Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 20. Supplement. C - Öxnevalla

Originalsida 870
Originalsida 870
Originalsida 870
Originalsida 871
870–871

Sida 870

Norge ...

mindre som Johan Sverdrup i stortinget d. 9 Juni 1885 betecknat förslaget såsom innebärande, att »Norge tager selv sagen i sin haand». Frågan återupptogs dock i början af 1891 och högerministèren samt den svenska regeringen enades nu om framläggande af ett nytt förslag, som väsentligen öfverensstämde med det norska från 1886. (Att utrikesministern skulle vara svensk, var nämligen ej uttaladt i dess ordalydelse, utan blott i den svenska motiveringen för detsamma.) Stortinget afvisade det emellertid genom en dagordning (Berners) af d. 23 Febr. 1891, enligt hvilken förslaget betecknades såsom ett hinder »för genomförande af Norges fulla rätt» på detta område. Ministèren begärde då afsked och efterträddes d. 6 Mars af en vensterregering under skolrektorn Steen och Blehr. I Sverige förkastades derpå förslaget, sedan konstitutionsutskottet i sitt utlåtande (se Alin, O. J. Suppl.) häfdat behofvet af en fullständig unionel revision, åsyftande införande af bestämmelser i föreningsakten om bl. a. rikenas skyldigheter i fråga om det gemensamma försvaret samt om en under gemensam ansvarighet verkande gemensam utrikesstyrelse.

1891 uppställde venstern på sitt program egen utrikesstyrelse och utskiftning af den diplomatiska gemensamheten. På ett folkmöte vid Skarnäs uttalade ett af statsråden, W. Konow, att, i fall af vensterseger vid valen, egen norsk utrikesminister och egna norska gesandter när som hälst kunde upprättas efter afgörande i norskt statsråd (den s. k. »Skarnäslinien»). Venstern erhöll vid valen 64 röster mot 50, men började sina sträfvanden för upplösning af rikenas, gemensamhet utåt med att arbeta för eget konsulatväsende, hvilket tillstyrkts af en af den Steenska regeringen 1891 tillsatt konsulatkomité, och hvilket på 1891 års storting af en vensterman betecknats såsom det första steget på vägen mot egen utrikesminister. Genom Moursunds dagordning d. 1 Mars 1892 uttalade stortinget, i strid mot hvad som häfdats från svensk sida, att frågan om upprättande af eget norskt konsulatväsende var en uteslutande norsk sak, som skulle behandlas och afgöras enbart af norska statsmyndigheter; blott den derpå följande afvecklingen af det bestående förhållandet skulle blifva föremål för underhandling mellan Sverige och N. Den 10 Juni beslöt stortinget derpå att godkänna en framlagd plan om eget norskt konsulatväsende, bevilja medel till förberedande åtgärder för dess genomförande och anmoda regeringen att inleda förhandlingar med Sverige om den konsulära gemensamhetens afveckling. Underrättad att konungen, som redan d. 14 Mars förbehållit sig, att saken skulle behandlas på ett sätt, som stode i öfverensstämmelse med riksakten, ej ville godkänna detta stortingets beslut, begärde vensterministèren d. 29 Juni sitt afsked, innan ännu saken föredragits i statsråd, hvarpå en månadslång kris uppstod, under hvilken äfven stortinget, som genom uttalanden sökt stödja ministèren, inställde sina förhandlingar. Någon ny ministèr kunde dock ej bildas, och den gamla måste till sist åter inträda och funktionera. Å den svenska riksdagen hade man 1892 uttalat sig för att ifrågasatta ändringar i konsulatväsendet borde gemensamt förberedas och planläggas.

Äfven mot de gemensamma beskickningarna hade stortinget vändt sig, och 1890 beträffande några samt 1891 och 1892 beträffande alla (likasom ock 1892 i fråga om konsulaten) vid sitt bifall till budgeten knutit det vilkor, att lediga platser skulle besättas endast på förordnande, tills frågan huruvida för N:s del fortsatt anslag skulle beviljas till dem varit förelagd stortinget. Utrikesministern (Lewenhaupt) åter hade betonat, att beskickningarna måste vara gemensamma. Den 14 Jan. 1893 erinrade han till statsrådsprotokollet, att frågan om upplösning af gemensamhetenen i konsulatväsendet anginge båda rikena och måste blifva föremål för unionel behandling i enlighet med riksakten, att han nu ej hade anledning undersöka huruvida med bibehållande af gemensamhet på det diplomatiska området, som vore ett vilkor för unionen, ändringar i konsulatväsendet kunde genomföras, men att han ej betviflade, det genom ömsesidigt tillmötesgående en för båda rikena tillfredsställande lösning kunde vinnas såväl af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens ordnande på likställighetens grund med en gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man, som af frågan om det i samband med utrikesstyrelsen stående konsulatväsendet. De norska statsråden opponerade sig mot hans uttalande, och stortinget besvarade det d. 17 Mars genom Lövlands dagordning, som framhöll, att stortingets konsulatbeslut måste behandlas uteslutande af norsk statsmyndighet och denna sak afgöras oberoende af frågan om utrikesstyrelsen. Den svenska riksdagen deremot yrkade genom skrifvelse d. 14 April, att konsulatfrågan borde pröfvas i samband med frågan om utrikesstyrelsen samt uttalade sin förvissning att blifva hörd, innan något beslut fattades, som inverkade på gemensamheten i konsulatväsendet. I öfvertygelsen om att ej häller nu kunna genomdrifva fjolårets 10-Juni-beslut begärde vensterministèren d. 22 April 1893 sitt afsked, äfven denna gång innan frågan förevarit i statsrådet, och aflöstes d. 2 Maj af en ny högerministèr (E. Stang och Gram), som förklarade sig öfvertaga sitt värf för att afvända den fara, som skulle uppstå, om konungen lemnades utan rådgifvare och landet utan regering. Stortingsmajoriteten mötte den med misstroendevota, hotelser om framtida riksrätt o. d., men utan resultat. Den 19 Juli 1893 beslöt derpå stortinget, dels att gemensamheten i konsulatväsendet skulle uppsägas från d. 1 Jan. 1895 och N:s bidrag till konsulskassan gifvas blott under vilkor bl. a. att uppsägningen genast meddelades Sverige, dels att af dess bidrag till ministerkassan intet skulle få användas till beskickningen i Wien (och intet till hemliga utgifter). Samtidigt nedsattes konungens och kronprinsens apanage. Beslutet beträffande konsulatväsendet blef dock ej godkändt af regeringen, utan skulle N:s andel i utgifterna betäckas genom konsulatafgifter och anslag till tillfälliga utgifter; i Sverige beslöt man att upprätthålla beskickningen i Wien med endast svenska medel. 1894 års storting gaf då, med samma uppsägningsvilkor som fjolårets, till konsulatväsendet anslag endast till årets slut och knöt vid hela sitt bidrag till ministerkassan vilkoret, att beskickningen i Wien skulle indragas för N:s del. Äfven nu bestämdes dock genom k. resol.

Källa: Project Runeberg · ·