Sida 695
Kongostaten ...
Konstnärsförbundet, en förening af svenske konstnärer, hvars syfte är »att motarbeta alla otids-enligheter, som kunna skada, och befrämja alla reformer, som kunna anses gagna Sveriges konst och konstindustri», framgick ur en mot Konstakademiens organisation och undervisningssätt riktad oppositionel rörelse bland Sveriges konstnärer i midten af 1880-talet. Närmaste yttre impulsen till denna rörelse gaf det förhållandet, att akademien sedan 1877 icke anordnat någon konstutställning i Stockholm. Med anledning deraf beslöt 1884 en del i Paris studerande svenska konstnärer att i Blanchs konstsalong anordna en (d. 1 April 1885 öppnad) utställning, som kallades »Från Seinens strand» och omfattade 100 verk af 18 utställare. Då hade redan den hos de unge, i fransk skola utbildade svenske konstnärerna mot akademien sedan åratal rådande misstämningen gifvit sig luft. Först kommo E. Josephsons lifliga artiklar »Om den konstnärliga uppfostran i Stockholm» (i »Dagens Nyheter» d. 29 Nov. och 10 Dec. 1884), i hvilka ett helt, ehuru något konfyst affattadt program framlades för reformering af akademiens undervisningssätt. I en d. 27 Mars 1885 till akademien ingifven skrift begärde 86 konstnärer af de mest olika grupper nedsättandet af en komité bestående till hälften af akademister, till hälften af »opponenter» i syfte att utarbeta förslag till akademiens omorganisation, hvarjämte en del reformförslag framställdes. Akademien gaf d. 30 Maj s. å. ett afböjande svar och hänvisade »opponenterna» till K. M:t. Opponenterna, som haft stor framgång med sin vårutställning, beslöto då att icke deltaga i den utställning, hvarmed akademien firade sin 150-åriga tillvaro, utan anordnade en egen höstutställning (i Blanchs konstsalong), hvilken räknade 50 utställare med 150 konstverk. Samtidigt uppsade opponenterna tills vidare all gemenskap med akademien och förbundo sig att vägra mottaga dess titlar, värdigheter och utmärkelser. 1886, samtidigt med öppnandet af sällskapet »Valands» i Göteborg utställning, i hvilken såväl akademister som opponenter deltogo, kom underrättelse, att K. M:t, efter hörande af akademien, afslagit opponenternas till K. M:t ingifna begäran om en reformkomités tillsättande. De i Göteborg samlade bland opponenterna proklamerade då det redan vid årets början bildade Konstnärsförbundet. Dettas program framlades i broschyren »Hvad bör staten göra för konsten?». Der föreslogs en mindre kostsam organisation af akademiens läroverk, hvarigenom större summor än dittills kunde användas på inköp af konstnärers arbeten, och yrkades på årliga utställningar och akademiprofessorernas tillsättande genom val af landets konstnärer. Förbundet organiserade sig med tvänne samverkande styrelser — i Stockholm och Paris — för att sålunda uppehålla förbindelsen med de i utlandet vistande svenske konstnärerna. Redan d. 8 Okt. 1886 öppnade förbundet sin första utställning, i Stockholm (i Blanchs konstsalong), med 59 utställare och 150 konstverk. Sedermera hafva utställningar anordnats 1887 (i Göteborg), 1888, 1890, 1891 (samtliga i Stockholm), 1892 (i Göteborg och i Köpenhamn), 1894 och 1895 (bägge i Stockholm), hvarjämte förbundet tog initiativet still att den svenska konsten blef representerad, och med lysande framgång, på verldsutställningen i Paris 1889. På utställningarna i Chicago 1893, Berlin 1896 och Stockholm 1897 deltog förbundet med egen jury (under hvars granskning vid de båda senare tillfällena äfven många konstnärer utom förbundet ställde sig), och det vida öfvervägande antalet medaljer eröfrades vid dessa tillfällen af förbundets medlemmar.
Emellertid hade Akademien 1887 erhållit ett nytt reglemente, hvilket visserligen innebar ett framsteg till det bättre, men i det stora hela lät allt förblifva vid det gamla. Våren 1890 beslöt förbundets Stockholmsfraktion, till svar på af motparten ofta framställda spörsmål, att formulera sina fordringar derhän att utställningarna i Sverige skulle ordnas ej af akademien, utan af hela svenska konstnärskåren genom af denna årligen valda förtroendemän; att statsinköp skulle förrättas vid dessa utställningar; att Konstakademiens ledamöter skulle väljas af konstnärerna en corps; att statsstipendier skulle kunna sökas äfven af konstnärer, som ej varit elever vid akademien. Detta beslut gillades dock ej af Parisfraktionen (hvars ledare voro P. Hasselberg och R. Bergh), hvadan det aldrig blef sanktioneradt af förbundet i dess helhet. Inom Stockholmsfraktionen blef den radikala oppositionen de mera moderate ledarna (arkitekten C. Möller och målaren O. Arborelius), öfvermäktig, hvadan de senare trädde ut ur förbundet, efter hand följda af öfriga arkitekter samt de äldre bland målarna. I Jan. 1891 bildades på initiativ dels af flere förbundsmedlemmar, dels af konstnärer tillhörande det akademiska partiet en alla Sveriges konstnärer omfattande förening, Svenska konstnärernas förening, hvars närmaste mål voro åstadkommandet af ett konstnärshus med expositionslokal och anordnandet af årliga större konstutställningar. Till det blifvande konstnärshuset hade redan betydliga medel samlats genom de konstlotterier, som föranstaltats af Konstnärsklubben 1885 och Konstnärsförbundet 1887. Då Konstakademien, som 1890 fått anslag till ombyggnad af sitt hus, erbjöd sig att kostnadsfritt 2 månader årligen ställa sin blifvande utställningslokal till svenska konstnärernas förfogande, svarade förbundet, som fruktade, att ett tillmötesgående skulle leda ej till en omfattande reform utan till kompromisser, definitivt nej och ordnade fortfarande sjelf sina utställningar. De mest verksamma medlemmarna i förbundet, hvilket numera nästan uteslutande består af målare och f. n. (1898) räknar öfver 40 medlemmar, hafva varit P. Hasselberg, R. Bergh. K, Nordström, A. Zorn, R. Thegerström, N. Kreuger, E. Josephson och Eva Bonnier, hvilka samtliga utmärkt sig för en oböjlig konseqvens, samt C. Larsson, G. Pauli och O. Björck, hvilka intagit en mera medlande ställning. Det ursprungliga syftemålet: akademiens reformerande, har under årens lopp alltmer trädt i bakgrunden, och hufvudsyftet har blifvit brytandet af det dödande konservativa stillaståendet på konstens område i Sverige och införandet af en sökande lifskraftig konst, som står i närmaste samband med utlandets strömningar. Förbundets verksamhet såväl för höjandet af konstintresset i Sverige som uppskattandet af svensk konst i utlandet har varit af den största betydelse, och det kan med fog
Källa: Project Runeberg ·
