sjukdom, invaliditet, olycksfall, dödsfall (»begrafningshjelp»), äfvensom vid arbetslöshet. — I åtskilliga land finnes särskild lagstiftning för hjelpkassor. Så t. ex. i England, i Frankrike och Belgien, i Tyskland och
Källa: Project Runeberg ·
